Rätt som det är blir man glad över att man dels följer Feministiskt initiativ på fejjan, och dels är dagledig, som det så fint kallas när man är arbetslös/i starta-eget-tagen/jobbar på oregelbunda tider (alla tre stämmer på mig) för då får man chansen att återigen ratta in TV4 när Malou sätter igång! Och idag är det inte Leif som ska prata om sin bok utan att se Malou i ögonen, idag är det GUDRUN SCHYMAN som gästar programmet!!! Hurra för att jag får titta på det här. Gudrun, henne skulle vi ha som statsminister alltså. Vilken kvinna. Jag älskar att titta på klippet där hon sågar Jimmie Åkesson (som man för övrigt kan hitta på youtube genom att googla ”Gudrun Schyman äger Jimmie Åkesson)
Jag vill citera Gudrun lite, eftersom hon är fantastisk. Angående våld mot kvinnor, i Sverige och globalt:
”Det är ett gigantiskt säkerhetspolitiskt problem som inget politiskt parti tar upp på den politiska agendan på ett riktigt sätt!”
Word Gudrun. Word word word. Du är så jävla bra.
Idag blir det rörigt. För jag är ledsen och upprörd och stressad över sakers tillstånd. Rädd för framtiden och samtiden. Förtvivlad.
Aldrig mer sa vi. Om detta må vi berätta. Sa vi. Vi får aldrig glömma. Sa vi. Då, när sex miljoner judar mördats, och (hundra?)-tusentals homosexuella och transpersoner fängslats, torterats, kastrerats eller mördats, när många med kommunistiska värderingar mött samma öde, ja då när alla som ansågs vara av en sämre människosort än heterosexuella arier, om de nu ännu var i livet, fått sitt människovärde nedvärderat, och då när kriget till slut tog slut så sa vi ALDRIG MER.
Vi sa det, men vi menade det tydligen inte. För nu händer det igen. HBTQ-personer förföljs, torteras och mördas i Ryssland (och många andra länder!), greker som inte är infödda eller som står upp för antifascistiska åsikter mördas, Ungern klubbar igenom lagar att den som är hemlös nu bryter mot lagen (det är alltså OLAGLIGT att vara hemlös, i syfte att ”städa upp”) och här i Sverige har ett riksdagsparti presskonferens och visar upp siffror på hur mycket pengar Sverige skulle spara på att inte ta in fler invandrare.
Jag mår illa, jag gråter och jag känner mig liten på jorden och obetydlig. Jag vill skrika och hoppa och protestera och bara sätta ner foten och säga att NU FÅR DET VARA NOG. Men vad hjälper det? Vad ska vi göra? Var ska vi börja? Min politiska depression är förhoppningsvis kortvarig, men just idag känner jag mig så uppgiven, rädd och ledsen. Snälla, snälla, snälla, kan vi inte se människan? Vi måste kunna vrida tillbaka eller vrida fram, bara inte vara här och nu där omedmänskligheten får styra världen.
Alla måste få finnas. Alla måste respekteras. Alla måste få rätt att leva sina liv. Jag begriper inte hur vi som värld kan tillåta att det är på nåt annat sätt. Jag begriper det inte. Och jag gråter i min litenhet på jorden.
Hurra vad jag älskar alla er som håller med mig, hejar på mig och oxå vill ha förändring i samhället!
Hälften av tiden av mitt liv (känns det som) spenderar jag numera med att tänka på om jag kanske ska läsa genusvetenskap nån termin och förkovra mig i hur samhället kan bli mera jämställt, så att det jag skriver och tycker och tänker kan göra mer än att skrapa på ytan och vara ”Upp till kamp!”-utrop, så vi får väl se om det blir av snart eller längre fram kanske. Men så länge så tänker jag att det duger ju faktiskt att vara en sån som i alla fall säger nej och stopp och halt när man tycker att nåt är fel, och berätta hur man tycker att det ska vara istället. Det är alltid bättre än att säga inget alls i alla fall.
Tjo så länge.
Hej världen! Alla vuxna människor som har en hjärna som går att tänka med vet att det finns människor i alla olika samhällsgrupper och könsuppdelningar som utövar våld mot andra. Det finns kvinnor som slår barn, det finns barn som slår andra barn, det finns män som slår män och det finns alldeles säkert transor som slår bögar oxå.
MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM ATT STOPPA MÄNS VÅLD MOT KVINNOR!
