Idag har jag tittat på en bildserie som en man tog under tiden hans fru hade cancer. En fantastiskt fin bildserie som visar hur de hade det, och som också visar ungefär hur vi hade det, när min mamma var sjuk. Att man är starkare ibland, kan vara ute och leva vanligt ibland och är helt förstörd och trasig ibland. Och så sjukhussängarna. Alla bilder på sjukhussängar med en trött människa i. Så många dagar jag satt hos min mamma. Så fina bilder jag också har, av henne när hon sover i en sjukhussäng. Så många minnen som är så svåra att tänka på eftersom slutet av tanken alltid är att hon försvann där i den där sängen.
Jag tycker att ni ska titta på bilderna. De är vackra och vardagliga.
Mamma. Jag saknar dig fortfarande varje dag och kommer alltid göra det. Du fattas mig.
Jag har fått berättat för mig att jag sa såhär till min mamma när jag var fyra år:
-Mamma, jag ska bli sjungerska när jag blir stor.
Det tycker jag är fint. Och tjugosju år senare sitter jag här och är sjungerska.
Min vän Marie håller i kurser för småbarnsföräldrar. Kurserna heter ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” och utgår från en bok med samma namn, och syftar så vitt jag har förstått till att ge en vidare bild av hur man kan och får vara som barn, och vad man som förälder kan göra för att undvika att ens barns levnadsutrymme ska begränsas av det kön hen har. Idag fick jag en notis om att en av hennes kurser startar idag kl 9.30. Precis innan jag såg det hade jag läst en text på politism.se, en text av och om en kvinna som blivit våldtagen och som sedan dess levt med skam och skuld över det hon utsatts för, och som dessutom helt tappat tilltron till män i och med övergreppet. Läs gärna texten, den är viktig.
Jag tänker att de här två sakerna, Maries kurser om att vidga synen på hur barn får och inte får vara, och att den här kvinnan blivit våldtagen och inte kan lita på män, hör ihop på ett sätt som är så oerhört viktigt att vi förstår och börjar agera efter. Vi fostras in i samhället, av samhället, (för tro inte för en sekund att du som förälder är ensam om att fostra ditt barn) till våra roller som män och kvinnor och dessförinnan flickor och pojkar. Vi får lära oss vad som är okej och inte, vilket är helt olika beroende på vilket kön man fötts med, och vi får tidigt lära oss var skulden placeras vid övertramp och övergrepp.
Pojkar får slåss. Pojkar får tävla. Pojkar får dra flickor i håret och jaga dem över skolgården. Flickor ska vara överens. Flickor ska prata med varandra. Flickor ska förstå att pojkarna egentligen är kära i dem när de blir jagade och dragna i håret. Och man kan bagatellisera det här. Men det är inte bagateller. Det är viktigt. Vilka vi är och blir formas delvis där. Att pojkar kommer undan med saker, att skulden läggs på flickorna redan där, det formar oss. Och om vi då kan få hundra möjligheter, andra alternativ för hur man kan vara som barn och människa, då skulle även det förändras. Då skulle kanske inte pojkar dra flickor i håret för de har fått lära sig att det finns andra sätt att visa sina känslor (om det nu är det det handlar om). Och flickor skulle först inte bli tillsagda att acceptera hårdragandet, och sedan, om det ändå skedde faktiskt veta att det här är inte okej, jag kan säga ifrån och säga till, och den som har gjort det här kommer få stå till svars för det.
Det är viktigt. Lika viktigt att flickor får vara stora, starka, snabba och arga som att pojkar får vara små, snälla, mjuka och mysiga. Att ge alla barn hundra möjligheter skulle leda till färre våldtäkter och våldsbrott, det är jag övertygad om. Heja Marie.
Taggar: Barn, Feminism, Frihet, Ideal, Livet, Patriarkatet, Politik, Samhälle, Sex, Våld, Våldtäkt, Våldtäktskultur
Kommenterer:3 Kommentarer
När man ska göra en föreställning om sig själv, och ens själv innefattar till exempel att ens föräldrar är döda och att det har förändrat ens syn på livet och vad som är möjligt (allt) och inte (inget) så är det svårt att skriva kortfattat om den föreställningen i en säljtext. Så idag har jag haft det svårt en stund. Men nu tror jag att jag är klar och hoppas att de som får texten blir sugna på att jag ska komma till dem och spela. För det vill ju jag. Jag vill spela överallt. Hör ni det? Överallt. Så alla som sitter inne på en scen där ni tror att jag skulle kunna spela, säg till. Så kommer jag. Och berättar hur jag kan vara så säker på att allt går, hur man gör, och sjunger dessutom en och annan sång däremellan. Plus är rolig då och då. Världens paket alltså.
