Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
Idag har jag gråtit i min frukost. Det är jul, jag är med mina två systrar och mina fantastiska systerdöttrar, jag har en man som jag älskar som jag får träffa igen på lördag, och livet är så fint som det kan vara egentligen.
Men det är mitt liv det. Mitt liv är så fint som det kan vara, men många andras är så långt ifrån fina som nåt kan vara. Eller, jag vet ju inte allt om deras liv, men utifrån verkar det miserabelt. Spanska medborgare fråntas sina rättigheter att bestämma över sina kroppar, att demonstrera för eller emot saker de tycker om sina samhällen (se inslag om det här). Ungern fortsätter att inskränka medborgarnas rätt att skriva och säga vad de tycker, har kriminaliserat hemlöshet och attacker mot kvinnor och HBTQ-personer ökar (skriv på petition för att EU ska agera här). Ryssland får hålla i vinter-OS trots att de gjort det olagligt att vara människa på nåt annat sätt än heterosättet (och att tycka att man får vara människa på nåt annat sätt). Människorna som lever i Ungern, Spanien, Ryssland och många, många fler länder, har inte liv som är så fina som de kan vara.
Och jag känner mig hjälplös och liten igen. Men så tänker jag att den känslan är ofruktsam. Hämmande. Lamslående. Så jag väljer att tänka på vad jag KAN göra. Jag kan engagera mig i politik, även om det känns som att det är långt från Göteborg till Madrid eller Budapest och att inget jag gör här hjälper. Men det kanske det gör. Om jag röstar i Europaparlamentvalet i maj 2014 så kanske det hjälper. Det hjälper åtminstone mer än om jag inte gör det. Och jag kan sprida all kunskap jag får på området, så att fler får veta och kanske också engagerar sig. Jag ska självklart även rösta i vårt riksdagsval i september. Och däremellan och dessförinnan kan jag skriva, säga, ropa och kanske även sjunga vad jag tycker, så att världen åtminstone får en röst till som säger nej till rasistiska regeringar, diskriminerande lagar och inskränkning av mänskliga rättigheter. Det kan jag göra. Och det kan du också. Du kan göra något litet, nu idag, som gör skillnad. Allt är bättre än inget.
Taggar: Antirasism, EU, Europaparlamentet, Feminism, Patriarkatet, Politik, Rasism, Samhälle, Spanien, Ungern, Val, Valår
Kommenterer:
Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.
(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)
Taggar: Feminism, Feministiskt initiativ, Patriarkatet, Politik, Riksdagsval, Samhälle, Val, Valår, Valet 2014
Kommenterer:
Förra söndagen var jag ju på Homeparty med Gudrun. Där fick jag lite info som jag upptäckte var matnyttig nu när jag tittade på en debatt i SVTs morgonprogram. Det som diskuterades var förskolan och storleken på barngrupperna, och att Skolverkets riktlinjer att varje barngrupp ska innehålla max 15 barn nu tas bort eftersom folk ändå inte följer riktlinjerna. Det finns ju stora problem med den slutledningen, skulle man applicera det lite vart som helst skulle vi snart leva i kaos och panik så att säga.
Men, det jag tänkte fokusera på är att det debatterades mellan två parter. Den ena parten bestod av två förskollärare, den andra av ett kommunalråd i Sollentuna (med ansvar för just skolan), och de pratade fram och tillbaka om att det behövs mer pengar (förskollärarna) och att de måste omfördela resurserna (kommunalrådet). En klassisk debatt mellan människor som inte ser på saker på samma sätt. Och så i slutet. Så fick förskollärarna göra en kort (en punkt) önskelista vilken löd: mer resurser, mindre barngrupper. Kommunalrådet, som kanske hade slut på argument, eller var trött på att säga samma sak om och om igen, svarade:
”Alltså jag kan säga att vi har en förskola som de allra flesta länder i världen är extremt avundsjuk på, det är en väldigt hög kvalitet både pedagogiskt och omsorgsmässigt för barnen, och den ska vi vara stolta över tycker jag.”