För då pratar vi om just det. Mäns våld mot kvinnor. Inget annat. Då pratar vi om ett utbrett våld som systematiskt förstör livet inte bara för de kvinnor som blivit utsatta, eller bara gäller de män som utövar detta våld mot kvinnor. Utan det påverkar ALLA kvinnor och ALLA män eftersom ALLA kvinnor tvingas leva under hotet att de någon gång kan bli attackerade av en man, och därför måste vara beredda på att ALLA män kan vara våldsutövare. Och det påverkar alla män på så sätt att de tvingas leva med vetskapen att så länge denna kultur lever kvar så kommer kvinnor vara rädda för dem, oavsett om de aldrig gjort en fluga förnär.
Missförstå mig rätt, det finns även systematiska förtryck av andra samhällsgrupper, förtryck som påverkar dessa gruppers liv precis lika mycket. Men nu, precis nu, handlade det om mäns våld mot kvinnor. Och i just den diskussionen behöver vi inte ta upp att det även finns annat våld. För mäns våld mot kvinnor är ett tillräckligt stort ämne i sig, det behöver inte blandas ut. Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem, och den som istället vill prata om att ”kvinnor också kan vara våldsamma” eller i synnerhet ”det finns kvinnor som slår män också” bör vara tyst, läsa lite statistik och sen, om hen vill, starta en stor eller liten kampanj för att ÄVEN kvinnors våldsamheter bör minska. Men inte innan ALLA kvinnor i HELA VÄRLDEN är befriande från hotet om våld från MÄN.
Detta är mina åsikter, som jag är väl medveten om att jag uttrycker som att de är sanningar. Men det är för att jag tycker att de är det. Jag undanbeder mig kommentarer som ”kan inte bara alla sluta utöva våld” ”kvinnor våldtar män oxå!” osv. Vill man skriva en sån kommentar så kan man börja med att läsa mitt inlägg från början igen, och vill man sen fortfarande skriva den kommentaren så kan man göra det på sin egen blogg eller status eller twitter eller instagramma en bild om att allt våld är fel. Det här inlägget handlar om mäns våld mot kvinnor och att det måste upphöra.
Jag är så jävla trött på att leva mitt liv i förtryck. Och då är jag ändå en vit arbetar/medelklasskvinna. Jag har det så jävla bra jämfört med så många andra. Men just därför, för att jag har det så bra och lever ett liv som tex innehåller tid att sitta och tänka och tycka och skriva om sånt här, så måste jag göra det. Alldeles för många lever liv utan dessa privilegier. Det måste vi ändra på.
Nu har det äntligen sjunkit in även hos mig, det som så många fina feminister och goda samhällsmedborgare redan vetat och försökt berätta i diverse blogginlägg, tweets och annat, men som jag har haft svårt att ta in eftersom jag varit indoktrinerad:
Bantning är opium för folket, och i synnerhet då kvinnor som grupp.
Det finns ingen gyllene vikt där man blir nöjd om man dragits in i hetsen, för dess själva funktion är att bryta ner en och skapa missnöje, ångest och förtvivlan. Alltså fastnar man i hjulet och kämpar mot ett helt samhällsmaskineri som unisont skriker ”Du duger inte!” Klart man tappar fokus på annat som är viktigt då. Klart man blir en mindre människa än vad man har potential att vara. Man är ju upptagen med att vara David mot världens största Goliat. Utan en chans att döda hen.
Sluta banta. Börja leva. Försök, försök, försök att trotsa samhällsnormen att du ska hata din kropp, och använd den energin till att leva istället. Jag vet att det är svårt, men försök. Det ska jag göra.
Ni vet när man är 31 år gammal och ser sig som en tänkande, ifrågasättande varelse men inser att man först nu slagits av tanken att man får ha typ finnar utan att täcka över dem, fett på kroppen utan att ha ångest över det eller vilja få bort det, och att man kan behöva kämpa emot den instinktiva (ja, så stark är den) viljan att alltid vara snygg vad man än gör? Då tänker man att samhällsindoktrineringen är ganska stark och mäktig. Och då tänker man oxå att det finns annat att göra med sin tid än oroa sig för de här sakerna. Ska försöka så gott jag kan. Men det är fan inte lätt.
