Jag har ju, som min mamma berättat för mig, sagt sedan jag var 4 Ã¥r att jag ska bli sjungerska när jag blir stor. Och det har varit sant, jag har alltid velat det, inte alltid vÃ¥gat satsa pÃ¥ min dröm, men till slut kommit fram till kanten där jag vÃ¥gade kasta mig ut och bara köra. Jag är inte bara sÃ¥ngerska, jag spelar ocksÃ¥ teater och skriver musik. Lite av en allkonstnär inom scenkonst, typ. Men trots att jag velat detta sÃ¥ länge, och tänkt det sÃ¥ länge, sÃ¥ har jag även nÃ¥gonstans haft en undermedveten, eller omedveten, idé om att jag nÃ¥n gÃ¥ng kommer bli en ”vanlig” arbetare. En sÃ¥n som jobbar pÃ¥ kontor, i butik eller med nÃ¥t annat som anses vara ett vanligt jobb. Och jag är övertygad om att det kommer sig av att bÃ¥da mina föräldrar var vanliga arbetare och att jag därför har den livsbanan som omedveten mall, vare sig jag vill eller inte. SÃ¥ jag har fÃ¥tt kämpa för att kunna se en lÃ¥ng tid framÃ¥t där jag fortfarande är scenkonstnär av nÃ¥got slag, och fortsätter utvecklas som det.

Och dessvärre, har jag upptäckt, så är det lite samma sak numera med livslängd och att bli gammal. Jag har så himla svårt att se framför mig att jag kommer bli gammal. Jag tänker mig att mitt liv kommer vara fantastiskt och härligt, och numera alltså fyllt av kulturjobb hela vägen fram, men jag ser inte riktigt att det kommer bli jättelångt. Och jag har absolut ingen dödslängtan, jag vill inget hellre än att leva leva leva, men det har slagit mig att jag bara inte tror att jag kommer bli 100 år gammal direkt.

Den här tanken slog mig extra mycket när jag läste en artikel i helgen. En artikel om att forskare kan ha hittat en medicin mot cancer, en medicin som angriper något som alla cancerceller har gemensamt, och som tidigare varit svårt att nå, och som därför skulle kunna fungera som en allmän medicin, alltså en som verkar mot i princip alla typer av cancer. Och då blev jag först glad, för att ingen människa borde behöva dö i cancer. Sen blev jag ledsen över att den här medicinen, som forskarna tror skulle kunna vara på marknaden om 3-4 år om alla fortsatta tester går som de hoppas, inte fanns när min mamma var sjuk. Och sen slogs jag av tanken att då kanske inte jag kommer dö av cancer. Något jag alltså gått omkring och trott, ibland uttalat som en tanke i mitt huvud, men mest nånstans i bakhuvudet tror jag. Jag har accepterat att eftersom cancer är något som finns i båda mina föräldrars släktled, och min mamma förlorade sin kamp relativt snabbt, så kommer jag också drabbas. Och så kanske det fortfarande blir. Jag kanske går omkring och tror rätt. Men den här medicinen alltså. Den hoppas jag på. Jag vill leva länge, jag vill ändra hur jag ser på min livslängd, och jag vill att cancer ska kunna botas i 100% av fallen. Hoppas hoppas.