Åh, jag är i Göteborg! Det är underbart det. Nu kanske ni som inte vet så mycket om mitt liv just nu undrar varför jag hurrar över det, eftersom jag ju bor i denna stad, men nu är det ju så att jag jobbar på Astrid Lindgrens Värld i sommar, och därför har flyttat tillfälligt till Vimmerby. Så där har jag varit i två veckor nu och repat och haft mig, vilket har varit härligt och underbart och mycket roligt. Men jag har också längtat till Götet, för här har jag ju under våren träffat en person som jag vill vara med, ofta och mycket. Så nu är jag hemma och hälsar på honom och har det göttigt. Så, nu vet ni det.
Dessutom fick jag ett mycket glädjande mail idag, ett som jag ska berätta mer om när jag vet mera. Haha, hemligheter och att säga A men inte B är ju inte nåt jag vanligtvis håller på med, eftersom min mun ofta går lite av sig själv och jag berättar mer än lovligt mycket om mig själv både nu och då, men nu ska jag hålla mig tills jag faktiskt har nåt att säga.
Men summa summarum är att detta är en mycket bra dag. Jag är kär och glad och har ett roligt jobb och har fått ett härligt mail. Livet livet!
Tyvärr måste jag meddela att söndagens spelning på Soppkök Göteborg är inställd pga tekniska bekymmer. Jag hoppas att ni kommer gå dit ändå och hjälpa till eller donera kläder och saker, det behövs! Jag och Soppkök Göteborg hoppas att jag ska kunna spela hos dem längre fram istället.
Tänk om du inte hade dött. Jag vet att det är en så vemodig tanke, för den kan ju aldrig ta slut eller få nån slags riktning. Men jag tänker den ändå. Tänk om.
Du hade varit med när jag släppte min skiva.
Du hade varit så stolt över Ellinor, som är så begåvad att det nästan gör ont att se henne på scenen.
Du hade sagt nåt i stil med ”jag fattar inte hur man kan rita så det ser ut exakt som i verkligheten” när du såg Elins teckningar.
Du hade gett oss tre råd när vi inte riktigt vet vart vi ska i livet.
Du hade gett mig böcker som du läst ut, för att du tyckte att jag också skulle läsa dem.
Du hade älskat Saga och Elsa så mycket att det inte går att skriva ner. De är så fina mamma. Så fantastiskt fina.
Du hade kunnat hälsa på mig i Turkiet och bli brun som en pepparkaka.
Du hade varit med på min 30-årsfest förra året och du hade blivit så glad över att jag har så många underbara vänner.
Du hade gråtit på det bröllop jag hoppas att jag ska få ha nån dag.
Du hade bara funnits. Precis som vilken mamma som helst.
Älskade mamma, jag saknar dig.
Åh, nu kom sorgen över att mamma aldrig kommer få uppleva mina barn över mig. Världens bästa momma, och hon får inte vara med.
Förra inläggets innehåll fortsätter att värma i min mage, det känns så fantastiskt fint att min musik äntligen finns på ställen där folk kan lyssna och sprida den om de vill.
Dessutom ska jag ju spela på ett Soppkök Göteborg snart, vilket känns otroligt kul och viktigt. Inte för att mitt spelande i sig kanske är så himla viktigt, men för att kanske några (av er?) kommer dit, som annars inte hade vetat om det eller tagit sig iväg mitt i allt annat som händer i livet. Jag hoppas det i alla fall. Mitt datum är inte spikat än, men jag kommer spela antingen den 10 mars eller den 7 april. Och Soppkök Göteborg tar gärna emot alla möjliga sorters hjälp, se deras facebookevent för mer specifik info.
För dig som inte vet vad Soppkök Göteborg är finns mer info på deras facebooksida
Ojojoj, den här bloggstackaren har varit ensam den senaste veckan… Livet har så att säga kommit emellan med allt det som jag gör förutom att släppa skiva! Men när vi ändå är på det temat igen en liten sväng så vill jag säga tack till alla som lyssnat och hört av sig, jag blir så otroligt glad av era fina ord.