Den här sommaren har min vän Rebecka, som jag även jobbat med, många gånger citerat en mening jag sa mitt i natten i våras, efter en festkväll där vi hade pratat mycket om politik, feminism och kvinnor. Meningen lydde ungefär: ”feminism handlar om att alla ska få ligga med vem de vill, när de vill, utan att nån annan jävel bryr sig om det!” Vi har skrattat åt att jag var så uppeldad och åt att det liksom är komiskt att jag uttryckte så starkt att det är själva kärnan. Men fan vet om man inte ibland har sina klaraste ögonblick då, mitt i natten när munnen och hjärnan har gått i ett i några timmar och man inte censurerar sig själv så hårt. För även om det inte är det hela, det finns mycket mer att kämpa för när det gäller feminismen, så är det jävligt viktigt. Alla ska (med samtycke, självfallet) få ligga med vem de vill, när de vill, utan att nån annan jävel dömer dem för det.
Och alla ska även läsa det här, som behandlar ämnet och skriver mycket bättre än vad jag kan om det.
Så. Det var allt för idag.
(utom att man fortfarande kan rösta på mig i P4 Toppen då såklart. 099-50132 eller på sr.se)
Hej det var länge sen jag bloggade men idag har jag bara en sak att säga och det är att alla i världen men framförallt Sverige som ska vara ett sånt jävla föregångsland borde ha fattat grejen med feminism och att vi behöver det och att alla måste jobba tillsammans jag vill inte ha fler första samtal om saken jag vill ha det hundratusende samtalet som går ut på att nu lever vi som jämlikar nu fungerar världen som den ska nu är patriarkatet störtat änteligen.
Jag vet inte om det kommer göra nån skillnad men jag måste försöka i alla fall. Borde även maila Reinfeldt och gänget men har inte kommit mig för än. Såhär långt har jag i alla fall kommit än så länge i min brevväxling med Linda på Svenska Olympiska Kommittén:
—–Ursprungligt meddelande—–
Från: Erika Svensson
Skickat: den 23 juli 2013 22:45
Till: Info
Ämne: OS i Ryssland
Hej Olympiska kommittén!
Jag är en inte alltför sportintresserad person, vilket antagligen är anledningen till att jag inte nåtts av informationen att Ryssland är värdland för OS 2014 förrän nu. Och jag vill då ställa frågan:
Hur planerar ni att hantera det faktum att Ryssland är ett homofobiskt land med lagar som kränker och inskränker på hbtq-personers rättigheter? Finns det någon plan från olympiska kommitténs sida att protestera mot denna ovärdiga behandling av människor? Vilka råd kommer ni ge de av era aktiva som är hbtq-personer?
Jag förutsätter att ni är en organisation som fokuserar på mänskliga rättigheter och alla människors lika värde och är därför nyfiken på hur ni tänker.
Jag är även intresserad av att få mer information, om ni har någon sådan, om hur detta hanteras internationellt inom idrotten och om andra länder har handlingsplaner samt om ni kommer gå samman för att protestera mot det som försiggår i Ryssland.
Tacksam för svar.
Med vänliga hälsningar
Erika Svensson, Göteborg
25 jul 2013 kl. 09:24 skrev ”Info”
Hej Erika,
Tack för ditt mail.
Vi är medvetna om att det finns förhållanden i Ryssland som inte motsvarar krav på mänskliga rättigheter.
Att påvisa dessa förhållanden är ett uppdrag för våra medier.
Att påverka dem är en fråga för våra politiker.
SOK har som princip att delta i OS om inte FN beslutat om sanktioner mot ett värdland.
När det gäller vad som sker internationellt så har vi fått detta svar av den Internationella Olympiska Kommittén:
-The International Olympic Committee is clear that sport is a human right and should be available to all regardless of race, sex or sexual orientation. The Games themselves should be open to all, free of discrimination, and that applies to spectators, officials, media and of course athletes. We would oppose in the strongest terms any move that would jeopardise this principle.
-As you know, this legislation has just been passed into law and it remains to seen whether and how it will be implemented, particularly as regards the Games in Sochi. As a sporting organization, what we can do is to continue to work to ensure that the Games can take place without discrimination against athletes, officials, spectators and the media. To that end, the IOC has received assurances from the highest level of government in Russia that the legislation will not affect those attending or taking part in the Games.
