Idag har jag levt i tio år utan en levande mamma. Jag tänkte först skriva ”utan mamma” men det stämmer ju inte. Hon är med mig, hon finns hos mig, men hon lever inte längre. Det är så underligt. Döden är så otroligt underlig. Att man finns, sen finns man inte. Hur kan min mamma, som var och är en så stor del av mitt liv, inte finnas längre? Inte vara här på jorden och odla sina blommor, skratta sitt varma, mjuka skratt, ringa för att höra hur jag har det och bara.. ja, finnas? Jag fattar det inte, samtidigt som det är helt uppenbart. Tydligt i hela min tillvaro. Det har gått tio år. Tio år, och jag har vant mig. Ofrivilligt. Jag har ofrivilligt vant mig vid att inte ha henne här, vid att ha ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, i min innersta kärna. Jag har vant mig och förstått med hela den människan jag är, att tiden inte läker alla sår. Det blir inte bättre, för det finns inget att bli bättre ifrån, det finns ingen väg tillbaka, eller framåt. Mamma är och förblir död och det kommer för evigt göra ont i mig att det är så.
Jag läser de här orden och ser att det kan tolkas som att jag är konstant ledsen och att livet är nattsvart. Så är det inte, verkligen inte. Mitt liv har inte varit nattsvart en enda dag sen mamma dog, för är det något hennes alldeles för tidiga död lärde mig, in i märgen lärde mig sådär så att jag vet det för evigt och med hela mig själv, så är det att livet är kort och till för att levas. Jag skrattar högt och känner lycka ut i tårna och fingerspetsarna. Jag tar vara på små stunder av obeskrivlig lycka när mina barn ler mot mig, dansar, lär sig spela munspel eller säger ”jag älskar dig”. Jag tittar på mitt liv med min sambo, våra barn och vårt blåa hus utifrån och undrar hur jag kunde bli så lyckligt lottad att jag fick precis allt jag vill ha. Ja, inte precis exakt allt, för jag har inte min mamma kvar, och det skulle jag gett nästan vad som helst för att få ha, men sånt är livet för mig och det går inte ändra på. Och det är den största sorgen jag upplevt hittills i mitt liv. Jag kommer sakna henne varje dag så länge jag lever, och att det gått tio år idag, sen jag ringde Tobbe och sa ”jag tror att min mamma kommer dö idag”, det är obegripligt och samtidigt väldigt påtagligt och verkligt.
Tack för de 29 åren jag fick ha dig levande med mig mamma. Du är med mig på vårt egna sätt varje dag, men åh vad jag saknar att kunna ringa dig, träffa dig, krama dig och skratta med dig. Hålet efter dig här i mitt liv är stort och tomt.
Hur många sorger ska vi genomleva innan vi hittar in till kärnan där vår livskraft finns? Hur många paniksituationer ska komma och gå där vi lovar oss själva och andra att verkligen börja leva nu, för sen är det slut? Hur många nya saker till ska vi köpa? Hur många bråk ska vi ha om saker som egentligen inte spelar roll?
Vi människor verkar oförmögna att se vad det är som verkligen är våra liv, innan de är slut. När vår tid är räknad och våra timglas tickar ner mot 3-2-1 sandkorn kvar, så står vi där och skriker att vi måste leva, vi måste ta vara på, vi måste stanna upp och se det som är viktigt. Men när tiden är vår, när vi har allt för våra fötter och bara kan njuta, vara i det och delta i våra egna liv, då springer vi omkring och stressar. Hetsar. Tittar åt fel håll. Väljer de små striderna. Jag också.
