Hur många sorger ska vi genomleva innan vi hittar in till kärnan där vår livskraft finns? Hur många paniksituationer ska komma och gå där vi lovar oss själva och andra att verkligen börja leva nu, för sen är det slut? Hur många nya saker till ska vi köpa? Hur många bråk ska vi ha om saker som egentligen inte spelar roll?
Vi människor verkar oförmögna att se vad det är som verkligen är våra liv, innan de är slut. När vår tid är räknad och våra timglas tickar ner mot 3-2-1 sandkorn kvar, så står vi där och skriker att vi måste leva, vi måste ta vara på, vi måste stanna upp och se det som är viktigt. Men när tiden är vår, när vi har allt för våra fötter och bara kan njuta, vara i det och delta i våra egna liv, då springer vi omkring och stressar. Hetsar. Tittar åt fel håll. Väljer de små striderna. Jag också.
Men jag vill inte. Jag vill njuta av min 1,5-Ã¥rings lockar i nacken även om det ligger tvätt i hela huset. Jag vill höra min 5-Ã¥ring resonera om Iron Maiden och Pokémon, om gitarrsolon och poäng, för att det är det han tänker pÃ¥ nu. Även om det inte blir ett enda löv krattat i höst. Jag vill se min kille i ögonen och pÃ¥minnas om varför vi valde varandra och det här livet, även om vi knappt hinner ses just nu för att vi har tvÃ¥ barn, ett hus, nÃ¥gra olika jobb och sen en pandemi pÃ¥ det. Eller just det, just pandemin kanske faktiskt kommer göra att vi kommer hinna ses nu. Är det silverkanten som kommer för oss, precis mitt i allt detta tro? Jag vet inte. Men jag vill inte hetsa om ovidkommande saker längre. Jag vill inte läsa inlägg pÃ¥ facebook av en bekant som fÃ¥tt obotlig cancer och dÃ¥ Ã¥terigen pÃ¥minnas om ”Just det! Det är ju nu livet pÃ¥gÃ¥r!” Jag vill känna det varje dag. Leva det. Vara i det. Levalevaleva.
Ps. Ja, den här hemsidan verkar ha vaknat till liv igen just idag. Vem vet hur länge det håller i sig, men just idag ville jag skriva just här. <3 Ds.