I sak har hon rätt, det är bra att vår förskola är bättre än de flesta länders, men det var inte det vi debatterade. Debatten handlade inte om ”hur bra är vår förskola jämfört med andra länders?” utan den handlade om huruvida den barnomsorg vi har i Sverige blir sämre av större barngrupper (vilket förskollärarna alltså tyckte) och att Skolinspektionen valt att ta bort sina riktlinjer.
Och då kommer vi till den matnyttiga infon jag fick som dök upp när jag hörde slutargumentet från kommunalrådet. Att när det gäller frågor som i första hand gäller feministiska frågor, kvinnor och kvinnors resurser, så används ofta argumentet att vi har det så mycket bättre än i andra länder, medan det argumentet inte alls förs fram i samma utsträckning i andra frågor. Det är rätt sällan som mansdominerade yrkens kamp för bättre förhållanden sågas med argumentet att de har det sämre i Bangladesh. För det är inte viktigt, på det sättet, i den här diskussionen. Vi är alla överens om att vi inte kan mäta oss med Bangladesh eftersom vår samhällsutveckling har kommit längre och att vi tex har en stark facklig organisation i Sverige. Men när det gäller klassiska kvinnoyrken så går det bra att jämföra. Och det är inte rättvist. Det är inte rimligt heller. Vi har en väl utbyggd barnomsorg i Sverige för att vi har kommit längre än andra länder i vårt jämställdhetsarbete och har haft kvinnor på arbetsmarknaden under fler år än många andra (och alltså behövt en organiserad barnomsorg eftersom kvinnor inte längre arbetat oavlönat hemma med detta). Det betyder inte att vi kan stagnera eller gå bakåt i utvecklingen, det betyder att vi ska fortsätta gå först. Vi ska fortsätta satsa. Och detta borde väl i synnerhet gälla yrken som vårdar och utbildar, om ni frågar mig.
Taggar: Barngrupper, Feminism, Förskolan, Frihet, Godmorgon Sverige, Patriarkatet, Politik, Samhälle, svt
Kommenterer:
Ibland tänker jag att det jag skriver inte spelar så stor roll och typ inte finns kvar (fast det gör det eftersom detta är internet), och mest känns det väl så för att jag inte påverkar så många med det jag skriver, inte når ut så långt. Och det är helt ok, jag skriver ju mest för att åtminstone göra nånting av min frustration eller glädje eller vad det nu kan vara jag behöver uttrycka. Men så ibland så slår det mig när jag kollar sidostatistiken för den här bloggen, att nästan varje dag är det någon som läser mitt öppna brev till Anna Laestadius Larsson, som jag skrev om att dricka alkohol inför sina barn. Och det skrev jag vid midsommar 2012, efter att jag läst ett inlägg i alkoholdebatten av henne, i Svenska Dagbladet. Och jag vet ju inte varför folk läser mitt öppna brev, eller vad de tycker om det, men det blir en påminnelse om att det jag skriver finns kvar, och att det kanske läses av någon som faktiskt behöver det. Vad vet jag. Jag hade gärna läst min text när jag var fast i en familj som styrdes av en missbrukare i alla fall. Och jag tänker att jag räknas. Att jag gör det lilla jag kan, med de ord jag har, räknas.
Taggar: Alkoholism, Anna Laestadius Larsson, Jul, Missbruk, Pappa, Sjukdom
Kommenterer:
Åh, igår kväll var jag på Homeparty med Gudrun Schyman. Det kan ha varit en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv. På riktigt alltså. Det var så underbart att få vara där, få feministisk inspiration, träffa henne, säga till henne att hon är fantastisk, och få känna stämningen när så många människor är överens om att världen måste förändras och att vi vet hur det ska gå till.
För er som inte vet vad ett Homeparty med Gudrun är, så är det en del av F!s valrörelse. Det började med att en kvinna frågade hur hon skulle kunna få Gudrun att komma och prata om feminism med henne och hennes vänner, och då sa Gudrun att om hon bara samlade minst 25 personer så skulle hon komma. Och på den vägen är det. Det fungerade och blev populärt, helt enkelt. Så igår hade Genusafton, vilket är kvällar som Frida Sundström och Lisa Andersson Tegnér arrangerar, bjudit in Gudrun till 2Lång för att ha ett Homeparty. Och det var fullsatt och det var fantastiskt.
