Hallå ja! Jag har varit på Scenkonstdagarna! Och bara att jag har varit där, vågat ta kontakt med folk, minglat med alla möjliga människor, blivit behandlad som precis vilken scenkonstnär som helst, och vågat står för det jag gör, min föreställning, fått prata om den och fått fin respons, gör att jag känner mig superstolt över mig själv och som en helt egen lite succé så här på lördagskvällen!
För er som inte vet vad det är så är det Riksteatern Väst, Kultur i Väst och Västra Götalandsregionen som samarbetar för att göra utbudsdagar med teater, musik och dans. Det är första gången de samarbetar så, och första gången jag över huvud taget söker till någon utbudsdag med min föreställning (inte så konstigt eftersom den är sprillans ny) och jag fick en plats på den öppna scenen, inte på någon av de ordinarie scenerna. Men jag lyckades få och hålla publikens intresse ändå, trots att mitt framträdande skedde under en kaffepaus och folk mycket väl skulle ha kunnat gjort annat under tiden. Så jag känner mig så glad och nöjd. Och som ni som följer mig i andra sociala medier redan vet, så är det framför allt tanterna som har gjort min helg. De har varit så trevliga, så intresserade och så öppna och fina att prata med! Och detta är alltså tanter som sitter i styrelser för riksteaterföreningar runt om i Västra Götaland, så chansen att de bokar in mig till hösten känns rätt så stor, eftersom vi kom så bra överens.
När man gör det som är rätt för en själv så känns det rätt. I hela kroppen. Och man vågar mer än man trott var möjligt.
Tack och hej från en tjej som är lite hög på livet idag. <3
Taggar: istället för Bahamas, Kultur i väst, Livet, Mamma, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Riksteatern, Scenkonst, Scenkonst2014, Scenkonstdagarna, Spelning, teater
Kommenterer:
Tack tack tack tack tack för ikväll! En av de bästa kvällarna i mitt liv. <3
Livet livet. Kl 23.00 igår hade jag en gråtattack för att jag trodde att min föreställning inte duger, kl 9.00 imorse började jag på Brewhouse Incubator, kl 12.00 satt jag vid samma bord som Monica i Kortadala församling, en tant med mycket driv och riv. 12.45 till 13.35 spelade jag min föreställning för bland annat Monica och det föll inga knappnålar så vitt jag kunde höra, och det hade jag nog hört om så hade skett. Och det var skönt. Kl 15.35 tittade jag på ett bildspel på Alex, som skulle ha fyllt år idag om han inte hade dött för några år sedan, och sen var jag tvungen att stänga av den mitt i för att tvätten är klar och jag måste hänga upp den så att den hinner torka innan tvättiden är slut. Livet livet.
Jag har ju en lillasyster. En som är vansinnigt begåvad, och det tror jag faktiskt är sant på riktigt och inte bara något jag tycker för att jag är hennes syster, utan för att hon helt enkelt fångar publiken varje gång hon står på scenen. Hon fångar mig, med sin sång och sitt uttryck och hur hon alltid helt och hållet är i ögonblicket i det hon framför. Och jag älskar att vi bor i samma stad så att jag kan gå och titta på henne när hon gör saker i skolan där hon går nu. Men varje gång så är det också så smärtsamt. För det går inte gå och titta på hennes olika redovisningar och föreställningar utan att varje gång fyllas av att det här hade mamma velat se. Det går inte se henne på scenen utan att sorgen över att mamma inte får vara med sköljer över mig. Inte hela tiden, men då och då. För mamma hade varit så stolt.
Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
Om en timme ska jag operera handen. Det är jag lite nervös för, eftersom jag använder den för att spela gitarr med. Men som den är nu går den bara använda till det ibland, eller i kombination med massa värktabletter, så det är lika bra att få det här gjort. Men. Och här kommer det verkliga problemet. När man ska operera sig, så ska man kvällen innan samt samma morgon duscha med en antiseptisk duschgel och ett antiseptiskt schampo, som man köper på apoteket. Detta har jag självfallet gjort. Det är så att infektionsrisken ska vara så liten som möjligt, och det vill man ju att den ska vara. Men när man har tvättat sig med de här produkterna får man inte smörja in sig, någonstans på kroppen, även om det man vill smörja in hellre än nåt annat (ansiktet) sitter ganska långt från det man ska operera (vänster hand). Man får inte, det kan tydligen minska antiseptismen på huden.
Detta i kombination med att jag igår glömde min försvarets hudsalva, som mina läppar är gravt beroende av, hemma hos Tobbe och Amanda, och att jag dessutom några dagar innan det slarvade bort min reservförsvarets har gjort att mina läppar nu lever på lånad tid med hjälp av nån jädra skräpläppsalva (vitamin e-bla bla bla) som jag har hemma som absolut sista akutlösning. Vilket alltså, tillsammans med den antiseptiska duschen, är anledningen till att jag går genom stan som Göteborgs i särklass torraste fnöske.