Men jag vill inte. Jag vill njuta av min 1,5-årings lockar i nacken även om det ligger tvätt i hela huset. Jag vill höra min 5-åring resonera om Iron Maiden och Pokémon, om gitarrsolon och poäng, för att det är det han tänker på nu. Även om det inte blir ett enda löv krattat i höst. Jag vill se min kille i ögonen och påminnas om varför vi valde varandra och det här livet, även om vi knappt hinner ses just nu för att vi har två barn, ett hus, några olika jobb och sen en pandemi på det. Eller just det, just pandemin kanske faktiskt kommer göra att vi kommer hinna ses nu. Är det silverkanten som kommer för oss, precis mitt i allt detta tro? Jag vet inte. Men jag vill inte hetsa om ovidkommande saker längre. Jag vill inte läsa inlägg på facebook av en bekant som fått obotlig cancer och då återigen påminnas om ”Just det! Det är ju nu livet pågår!” Jag vill känna det varje dag. Leva det. Vara i det. Levalevaleva.
Ps. Ja, den här hemsidan verkar ha vaknat till liv igen just idag. Vem vet hur länge det håller i sig, men just idag ville jag skriva just här. <3 Ds.
Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. ”Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket.
”Du är så stark.”
Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget.
Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans.
Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss.
Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.
Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.
Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!
Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas. Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.
Det finns några saker jag inte riktigt förstår. Här kommer en lista, utan egentlig inbördes ordning, men ändå numrerad, eftersom det är en lista:
1. Att snaps finns. Dessa starka drycker som bränner sönder halsen på väg ner i magen och som påstås vara goda med sina olika kryddningar men som egentligen smakar skit och sprit i ohelig kombination. Förstår icke dess existens. Alls.
2. Att Björn Söder är andre vice talman i Sverige. Det är så sjukt och så fel. Orkar inte ens gå in närmare på det.
3. Varför cancer finns. Men det förstår eller gillar ju å andra sidan ingen. Men ändå, det är en värdelös sjukdom och alla som kan borde skänka pengar till forskning.
4. Att det finns folk som inte gillar att betala skatt. Att de inte ser värdet av att ha en gemensam grund att stå på utan hellre ser att alla ska reda sig själva. Lite som om varenda myra i världen skulle försöka bygga sin egen stack. Dumdristigt och onödigt.
5. Att det även finns folk som tycker att endast kultur som är själv- eller reklamfinansierad borde få finnas, eftersom ”så fungerar ju resten av marknaden”. Ja, men kulturens uppgift är varken att generera vinst eller skapa ekonomi, kulturens uppgift är att berika människan inifrån, att hjälpa henne att förstå sig själv och sin omvärld. Det förtjänar statliga bidrag och en kravlös tillvaro utan vinstindrivarhot, och det förtjänar dessutom skäliga löner för de som utför kulturarbetet. Tänk så rikt vårt samhälle vore, både monetärt och själsligt, om kulturen fick existera och blomma utanför pengasfären.
6. Att så många människor hyser och uttalar främlingsfientliga och rent rasistiska (vad skillnaden är vet jag ärligt talat inte riktigt men jag siktar brett här) åsikter utan att tro eller förstå att det är det de är. Rasismen har blivit så normaliserad bland folk att lite vem som helst slänger sig med ”jag är inte rasist, men..” nuförtiden. Frasen som i mina kretsar liksom är ett skämt eftersom den alltid följs av rasistiska uttalanden. Den sägs och skrivs lite varstans. Och det är jobbigt. För jag vill inte leva i det samhälle som skapat och lett fram till det. Eller det samhälle som skapas av det. Men det gör jag ju. Och så kämpar jag emot. Men fan vad det kan dränera en, att försöka få folk att förstå. Men men, sånt är livet. Ett steg i taget ska vi förändra världen. Om den nu aldrig ska bli snapsfri så kan den väl åtminstone få bli rasistfri inom min livstid. Då skulle jag bli glad.
Åh, jag sålde precis en skiva till en person som ville köpa den för att ta med till vänner som nyss förlorat sin 17-åriga dotter i leukemi.. Så otroligt ledsamt. Helt obegripligt att en så ung människa bara kan bli sjuk och dö helt plötsligt. Livet är inte rättvist. Inte rättvist alls.
Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:
”Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”
Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.
Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.
Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.