Bara en sån sak som att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Bara det. Att det är inte jämställt, för kvinnor och män har inte lika villkor. Och det är inte en diskussion utan tydliga siffror och fakta som vem som helst kan ta reda på, läsa och sedan förhålla sig till. Bara en sån sak. Det ger mig sånt lugn att en människa med stor kunskap och erfarenhet har sagt det här till mig, visat var siffrorna finns och berättat att jag behöver inte ha en hetsig debatt om det, för det är inte en debatt. Det är fakta.
Jag är så glad att jag är medlem i F!. Det ger mig kraft och styrka att ha hittat det (enda) parti som företräder mig, som tycker som jag och som har en kämplaglöd som smittar och gör mig stärkt i min tro på att samhället går att förändra. Tack Gudrun för igår och tack Feministiskt initiativ för att ni finns och förändrar samhället, steg för steg.
Taggar: Antirasism, Feminism, Frihet, Gudrun Schyman, Patriarkatet, Politik, Rasism, Samhälle, Sexism
Kommenterer:
Några saker:
1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!
2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.
3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.
4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.
Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.
Taggar: Dagens tankar, Feminism, Patriarkatet, Politik, Samhälle, Sexism
Kommenterer:
Sverigedemokraterna sitter i Sveriges riksdag. Det är en skamfläck. Ett äckligt bevis på att det finns en massa människor i vårt land som tror att etniska (heterosexuella såklart!) svenskar är överlägsna andra människor. Det är obehagligt. Och ju mer jag läser om SD och deras åsikter och människorna som utgör partiet just nu, desto mindre tror jag att just dessa människors åsikter kommer gå att påverka nämnvärt inför valet 2014. Jag tror helt enkelt att många av dem är förblindade. (Eller helt enkelt rasister, men det ser jag egentligen som en förblindning det med, eftersom det innebär att man inte sett hela verkligheten. Naivt, kanske, men så ser jag på det.)
Hur som helst. Jag tror alltså inte att särskilt många av de som sympatiserar med SD kommer att ändra sin åsikt inför valet om 10 månader. Därför måste vi göra såhär: ALLA ANDRA MÅSTE RÖSTA! Jag skiter nästan i vad ni röstar på, bara ni röstar på något.
Enligt Wikipedia var 7 123 651 personer röstberättigade i riksdagsvalet i Sverige 2010. Av de 7 123 651 personerna var det 6 028 682 som röstade. Det är ett högt valdeltagande, nästan 85% (tyvärr var ju en del röster ogiltiga, så bara 5 960 408 st räknades på riktigt). Men det finns mer. Femton procent av alla som hade rätt att rösta i riksdagsvalet 2010 gjorde det inte. Jag själv bodde på Cypern då och var ansvarig för underhållningsteamet på ett hotell. Vi var 6 personer i teamet, en var norsk, så vi var 5 röstberättigade. Vi fick all information vi behövde för att rösta, lokalen vi skulle rösta i låg ca en kilometer från vårt hem, jag informerade på våra veckomöten flera veckor i förväg om hur man skulle gå till väga, och erbjöd mig till sist till och med att följa med mina teammedlemmar för att de skulle ta sig dit. Ändå var vi två av fem som röstade. Två av fem. Skamligt. Jag tänker mig att det finns många sådana situationer. Där det är lite, lite krångligt att rösta, därför gör man det inte. Eller det gamla vanliga ”jag kan inte påverka ändå”-tugget, det utgör säkert några av de här femton procenten. Så inför valet 2014, när vi måste se till att stänga ute SD ur Sveriges riksdag, så måste alla rösta. Alla måste rösta, och alla måste hjälpa till för att se till så att alla röstar. Det är det vi kan göra, vi som inte har så mycket makt, som inte kan påverka något annat än vår direkta närmiljö. Vi måste se till så att alla som kan, röstar. Ta det där snacket som är lite obekvämt när någon tror att de inte kan göra skillnad. Säga att det inte är ett giltigt skäl att man inte hinner. Berätta om hur man poströstar. Ja, jag vet inte, det finns många sätt.