Men vad är det för liv som kommer emellan då? Jo tex att jag ju ibland spelar gamla goa visor för pensionärer som sjunger med i lite olika stor utsträckning. Det har jag gjort förra veckan. Mycket trevligt.
Och så tex att jag ju även håller på att utbilda mig till aerobicinstruktör, så i helgen har jag varit på tre dagars intensivutbildning där vi tränat och fejjat och stått i så jag var helt slut som människa efteråt.
Och så jobbar jag ju på ett vanligt jobb oxå, med barnen och sången och allt det där. Så där har jag ju oxå varit.
Idag har jag inte så mycket mer på hjärtat än att säga hej och förlåt, men jag hoppas att jag ska hinna och därmed oxå vilja skriva mera alldeles snart igen.
Innan vi säger tack och hej för idag bara: kom ihåg att den individualism vi lever i nu, med låga skatter, rut- och rotavdrag, försämring av a-kassan, utförsäljning av det offentliga och vinstuttag i tex vård, skola och omsorg, är politiska val som görs av den regering vi röstat fram. Vill vi inte ha det såhär kan vi rösta på andra partier nästa gång. Vi kan få ett samhälle med ett starkt socialt skyddsnät igen. Med högre skatter. Med större andel av våra pengar som går till det gemensamma och som ger fler möjlighet till åtminstone lite mer lika förutsättningar i tillvaron. Vi kan det. Det känns långt borta nu, men det går. Och då måste vi bestämma oss först för om vi tror på den sortens samhälle, och allra allra minst gå och rösta på ett parti som vi tror vill jobba för det.
Igår bad en människa mig om råd angående en diskussion hen haft, för att hen tycker att jag har vettiga åsikter och uttrycker dem på ett bra sätt.
Idag skrev en människa jag inte känner att min låt Faktum är ”magi”.
Skulle jag trilla av pinn nu skulle jag göra det med ett leende på läpparna.
Jag skulle bara vilja meddela att jag har haft en väldigt fin kväll. Tack livet för den.
Idag har jag haft 12 barn i först drop in-verksamhet, vilket betyder att man pysslar och fikar och sånt, sen i musikalverkstad, vilket betyder att man dansar och sjunger. Och nu är jag kanske den tröttaste människan i världshistorien om jag själv får gissa litegrann. Dra åt skogen vad 12 ungar kan hålla låda! De pratar, springer, skriker, sjunger, står på huvudet, knuffas, retas, slåss, leker och klär ut sig på en och samma gång, allihopa, samtidigt. Och de flesta av dem lyssnar ju när man säger till dem att de ska sluta med sina diverse aktiviteter och istället göra det som vi egentligen ska göra, men de lyssnar ju aldrig alla samtidigt. Det är ju alltid nån som inte hör för att den just nu ligger på golvet och gör bakåtkullerbyttor, och så fort man får den att lyssna så är det nån annan som visar vad den har i örat för den bredvid, och när den är klar med det och med på tåget så måste nån kissa och nån annan tycker att det är dags för en lekpaus. Trots detta har vi målat fantastiska teckningar, en superfin liten fruktsallad har tillverkats (eller ja, hackats då) och ätits, och vi har dansat och sjungit. Men nu vill jag sova i tre dygn. Tur att det här bara ska hända en gång i veckan. Annars vettefan hur det skulle gå. Men. Känslan när 12 ungar sjunger en sång och gör en dans som man koreograferat till sången, den är ju ganska oslagbar. Gud vad söta de är. Precis då i alla fall.
Jag insåg precis att jag har så litet hopp om att öppenheten i Sverige ska öka och att vi ska bli ett land som välkomnar nya människor och kulturer att jag började gråta av lycka och nästan chock när jag fick se den här bilden:
Det finns människor som vill framåt. Som gör det de kan för att öppna upp, släppa in nykomlingar och få dem att känna sig välkomna. ICA Ladan Kaxås, ni är underbara.