Mvh
Linda Sandgren
Linda Sandgren
Sveriges Olympiska Kommitté
Sofiatornet, Olympiastadion
114 33 STOCKHOLM
Hemsida: www.sok.se
OLYMPISK KALENDER
2013, 14-19 juli | Ungdoms-OS, EYOF Utrecht
2014, 7-23 februari | Vinter-OS Sotji
2014, 16-28 augusti | Världsungdoms-OS, YOG Nanjing
2016, 5-21 augusti | Sommar-OS Rio
Hej igen Linda!
Tack för ditt svar. Jag förstår att du är en person i denna stora organisation och kanske inte kan påverka så mycket enbart med egen kraft. Men jag tycker inte att det SOK eller IOK gör är tillräckligt. Jag anser inte att världen kan se på när Ryssland håller i ett OS för att ”man inte vet hur lagarna kommer implementeras”. Det är fegt och historielöst att gömma sig bakom att lagen är ny och ännu inte tillämpad.
Det är även fegt att hänvisa till att det är mediers och politikers ansvar att reagera mot orättvisor. Det är alla människors ansvar att arbeta för ett bättre och öppnare samhälle, i synnerhet när vi är så många som är överens om att just det som sker i Ryssland (och många andra länder) är oacceptabelt.
Att Ryssland lovar att inga atleter ska komma till skada eller åtalas under själva spelen är att betrakta som ett skämt, eftersom den mening som gömmer sig bakom det löftet är: ”före och efter spelen gör vi som vi vill”, och att acceptera dessa spelregler från Ryssland är att godkänna detta.
Jag förstår och tycker liksom du att våra politiker måste jobba för att Sverige inte deltar i detta OS, och för att det inte går av stapeln i Ryssland över huvud taget. Men det är alla människors ansvar att verka där de kan, med de medel de kan. Och så vitt jag kan förstå innehar SOK ett visst mått av makt som det vore en skam om ni inte utnyttjade.
Avslutningsvis rekommenderar jag er på SOK att läsa detta öppna brev: http://www.stephenfry.com/2013/08/07/an-open-letter-to-david-cameron-and-the-ioc/
Tack för din tid.
Mvh
Erika Svensson
Min mamma dog i mars 2011 på Östersunds sjukhus. Hon hade cancer som hade spridit sig och den medförde värk av en sort som är omöjlig att föreställa sig, men som var olidlig att stå bredvid och se på, när man inget kunde göra. Men hon fick hjälp. Av sköterskor och läkare som gjorde sitt yttersta för att lindra och hjälpa, och som till slut lyckades hitta ett sätt så att min mamma under sina sista dagar i livet inte behövde lida mer än man redan gör när man ska lämna sin tillvaro, sina barn och alla andra man älskar alldeles för tidigt. Mamma hade även sköterskor som tittade till henne, och som fanns där för oss som stod med all vår kärlek och såg på när mammas liv försvann. Jag glömmer aldrig kvällssköterskan som kom och berättade att söndagen den 6:e mars nog var mammas sista dag. Hon var lugn och förstående men tydlig och inte för sentimental. Hon fanns där då och då för att se hur vi hade det, och hon gav oss precis lagom utrymme och tid både innan och efter att mamma somnade in. Att säga att hon var rätt person på rätt plats är en underdrift.
Men hon kunde bara vara rätt person på rätt plats för att sjukhuset och landstinget hon jobbade för tillät henne att vara det. Det vet jag. Det fanns tid och utrymme i hennes arbetspass att vara hos oss, att hinna med att se efter hur mamma och vi hade det. Att ens tänka på hur det kunde ha varit och hur det kanske skulle ha varit om mamma dött nu, eller i ett län där besparingarna slagit hårdare än de hade gjort då på Östersunds sjukhus, det gör mig alldeles illamående. Man kan tycka att man inte ska göra politik av så svåra stunder, men det är precis vad det är. För alla andra utom oss, vi som stod och satt och grät och höll varandras händer, så är det politik. Hur mycket tid en sköterska eller läkare har att lägga hos sin patient är politik. Det handlar om den skatt vi betalar, vad den går till och hur den får lov att användas. Och med den fart som vår välfärd demonteras, i den takt som sjukhus privatiseras och blir vinstberoende, så känner jag med er som ska stå vid era mammors sidor i framtiden, om inget görs snart som stoppar det här haveriet.
I september nästa år har vi vanliga en chans att göra något. Fram till dess har vi chansen varje dag att berätta för människor omkring oss vad vi tror på och vilket samhälle vi vill ha. Jag vill ha ett som har tid och råd att ta om mammor som ska dö och döttrar som sörjer.