Ahahahahhahahaaaa nu kom jag att tänka på han som trodde att jag inte tycker att jag duger som jag är och därför måste kalla mig feminist. Hahahhahaha!! Och han som inte ville lyssna på min musik för att jag är feminist och talar om det. Hahahahhaha!! Som att det skulle vara nåt slags hot. ”Nu förlorar du en lyssnare minsann!” Jamen hejdå då, gå du och lyssna lite på Chris Brown istället.
Taggar: Feminism, Musik, Patriarkatet
Kommenterer:
Ojojoj, den här bloggstackaren har varit ensam den senaste veckan… Livet har så att säga kommit emellan med allt det som jag gör förutom att släppa skiva! Men när vi ändå är på det temat igen en liten sväng så vill jag säga tack till alla som lyssnat och hört av sig, jag blir så otroligt glad av era fina ord.
Men vad är det för liv som kommer emellan då? Jo tex att jag ju ibland spelar gamla goa visor för pensionärer som sjunger med i lite olika stor utsträckning. Det har jag gjort förra veckan. Mycket trevligt.
Och så tex att jag ju även håller på att utbilda mig till aerobicinstruktör, så i helgen har jag varit på tre dagars intensivutbildning där vi tränat och fejjat och stått i så jag var helt slut som människa efteråt.
Och så jobbar jag ju på ett vanligt jobb oxå, med barnen och sången och allt det där. Så där har jag ju oxå varit.
Idag har jag inte så mycket mer på hjärtat än att säga hej och förlåt, men jag hoppas att jag ska hinna och därmed oxå vilja skriva mera alldeles snart igen.
Innan vi säger tack och hej för idag bara: kom ihåg att den individualism vi lever i nu, med låga skatter, rut- och rotavdrag, försämring av a-kassan, utförsäljning av det offentliga och vinstuttag i tex vård, skola och omsorg, är politiska val som görs av den regering vi röstat fram. Vill vi inte ha det såhär kan vi rösta på andra partier nästa gång. Vi kan få ett samhälle med ett starkt socialt skyddsnät igen. Med högre skatter. Med större andel av våra pengar som går till det gemensamma och som ger fler möjlighet till åtminstone lite mer lika förutsättningar i tillvaron. Vi kan det. Det känns långt borta nu, men det går. Och då måste vi bestämma oss först för om vi tror på den sortens samhälle, och allra allra minst gå och rösta på ett parti som vi tror vill jobba för det.
Det här blogginlägget måste ni läsa. För det är såhär världen ska se ut snart. Allt annat är oacceptabelt.
Älskar att få feministisk kraft såhär på måndagsmorgonen.
Igår bad en människa mig om råd angående en diskussion hen haft, för att hen tycker att jag har vettiga åsikter och uttrycker dem på ett bra sätt.
Idag skrev en människa jag inte känner att min låt Faktum är ”magi”.
Skulle jag trilla av pinn nu skulle jag göra det med ett leende på läpparna.
Idag har jag lärt mig följande:
1. Det finns människor som väljer att inte gå in och lyssna på min musik eller ta reda på mer om mig för att jag kallar mig feminist i de presentationer jag har om mig själv, på tex min facebooksida.
2. Det finns även människor som tycker att man signalerar att man inte räcker till som man är om man i sin artistpresentation skriver ut att man är feminist.
3. Det tar stopp i min hjärna när jag försöker bearbeta ovanstående information.
4. Jag vill från och med nu presentera mig som feminist i alla sammanhang jag befinner mig i, någonsin.
5. Jag är tydligen fortfarande i nån slags trotsålder.
Jag insåg precis att jag har så litet hopp om att öppenheten i Sverige ska öka och att vi ska bli ett land som välkomnar nya människor och kulturer att jag började gråta av lycka och nästan chock när jag fick se den här bilden:
Det finns människor som vill framåt. Som gör det de kan för att öppna upp, släppa in nykomlingar och få dem att känna sig välkomna. ICA Ladan Kaxås, ni är underbara.
Idag skulle jag bara vilja påminna världen om att det spelar ingen roll om jag, eller vilken kvinna som helst, har legat med alla i hela världen varje dag i våra liv, eller om vi flörtat eller visat våra kroppsdelar eller varit fulla eller velat ha sex med just den personen nån annan gång eller vad som helst, precis vad som helst. Precis vad som helst kan ha hänt fram till precis nu.
Skulden för ett övergrepp ligger på förövaren. På den som förgripit sig på en annan människa ligger skulden. Och i min mening, i ett mycket större perspektiv, även på samhället som fostrar individer på det sättet. Men oavsett perspektiv har offret för sexuellt våld, precis som med vilket våld eller brott som helst, aldrig aldrig aldrig skuld i det.
Aldrig aldrig aldrig aldrig. Det är inte ett brottsoffers fel att hen blivit utsatt för ett brott. Självfallet gäller detta alla, oavsett könstillhörighet. Det är ju bara det att i den här världen vi lever blir det alldeles för ofta tydligt att det är sämre att vara kvinna än man. Så jag skriver ur det perspektivet. Mitt perspektiv. Jag är trött på att få ont i hjärtat och magen när jag hör om hur kvinnor först blivit utsatta för fruktansvärda brott, sedan misstrodda och nerlusade med samhällets syn på det som skett. Jag är trött på att tänka på var och hur jag går på kvällar och nätter i mitt älskade Göteborg. Jag är trött på att anpassa mig nån endaste tid på dygnet, av den enda anledningen att jag föddes med fitta istället för kuk som könsorgan.
Jag vill vara fri och jag tänker kämpa för att bli det. För att samhällsnormerna som säger hur en kvinna respektive en man ska och får vara, rivs ner och ersätts av rättvisa. För det är där det börjar. Det är där vi skapar olika spelregler för pojkar och flickor, som sen ska bli män och kvinnor, som förväntningar skapas, som beteenden belönas eller bestraffas, som orden sägs om och om igen och till slut får fäste. Där skapas bilden av pojkar som sen blir män som varelser som inte kan hjälpa att de drar i håret, knuffas och jagar flickor de enligt utsago är förälskade i. Det är där vi flickor lär oss att acceptera och ignorera beteenden som stör våra liv, det är där vi lär oss att våra kroppar inte enbart är våra egna, att pojkar måste få hållas. Sen är det långt till de sexuella övergreppen, det är det. Och många, många män skulle aldrig någonsin, oavsett vad de gjorde på skolgården som barn. Men några gör det. Och då tror både han och hon att det delvis är hennes fel. Hennes kropp är ju inte hennes. Hennes nej var ju ett ja nyss, hennes emotstretande får slås ner med våld.
Det här stycket är såklart mina åsikter. Det är så jag tror och tycker att sexuella övergrepp åtminstone delvis blir till. Sen tillkommer självklart även andra faktorer. Men, det jag vill säga nu är att oavsett om man håller med mig om hur sexuella övergrepp uppkommer som fenomen eller inte, så vill jag att vi enas om att det aldrig i livet är offrets fel. Det måste bli självklart nu. Eller ja, helst nyss men nu är det som det är. Från och med nu, ok?
Hej älskade vänner och alla som inte är mina älskade vänner än men som kanske kommer bli.
Jag vill skriva tusentals ord om hur bra den här debattartikeln är och hur rätt Kristina Lindquist (@syrran på Twitter) har, och om hur jag vill hjälpa till på alla sätt jag kan, sluta upp tillsammans med henne och alla er och hela Sverige, men hon skriver allt så bra att ni får läsa och njuta och hålla med och engagera er i samhället på det sätt ni kan och vill. Och om det mot förmodan finns nån som läser den här bloggen som inte vill jobba mot rasism och för ett öppnare samhälle för alla, då har ni hamnat fel. Både i livet och samhället, och i att läsa min blogg. Och jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa er rätt men jag hoppas att ni öppnar era ögon och hjärnor snart. Alla får vara med. Så enkelt är det.
Oj vad jag har gråtit nu. Jag hade (pga Turkietvistelsen) helt missat Carina Bergfeldts text om Utøya, som kom runt årsdagen, och som är helt makalös. Hon fick pris för den idag, det var därför jag fick syn på den. Det priset förtjänar hon verkligen.
Igår, den 14 november 2012, publicerade Expressen en video som visar Sverigedemokraten Eric Almqvist när han en lördagsnatt sommaren 2010 bråkar med flera personer, kallar dem rasistiska och sexistiska saker och ja, är ett äckel, för att göra en lång, uppenbar, historia kort. Och under dagen igår höll både Almqvist själv och hans partiledare Jimmie Åkesson presskonferenser med besked om att Almqvist lämnar uppdrag inom SD, att det här var oacceptabelt beteende, och från Almqvist fick vi även höra ursäkter om varför det blivit så, att han var full, mådde dåligt och en del annat. Och att han inte längre står för det han sa och gjorde den natten.
Och jag vet att alla ni som läser det här redan vet vad jag tycker. Jag vet att det är en vidöppen dörr jag sparkar in. Men jag måste det. Vi måste säga det högt, varje gång, vi som inte håller med rasisterna om deras åsikter. Vi som tycker annorlunda måste höras mer än de.
Så därför vill jag bara säga att jag inte tror på ett ord av vad Almqvist säger i sin presskonferens. Jag tror att han tycker precis så som han uttrycker sig i videon, att Sverige är hans, men inte Soran Ismails, land. Att han är värd mer, har större rätt till Sverige och att han har rätt att kalla en ung tjej som protesterar för hora. Jag är även övertygad om att påståendena om att han inte minns vad som hänt, samt att han aldrig sett videon i sin helhet tidigare, är lögner. Jag tror att både beteendet han uppvisar och orden han säger ligger helt i linje med hans ideologi, och att han skulle göra det igen vilken dag eller natt som helst om han inte hade så mycket att förlora på det.
Det här är alltså saker jag tror. Inget jag vet, men tror ända in i benmärgen.
Jag tror också att Jimmie Åkesson har haft vetskap om hur videon i sin helhet såg ut, men att han hoppats att den inte skulle komma fram. Inte för att han nödvändigtvis tycker att det hans partikamrater säger och gör är fel, utan för att det såklart skulle skada partiet. Och det hoppas jag innerligt att det gjort och kommer fortsätta göra. Det finns få saker jag hoppas mer just nu, än att det här ska få betydelse, spela roll, vara en ögonöppnare för folk som kanske inte riktigt sett vad SD egentligen, fortfarande står för.
Jag kommer så länge jag lever ta avstånd från den här typen av beteende och åsikter, och försöka sprida mina åsikter och synsätt med de medel jag har, även om ni bara är 20-30 stycken som läser den här bloggen dagligen.
Jag avskyr rasism, fascism, sexism och ojämlikhet. Jag vill leva i en öppen värld, ett socialistiskt samhälle där människor hjälper varandra och får lära sig allas lika värde. Och att det under min livstid blivit mindre än en självklarhet, att ett rasistiskt, fascistiskt parti har tagit plats i Sveriges riksdag är en sådan skam, en sådan mardröm att jag kan inte göra annat än sparka in öppna dörrar och säga självklarheter som vi redan vet. Jag måste. Vi måste. Om och om igen måste vi säga det, där vi kan, till de vi kan, så högt vi kan.