Rätt som det är blir man glad över att man dels följer Feministiskt initiativ på fejjan, och dels är dagledig, som det så fint kallas när man är arbetslös/i starta-eget-tagen/jobbar på oregelbunda tider (alla tre stämmer på mig) för då får man chansen att återigen ratta in TV4 när Malou sätter igång! Och idag är det inte Leif som ska prata om sin bok utan att se Malou i ögonen, idag är det GUDRUN SCHYMAN som gästar programmet!!! Hurra för att jag får titta på det här. Gudrun, henne skulle vi ha som statsminister alltså. Vilken kvinna. Jag älskar att titta på klippet där hon sågar Jimmie Åkesson (som man för övrigt kan hitta på youtube genom att googla ”Gudrun Schyman äger Jimmie Åkesson)
Jag vill citera Gudrun lite, eftersom hon är fantastisk. Angående våld mot kvinnor, i Sverige och globalt:
”Det är ett gigantiskt säkerhetspolitiskt problem som inget politiskt parti tar upp på den politiska agendan på ett riktigt sätt!”
Word Gudrun. Word word word. Du är så jävla bra.
Taggar: Feminism, Frihet, Patriarkatet, Politik, Samhälle, Sexism, Sverigedemokraterna
Kommenterer:2 Kommentarer
Idag blir det rörigt. För jag är ledsen och upprörd och stressad över sakers tillstånd. Rädd för framtiden och samtiden. Förtvivlad.
Aldrig mer sa vi. Om detta må vi berätta. Sa vi. Vi får aldrig glömma. Sa vi. Då, när sex miljoner judar mördats, och (hundra?)-tusentals homosexuella och transpersoner fängslats, torterats, kastrerats eller mördats, när många med kommunistiska värderingar mött samma öde, ja då när alla som ansågs vara av en sämre människosort än heterosexuella arier, om de nu ännu var i livet, fått sitt människovärde nedvärderat, och då när kriget till slut tog slut så sa vi ALDRIG MER.
Vi sa det, men vi menade det tydligen inte. För nu händer det igen. HBTQ-personer förföljs, torteras och mördas i Ryssland (och många andra länder!), greker som inte är infödda eller som står upp för antifascistiska åsikter mördas, Ungern klubbar igenom lagar att den som är hemlös nu bryter mot lagen (det är alltså OLAGLIGT att vara hemlös, i syfte att ”städa upp”) och här i Sverige har ett riksdagsparti presskonferens och visar upp siffror på hur mycket pengar Sverige skulle spara på att inte ta in fler invandrare.
Jag mår illa, jag gråter och jag känner mig liten på jorden och obetydlig. Jag vill skrika och hoppa och protestera och bara sätta ner foten och säga att NU FÅR DET VARA NOG. Men vad hjälper det? Vad ska vi göra? Var ska vi börja? Min politiska depression är förhoppningsvis kortvarig, men just idag känner jag mig så uppgiven, rädd och ledsen. Snälla, snälla, snälla, kan vi inte se människan? Vi måste kunna vrida tillbaka eller vrida fram, bara inte vara här och nu där omedmänskligheten får styra världen.
Alla måste få finnas. Alla måste respekteras. Alla måste få rätt att leva sina liv. Jag begriper inte hur vi som värld kan tillåta att det är på nåt annat sätt. Jag begriper det inte. Och jag gråter i min litenhet på jorden.
Jag tittar på Malous Efter Tio. Fråga mig inte varför, men det gör jag. Där pratas det om hudcancer och hur det ökar. Så jag tänkte skriva lite om det. Och om att jag är dum i huvudet.
Jag har solat mycket solarium i mitt liv. Känt mig blek och ful när vintern kommit och då betalat nånstans mellan tjugo och åttio kronor per gång för att ligga i den där människogrillen en liten stund och sedan gå därifrån med en lätt bränna, tillsammans med den där ljumma, söta och lite lätt frånstötande huddoften som endast en fejkad solstrålestund kan skänka. Detta har jag gjort trots att jag vet att det är farligt. Trots att många i min släkt har eller har haft cancer av olika slag, trots att en så nära släkting som min pappas kusin dog av sin malignt melanom, som han fick som direkt följd av för mycket solande. Jag är alltså dum i huvudet.
Men jag är ju inte den enda. Inte för att detta på något sätt gör det hela bättre, men det är ändå ett fenomen. Vi är ganska många som är dumma i huvudet. Som solar solarium mot forskarnas ständiga råd och rön och mot bättre vetande.
Men det är ju inte bara vårt fel. Vi är dumma i huvudet för att samhället är dumt i huvudet. För att vi får veta att man är fräsch om man är brun, snygg om man är sådär rosigt solbränd, helst tillsammans med ett rufsigt strandhår (som vi alla vet tar ca 1,5 timme att locka och föna och spraya framför spegeln och inte alls uppstår av att spendera tid på nån strand) och härlig om man ser sådär trevligt osminkad ut (trots att ingen i världen som gör reklam för den looken är osminkad utan i allra högsta grad först spacklad, sedan photoshoppad). Detta är alltså ett till område där vi är indoktrinerade. Vi som strävar efter den där ”fräscha” looken, vi vill också ha en bränna som matchar. Dessutom är det ju så att man kan ju aldrig helt få se ut som de där snygga modellerna, man är ju alltid lite tjockare, har lite stripigare hår, kortare ögonfransar och färre fräscha fräknar som ligger på exakt rätt ställe på näsryggen och kindbenen. Men deras bränna kan man ju i alla fall få. Och eftersom vi bor i kalla norden så kan man under höst- vinter- och vårårstiderna endast skaffa den genom att resa till ett soligt land (dyrt) eller genom att ligga i en grill (oxå dyrt men billigare iaf). Så vi ligger i grillar. Vi är dumma i huvudet.
Men jag tänkte i alla fall med detta inlägg deklarera att jag för en tid sedan beslutade mig för att sluta vara dum i huvudet. Jag har ingen mamma längre, för hon dog i cancer. Min tremänning (syssling för er söderlänningar) på pappas sida har ingen pappa för han dog också i cancer. Cancern ligger och lurar i båda mina genpoler och jag vore ju en jävla idiot om jag bjöd in den på grillparty i min kropp. Ni borde oxå sluta sola solarium om ni gör det. Solarier borde förbjudas, men vi lever ju i valfria samhället så det lär ju aldrig hända. Men vi kan sluta använda dem, sluta visa våra unga att vi faller för trycket, sluta fortplanta idén att även vår hudton är något vi måste förändra för att vara rätt.
Det var det. Tack för mig.
Hurra vad jag älskar alla er som håller med mig, hejar på mig och oxå vill ha förändring i samhället!
Hälften av tiden av mitt liv (känns det som) spenderar jag numera med att tänka på om jag kanske ska läsa genusvetenskap nån termin och förkovra mig i hur samhället kan bli mera jämställt, så att det jag skriver och tycker och tänker kan göra mer än att skrapa på ytan och vara ”Upp till kamp!”-utrop, så vi får väl se om det blir av snart eller längre fram kanske. Men så länge så tänker jag att det duger ju faktiskt att vara en sån som i alla fall säger nej och stopp och halt när man tycker att nåt är fel, och berätta hur man tycker att det ska vara istället. Det är alltid bättre än att säga inget alls i alla fall.
Tjo så länge.
Nu har det äntligen sjunkit in även hos mig, det som så många fina feminister och goda samhällsmedborgare redan vetat och försökt berätta i diverse blogginlägg, tweets och annat, men som jag har haft svårt att ta in eftersom jag varit indoktrinerad:
Bantning är opium för folket, och i synnerhet då kvinnor som grupp.
Det finns ingen gyllene vikt där man blir nöjd om man dragits in i hetsen, för dess själva funktion är att bryta ner en och skapa missnöje, ångest och förtvivlan. Alltså fastnar man i hjulet och kämpar mot ett helt samhällsmaskineri som unisont skriker ”Du duger inte!” Klart man tappar fokus på annat som är viktigt då. Klart man blir en mindre människa än vad man har potential att vara. Man är ju upptagen med att vara David mot världens största Goliat. Utan en chans att döda hen.
Sluta banta. Börja leva. Försök, försök, försök att trotsa samhällsnormen att du ska hata din kropp, och använd den energin till att leva istället. Jag vet att det är svårt, men försök. Det ska jag göra.
Jag ska säga er, att ibland slår det mig att jag faktiskt är fantastisk. Att det är fantastiskt att jag är där jag är i mitt liv, gör det jag gör och jobbar dag för dag för att komma ännu närmare mitt mål. Jag vet inte om det låter förmätet, men så får det vara i så fall.
Min mamma dog. Sen dog min pappa. Och jag blev så trasig och full av sorg att jag knappt ens kommer ihåg vad som hände i mitt liv under det första året. Och ändå. Tog jag tag i det, gick och pratade med någon om min sorg, blev än mer besluten om att min musik måste få komma ut på skiva, trots att skivbolaget som först ville hjälpa mig släppa den inte hade tid att vänta ut min sorgeprocess utan tyckte att jag skulle söka mig någon annanstans. Trots att jag och mina systrar helt plötsligt var föräldralösa, hade ett hus vi inte ville ha, badade i papper om att min pappa hade levt ett jättetrassligt liv, som vi var tvungna att ta hand om och försöka få nån ordning på.
Trots att min mamma, som var en av de närmaste människorna i mitt liv, inte längre fanns.
Hade jag sett någon annan resa sig på det sättet jag har gjort hade jag knappt fattat hur det var möjligt. Och ibland måste man se sig själv utifrån och klappa sig själv på axeln precis så mycket som man förtjänar. Det är faktiskt helt fantastiskt att resa sig starkare och mer målmedveten efter det trauma jag gick igenom.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än att det är vad jag tänker på idag, och att jag är stolt över mig själv, att jag har klarat det här och tar kraft ur det som hänt istället för att brytas ner av det.
Taggar: Dagens tankar, Döden, istället för Bahamas, Livet, Mamma, Minnen, Pappa, Skivsläpp, Sorg, Tacksamhet
Kommenterer:7 Kommentarer