Det sägs ju alltid i böcker, på film och typ överallt att när en katastrof inträffar börjar allt gå i slowmotion och man ser allt så himla tydligt och hinner tänka tusen tankar. Det är inte sant. Det är fiktion och i verkligheten ser det ut på ett annat vis. I verkligheten ser det ut så här:
Man står i godan ro och sandpapprar sin loftsäng som man tagit mod till sig och ska måla vit. Man har köpt färg och lånat pensel av händiga vännen som har allt sånt hemma. Man har även, vid ett tidigare tillfälle, köpt en mörkläggningsgardin som står i hörnet av rummet i väntan på att bli uppsatt ovanför fönstret. Man kommer åt mörkläggningsgardinen, som eftersom den är ihoprullad har formen av en lång stång, varpå den faller snett över en utan att man hinner fånga den. Den landar på den nyinhandlade färgburken som ställts på en pall i väntan på användning. Färgburken faller handlöst från pallen ner i golvet, locket lossnar och en halv liter vit färg rinner med ofattbar fart ut över golvet och skvätter på ens byrå.
Allt detta tar en och en halv sekund och ingenting hinner passera revy utan paniken, stressen, svordomarna och svetten kommer efter, om än i direkt anslutning till, katastrofen.
Sedan fortsätter man svära över sitt eget beslut att trotsa alla instinkter och ändÃ¥ mÃ¥la sängen själv, eftersom det ju inte kan vara sÃ¥ svÃ¥rt, och det ska vem som helst klara. Ja, vem som helst klarar det säkert. Men vem som helst omgärdas inte av katastrofer som pekar och skrattar Ã¥t en och skriker ”vad var det vi sa?!?!?” Vem som helst kanske har positiva minnen och bilder av att vara en gör-det-självare. Jag är inte vem som helst. Jag är ingen gör-det-självare. Jag är motsatsen. En gör-det-duare. En jag-betalar-digare.
Men nu målar jag sängjäveln ändå. Det är inte socialt accepterat eller ekonomiskt försvarbart att anlita en målare för att måla min sängram. Jag förstår detta. Så jag gör det. Trots att hela mitt jag skriker nej.
