Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Taggar: Cancer, Döden, Facebook, föreställning, Instagram, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Nangijala, Pappa, Recension, Sorg, Spelning, Tacksamhet, teater
Kommenterer:
Hallå ja! Jag är med och gör ett gästinslag i en podcast! Jetzt heter den och görs av medlemmar i Teater Nu! Det tycker jag att ni ska lyssna på. Här gör man det.
Hej och hallå! Idag har jag ont i handen pga operationen igår, men har ändå skrivit en låt som kanske inte är bra än men som nog kan bli. Det får räknas som ett gott dagsverke som nyopererad.
Kunde inte undgå att tänka på Grey’s anatomy när de opererade igår. Musik i högtalarna, läkaren och sköterskan snackade (med mig och varann) och vi hade liksom hur trevligt som helst. Samtidigt som en av oss tre i rummet skar i en annan. Mycket konstig situation egentligen.
Nu håller vi tummarna för att operationen är en great success och att jag slipper ha ont i handleden i framtiden. Hej så länge.
Taggar: Hand, Handcenter, Handled, Operation, Sahlgrenska, Sjukvård, Vård
Kommenterer:
Om en timme ska jag operera handen. Det är jag lite nervös för, eftersom jag använder den för att spela gitarr med. Men som den är nu går den bara använda till det ibland, eller i kombination med massa värktabletter, så det är lika bra att få det här gjort. Men. Och här kommer det verkliga problemet. När man ska operera sig, så ska man kvällen innan samt samma morgon duscha med en antiseptisk duschgel och ett antiseptiskt schampo, som man köper på apoteket. Detta har jag självfallet gjort. Det är så att infektionsrisken ska vara så liten som möjligt, och det vill man ju att den ska vara. Men när man har tvättat sig med de här produkterna får man inte smörja in sig, någonstans på kroppen, även om det man vill smörja in hellre än nåt annat (ansiktet) sitter ganska långt från det man ska operera (vänster hand). Man får inte, det kan tydligen minska antiseptismen på huden.
Detta i kombination med att jag igår glömde min försvarets hudsalva, som mina läppar är gravt beroende av, hemma hos Tobbe och Amanda, och att jag dessutom några dagar innan det slarvade bort min reservförsvarets har gjort att mina läppar nu lever på lånad tid med hjälp av nån jädra skräpläppsalva (vitamin e-bla bla bla) som jag har hemma som absolut sista akutlösning. Vilket alltså, tillsammans med den antiseptiska duschen, är anledningen till att jag går genom stan som Göteborgs i särklass torraste fnöske.
(Och – att det här att inte smörja in sig oxå skulle gälla läpparna går jag alltså inte med på. Det är en omöjlighet.)
Ibland tänker jag att det jag skriver inte spelar så stor roll och typ inte finns kvar (fast det gör det eftersom detta är internet), och mest känns det väl så för att jag inte påverkar så många med det jag skriver, inte når ut så långt. Och det är helt ok, jag skriver ju mest för att åtminstone göra nånting av min frustration eller glädje eller vad det nu kan vara jag behöver uttrycka. Men så ibland så slår det mig när jag kollar sidostatistiken för den här bloggen, att nästan varje dag är det någon som läser mitt öppna brev till Anna Laestadius Larsson, som jag skrev om att dricka alkohol inför sina barn. Och det skrev jag vid midsommar 2012, efter att jag läst ett inlägg i alkoholdebatten av henne, i Svenska Dagbladet. Och jag vet ju inte varför folk läser mitt öppna brev, eller vad de tycker om det, men det blir en påminnelse om att det jag skriver finns kvar, och att det kanske läses av någon som faktiskt behöver det. Vad vet jag. Jag hade gärna läst min text när jag var fast i en familj som styrdes av en missbrukare i alla fall. Och jag tänker att jag räknas. Att jag gör det lilla jag kan, med de ord jag har, räknas.
Taggar: Alkoholism, Anna Laestadius Larsson, Jul, Missbruk, Pappa, Sjukdom
Kommenterer:
Idag har jag tittat på en bildserie som en man tog under tiden hans fru hade cancer. En fantastiskt fin bildserie som visar hur de hade det, och som också visar ungefär hur vi hade det, när min mamma var sjuk. Att man är starkare ibland, kan vara ute och leva vanligt ibland och är helt förstörd och trasig ibland. Och så sjukhussängarna. Alla bilder på sjukhussängar med en trött människa i. Så många dagar jag satt hos min mamma. Så fina bilder jag också har, av henne när hon sover i en sjukhussäng. Så många minnen som är så svåra att tänka på eftersom slutet av tanken alltid är att hon försvann där i den där sängen.
Jag tycker att ni ska titta på bilderna. De är vackra och vardagliga.
Mamma. Jag saknar dig fortfarande varje dag och kommer alltid göra det. Du fattas mig.
Jag tittar på Malous Efter Tio. Fråga mig inte varför, men det gör jag. Där pratas det om hudcancer och hur det ökar. Så jag tänkte skriva lite om det. Och om att jag är dum i huvudet.
Jag har solat mycket solarium i mitt liv. Känt mig blek och ful när vintern kommit och då betalat nånstans mellan tjugo och åttio kronor per gång för att ligga i den där människogrillen en liten stund och sedan gå därifrån med en lätt bränna, tillsammans med den där ljumma, söta och lite lätt frånstötande huddoften som endast en fejkad solstrålestund kan skänka. Detta har jag gjort trots att jag vet att det är farligt. Trots att många i min släkt har eller har haft cancer av olika slag, trots att en så nära släkting som min pappas kusin dog av sin malignt melanom, som han fick som direkt följd av för mycket solande. Jag är alltså dum i huvudet.
Men jag är ju inte den enda. Inte för att detta på något sätt gör det hela bättre, men det är ändå ett fenomen. Vi är ganska många som är dumma i huvudet. Som solar solarium mot forskarnas ständiga råd och rön och mot bättre vetande.
Men det är ju inte bara vårt fel. Vi är dumma i huvudet för att samhället är dumt i huvudet. För att vi får veta att man är fräsch om man är brun, snygg om man är sådär rosigt solbränd, helst tillsammans med ett rufsigt strandhår (som vi alla vet tar ca 1,5 timme att locka och föna och spraya framför spegeln och inte alls uppstår av att spendera tid på nån strand) och härlig om man ser sådär trevligt osminkad ut (trots att ingen i världen som gör reklam för den looken är osminkad utan i allra högsta grad först spacklad, sedan photoshoppad). Detta är alltså ett till område där vi är indoktrinerade. Vi som strävar efter den där ”fräscha” looken, vi vill också ha en bränna som matchar. Dessutom är det ju så att man kan ju aldrig helt få se ut som de där snygga modellerna, man är ju alltid lite tjockare, har lite stripigare hår, kortare ögonfransar och färre fräscha fräknar som ligger på exakt rätt ställe på näsryggen och kindbenen. Men deras bränna kan man ju i alla fall få. Och eftersom vi bor i kalla norden så kan man under höst- vinter- och vårårstiderna endast skaffa den genom att resa till ett soligt land (dyrt) eller genom att ligga i en grill (oxå dyrt men billigare iaf). Så vi ligger i grillar. Vi är dumma i huvudet.
Men jag tänkte i alla fall med detta inlägg deklarera att jag för en tid sedan beslutade mig för att sluta vara dum i huvudet. Jag har ingen mamma längre, för hon dog i cancer. Min tremänning (syssling för er söderlänningar) på pappas sida har ingen pappa för han dog också i cancer. Cancern ligger och lurar i båda mina genpoler och jag vore ju en jävla idiot om jag bjöd in den på grillparty i min kropp. Ni borde oxå sluta sola solarium om ni gör det. Solarier borde förbjudas, men vi lever ju i valfria samhället så det lär ju aldrig hända. Men vi kan sluta använda dem, sluta visa våra unga att vi faller för trycket, sluta fortplanta idén att även vår hudton är något vi måste förändra för att vara rätt.
Det var det. Tack för mig.