Sen måste vi självklart försöka vinna tillbaka de här som tror att SD är något att rösta på. Just nu vet jag bara inte hur det ska gå till. Men upplysning, upplysning, upplysning är ju en bra start.
Taggar: Antirasism, Politik, Rasism, Samhälle, SD, Sverigedemokraterna
Kommenterer:
Jaha. Igår var det tydligen fotbollsgala. Jag såg inte den såklart, eftersom jag är totalt ointresserad av denna sport. Men så blev det ju rubriker, och då uppdateras man ju rätt snabbt på ungefär vad som har hänt.
Anders Svensson har spelat många landskamper, så han fick en bil.
Therese Sjögran har också spelat många landskamper, hon fick inte en bil.
Anders Svensson är en kändis som till och med en sportointresserad person som jag vet vem det är, Therese Sjögran har jag aldrig hört talas om. Det säger en del. Och är en av anledningarna till att Anders fick en bil och inte Therese. Fotbollsförbundet säger själva, i efterhand, att Anders fick en bil för att han ska sluta spela fotboll nu, och det ska ju inte Therese. Men Victoria Sandell Svensson, hon fick ingen bil när hon slutade för tre år sedan, trots att hon också hade spelat många landskamper. Anders fick en bil för att han är man, och män räknas mer. Han är en man som spelar i ett landslag som inte är lika framgångsrikt som det som Therese Sjögran spelar i eller Victoria Sandell Svensson spelade i, men det spelar ingen roll, för han är man och han har spelat många matcher och varit duktig. Så han får en bil.
Och i Filippinerna dör folk av en tyfon. Tydligen uppmanades människor under galan att skänka pengar till de som fått sina liv förstörda. MEN HALLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ??????? GE INTE ANDERS SVENSSON EN BIL DÅ!! SKÄNK BORT PENGARNA ISTÄLLET!!!! Hur jävla dum får man bli?
Jag fattar att inte alla tycker att alla människor är lika mycket värda. Jag fattar att många mansdominerade branscher fortfarande lever kvar i villfarelsen att män är värda mer än kvinnor, och att de agerar därefter. (Ibland tror de att det beror på att ”branschen ser ut så” och att de inte kan ens försöka förändra den, men det är naturligtvis inte sant.) Varför det är såhär fattar jag inte, men jag fattar att det är så. Vad jag däremot inte fattar är hur dessa människor kan leva sina liv helt utan konsekvenstänk? Fattar de inte att även om de inte bryr sig om kvinnor i vare sig arbetslivet eller sportlivet eller livet över huvud taget, så har resten av samhället börjat bry sig och då får man bad press om man gör sånt här? Det borde väl åtminstone vara ett incitament till att starta sitt jämställdhetsarbete? Att folk tycker att man är dum i huvudet om man inte gör det?
Fast, så blir det några rubriker och sen kan de fortsätta som vanligt. Ge männen mer pengar. Skita i kvinnorna. Vara idiotjävlar som varje dag väljer att tycka att kvinnor är mindre värda än män.
Och ja, jag har fått all info till detta inlägg från andra människors krönikor och blogginlägg om det hela, eftersom jag inte kollade på galan själv. Tex här och här kan man läsa de inläggen. Jag hade kunnat bara länka, men så blev jag förbannad och var tvungen att skriva lite själv, trots min okunskap på området.
Taggar: Feminism, Fotbollsgalan, Sport
Kommenterer:
Våldtäktskultur är, bland annat, att möta tre snubbar på vägen hem i lilla Vimmerby och börja tänka ut strategier och arbeta upp ilska och försvar, utifall att. En jämställd värld där ingen kvinna känner såhär och ingen man utsätts för att oskyldigt vara någons orsak till skräck och försvarstänk, är ett måste. Det är ett måste.
Taggar: Övergrepp, Våld, Våldtäkt, Våldtäktskultur
Kommenterer: