Idag är det fem år sedan Alexander dog. Fem år sedan. Så himla konstigt. Jag tänker inte så ofta på det längre, kanske för att jag inte kommer någon vart i tanken. Det går liksom bara runt. Hans död är så ogreppbar, så mycket som ett kaos som bara tog tag i livet och vände det rakt upp och ner. Jag tänker hellre på den sista gången jag träffade honom. Hur han skrattade i soffan hos Maria, hur brett hans leende var och hur sval luften var som kom in genom fönstret vi öppnade när festen kom igång.
Och så idag, så fick jag bud om en släktings död. En som varit sjuk och inte gick bort så oväntat men som ändå lämnar ett stort tomrum såklart.
Dessutom tänkte jag ju själv på hur kort eller långt mitt eget liv kanske ska bli, bara en stund innan det här budet kom. Det är lite för mycket död i min hjärna just nu. Men så är det väl vissa dagar, när man har och har haft den omkring sig mycket. Och det har jag ju. Det tänker jag inte heller på särskilt ofta, men så är det ju. Kanske att vi alla får ungefär lika mycket död omkring oss i våra liv totalt, bara utportionerat olika. I så fall borde det vara lugnt i några år nu.