Hallå där världen runtomkring.

Jag tänker pÃ¥ att det är sÃ¥ svÃ¥rt för mig att skriva nÃ¥got just nu. Om världen, världsläget, alla som lider och har det svÃ¥rt. Jag delar länkar och inlägg hejvilt pÃ¥ min instagram men lyckas liksom inte formulera mig med egna ord, för det är sÃ¥ stort, sÃ¥ svÃ¥rt. Hur kan världen vara sÃ¥… OND?? Att se pÃ¥ när palestinier i Gaza lider, lemlästas, blir hemlösa, rättslösa och dör en efter en efter en, och ändÃ¥ pÃ¥stÃ¥ att det den israeliska militären och ledningen gör är rättfärdigt, jag kan bara inte förstÃ¥ det. Och orden sviker mig, för det är sÃ¥ fruktansvärt ofattbart. Det är bara inte mänskligt beteende? Och om det är mänskligt beteende, vilka är vi dÃ¥ som mänsklighet? De som gör detta, och vi som ser pÃ¥? Vi smÃ¥ människor som protesterar och höjer vÃ¥ra röster, vi är sÃ¥ smÃ¥ och tydligen inte alls att lyssna pÃ¥ eftersom demonstration efter demonstration världen över kommer och gÃ¥r utan att nÃ¥got verkar hända. Och de som faktiskt har makt, de agerar inte?? Jo, nÃ¥gra agerar. Sydafrika agerar, enskilda politiker här och där agerar och ja, EU fattade (väl?) beslut häromdagen om att de tycker att det mÃ¥ste till ett eld upphör, men att sÃ¥ mÃ¥nga av världens allra mäktigaste faktiskt INTE agerar, det är liksom ofattbart. Tänk pÃ¥ alla politiska kontakter, alla relationer som faktiskt finns och som skulle kunna sätta press pÃ¥ israel att sluta med det folkmord de utför. Att ha den makten och INTE använda den? Hur är man ens en människa dÃ¥? Vad är det som har hänt under resan frÃ¥n att vara en helt vanlig person som drömmer om att förändra världen genom politik, till att stÃ¥ där, längst upp i näringskedjan en dag, och dÃ¥ inte längre drömma om att faktiskt förändra världen till det bättre, utan dÃ¥ vara helt insnurrad i att bevara relationer, fÃ¥ sälja och köpa vapen och tjänster, ha kvar allianser till vilket pris som helst, och ja, vad mer kan det vara? Det är ofattbart. Och orden sviker mig. Jag kan liksom inte vara slagkraftig, snärtig, skriva nÃ¥t som uppmanar till kamp eller fredligt motstÃ¥nd. Eller jo, det vill jag ju. Fredligt motstÃ¥nd är en nödvändighet, sÃ¥klart. Men jag kan liksom inte hitta min vanliga brandtals-Ã¥dra som alltid vill ropa ut över hustaken vad jag tycker om en sak, för just nu känner jag mig sÃ¥ obegripligt liten i detta, och sÃ¥ förvirrad kring hur mänskligheten kan bete sig pÃ¥ det vis vi gör. Jag fÃ¥r domedagskänslor och blir liten och rädd. Vill krypa ihop och krama mina barn, vika ner huvudet och skapa musik- och rytmiklektioner för mina barngrupper och fokusera pÃ¥ det lilla, lilla, lilla jag befinner mig i där jag vet att jag gör gott för de jag möter. Resten av världen är för stor och otäck nu. Och samtidigt vet jag ju att om vi ger upp och slutar protestera och höja vÃ¥ra röster sÃ¥ är det ju verkligen förlorat. SÃ¥ det gÃ¥r ju inte. Vi fÃ¥r ta tre djupa andetag och sen fortsätta. Med vad det än är vi kan göra för att säga vad vi tycker. Allt räknas, alla fÃ¥r vara med. Fred, rättvisa och jämlikhet för alla är grunden till allt. Vi fÃ¥r grÃ¥ta och sen höja vÃ¥ra nävar i luften, och vÃ¥ra röster.

FRED! FRED! FRED!