(Och – att det här att inte smörja in sig oxå skulle gälla läpparna går jag alltså inte med på. Det är en omöjlighet.)
Det är inte så intressant att läsa kanske, men jag skulle vilja säga tack för veckan innan jul. Till er som kom på spelningarna, fixade spelningarna, bytte Ärtans däck i en stockholmsförort, erbjöd tak över huvudet, applåderade, skrattade och grät, till er som hörde av sig före eller efter spelningarna med lycka till eller tack eller vad som helst, till er som spelade med mig, till er som bjöd in mig till Radio Jämtland, och er som lyssnade. Det var en fin vecka i mitt liv, och jag fick möta så många nya och gamla vänner och bekanta! Tack för det!
Och – jag vet vem jag är även utanför scenen. Jag vet att jag är jag och är värdefull utan mina prestationer. Men när jag får vara på scenen så vet jag vad mitt syfte är. Jag vet att den är min plats och att det är där jag ska vara, ofta.
Tack livet och människorna för en fin vecka!
Taggar: Dagens tankar, istället för Bahamas, Jul, Kärlek, Livet, Mamma, Musik, P4, P4 Toppen, Resa, Spelning, SR, Sveriges Radio, Tacksamhet
Kommenterer:
Ibland tänker jag att det jag skriver inte spelar så stor roll och typ inte finns kvar (fast det gör det eftersom detta är internet), och mest känns det väl så för att jag inte påverkar så många med det jag skriver, inte når ut så långt. Och det är helt ok, jag skriver ju mest för att åtminstone göra nånting av min frustration eller glädje eller vad det nu kan vara jag behöver uttrycka. Men så ibland så slår det mig när jag kollar sidostatistiken för den här bloggen, att nästan varje dag är det någon som läser mitt öppna brev till Anna Laestadius Larsson, som jag skrev om att dricka alkohol inför sina barn. Och det skrev jag vid midsommar 2012, efter att jag läst ett inlägg i alkoholdebatten av henne, i Svenska Dagbladet. Och jag vet ju inte varför folk läser mitt öppna brev, eller vad de tycker om det, men det blir en påminnelse om att det jag skriver finns kvar, och att det kanske läses av någon som faktiskt behöver det. Vad vet jag. Jag hade gärna läst min text när jag var fast i en familj som styrdes av en missbrukare i alla fall. Och jag tänker att jag räknas. Att jag gör det lilla jag kan, med de ord jag har, räknas.
Taggar: Alkoholism, Anna Laestadius Larsson, Jul, Missbruk, Pappa, Sjukdom
Kommenterer:
Hej och hå, här går det undan. Två blogginlägg på samma dag, det var inte igår!
Men idag har jag
1. Fått vägledning kring hur jag ska göra med pengar och papper och moms och skatt när jag startar mitt företag. Det känns pirrigt och roligt, vilket i sig känns konstigt eftersom jag alltid har hatat pengar och papper och haft svårt för siffror. Men nu blir det mina egna, jag antar att det är därför det känns mer spännande än svårt.
2. Tränat så att min röv ville lämna min kropp. Även mina lår var beredda att kasta in handduken. Allt tack vare Hanna Brehmer och passet Legsolution. Jädrar anacka. Känns för övrigt väldigt härligt att jag och några andra numera har en meddelandetråd för när vi ska träna, så att vi kan göra varandra sällskap! Har saknat träningssällskap överlag rätt länge.
3. Köpt lite julpynt. Ojojoj, nu känns det gött att snart få mysa och pyssla och gotta in sig i ett hörn med en massa tända ljus och glöggdoft. Julen har sällan varit mer välkommen i mitt liv.
4. Lett när det regnar ute. Det är inte så svårt egentligen. Alltså, det är ju inte så kul med regn, men så jävla illa är det inte. I alla fall inte om det inte blåser småspik samtidigt, vilket det inte gjorde idag.
5. Läst en text om ”Mentally strong people” och kommit fram till att jag är en sån. Känns gött.
Ja, bättre än såhär blir det inte idag. Inte särskilt spännande eller roligt kanske, men va fan.
Jaha, nähä, om man skulle ta och laga lite mat kanske. Hejdå bloggen.
Lyssnade precis på Nangijala och tänkte på när jag fick veta att människor jag inte känner eller vet vilka de är har valt den som sång vid en begravning. Och det gjorde mig så stolt och rörd. Att den fått trösta andra som den tröstar mig när sorgen är tung.
Taggar: Begravning, Begravningsmusik, Musik, Nangijala, Sorg
Kommenterer:2 Kommentarer