Hej på er! Det var ett tag sen nu. Igen. Sorry för det! Till mitt försvar så har jag en massa halvskrivna inlägg som jag inte har hunnit färdigt när jag hållit på med dem, så jag har tänkt på er, jag har tänkt blogga, men jag har, som så ofta nu på sistone, inte riktigt haft tid. Hur folk som Blondinbella lyckas blogga trettio gånger om dagen övergår mitt förstånd. Men, hur som helst. Här är jag nu, och jag vill egentligen bara säga att jag är så tacksam för all pepp jag får för mitt feministiska arbete! Jag vet att det egentligen inte är mycket, jag är inte särskilt bildad på ämnet ännu, och jag delar väl rätt ofta bara ut rallasvingar som vem som helst med feministisk kompass skulle kunna dela ut, men jag får mycket uppmuntran, och det gör mig glad. Kanske är det så att folk behöver de där rallarsvingarna som avstamp in i sina egna feministkamper, vad vet jag.
Till exempel så delade jag en bild i helgen, en väldigt snyggt formulerad tanke kring varför vi ska säga feminism och inte jämställdhet om det som faktiskt är feminism, och den har delats FEMHUNDRAFEMTIOFEM GÅNGER på fyra dagar. Och ni kanske är social media-äss som får femtiotusen likes på allt och tycker att femhundra delningar inte är nåt, men för mig är det rekord. Det är den typen av rekord som gör att jag måste gå in på bilden varje dag nu för att se hur det går för den, för antalet växer och växer och växer. Och bilden, ja den ser ut såhär:
Man kan se bredvid den gråklädda personen att hon som gjort bilden har en hemsida som heter lilija.com, och där kan man gå in och se mer av hennes grejer. Så jäkla smart och snyggt gjort!
Så mycket mer än så har jag inte att säga idag. Mer än en sak kanske. Om ni har tips på ställen jag borde spela på till hösten, med min föreställning, så hör av er! Jag vill spela hur mycket som helst och ska försöka fylla hösten till bredden!
Ha det gött hörrni, nu ska jag snart spela för pensionärer.
ps. Vi samlade in 6500 spänn till F! på F!ESTA! Tjoho! ds.
Taggar: Feminism, föreställning, istället för Bahamas, Media, Patriarkatet, Politik, Samhälle, teater
Kommenterer:
Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Taggar: Cancer, Döden, Facebook, föreställning, Instagram, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Nangijala, Pappa, Recension, Sorg, Spelning, Tacksamhet, teater
Kommenterer:
Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
