Hörrni, jag tog steget! Jag har så länge velat vidareutbilda mig inom stress, stresshantering, att se livet från den ljusa sidan, att lära andra att hjälpa sig själva, ja ni fattar. Nåt form av holistiskt levnadssätt där kraften att förändra tillvaron finns inom en själv.
Jag har känt att jag har liksom nåt slags hemligt recept inom mig som jag tror att andra skulle må bra av att få reda på, men jag har inte vetat hur jag ska förmedla det, eller var jag ska börja. Men nu, så har jag hittat en kurs som jag tror kommer hjälpa mig att formulera vad det är jag vill lära ut, få mer på fötterna kring stresshantering och att hjälpa sig själv, och såklart också, få en diplomering på att jag faktiskt kan nånting, och inte bara har suttit och tänk på min kammare och kommit fram till hur jag tycker att folk ska leva.
Så, just nu går jag en utbildning till Stresscoach, som också innefattar kunskaper i livsstilscoachande, alltså ett helhetstänk kring människors hela tillvaro och inte bara stress. Jag tror verkligen att detta kommer vara helt rätt för mig, och vill säga till er alla (hehe, ni 4 som läser min blogg numera eftersom den var 100% död i några år) att så fort jag är klar med min utbildning, så kan ni komma springande till mig med era stressrelaterade problem och funderingar, så ska vi lösa dem tillsammans!
Och ja – jag har en hel del issues med yrkestiteln coach, pga alla tusentals coacher som finns på sociala medier som man inte vet om de är bra/dåliga/påhittade osv, men nu heter utbildningen såhär, och jag hoppas både kunna acceptera titeln så småningom men kanske också formulera min egen titel om ordet coach inte skulle landa i mig. Det jag vill är i alla fall att vägleda människor till lyckligare liv, mer inre frid och den där fasta, orubbliga tron som jag själv har, att allt, precis allt, kommer ordna sig och bli precis som det ska. 
Taggar: coach, coachutbildning, hälsomotiv, hopp, inre frid, Kärlek, livsglädje, lyckligare liv, stresscoach, tro, vidareutbildning
Kommenterer:
Jag fick en fråga om mina låttexter, framför allt de som är med i min föreställning Istället för Bahamas. Och jag tänkte att istället för att maila dem till en person, så skriver jag ut dem här, för genom åren har det kommit lite frågor då och då, så nu samlar jag dem här! Det här är alltså inte alla låtar jag släppt, utan de som finns med i föreställningen. Jag lägger gärna ut fler texter vid behov.
Kom ihåg att respektera upphovsrätten om du använder texterna på något sätt, oavsett om du läser dem för andra, sjunger dem eller skriver dem i text någonstans. Ange Anja Erika Svensson som upphovsperson, och om du har möjlighet får du hemskt gärna skicka en kopia eller länk till mig på det du använder texten till. Texterna får aldrig användas i syfte att nedvärdera eller kränka människor, är du osäker på om det skulle vara ok med mig att använda dem i ett sammanhang, fråga först.
Låtarna kommer i den ordning de spelas i föreställningen. En föreställning som jag för övrigt gärna spelar igen och igen, läs mer under fliken Föreställningar, och boka mig! Hör av dig till kontakt@anjaerika.se för mer info.
Elsas sång
Aldrig trodde jag att mitt hjärta kunde dela sig i två
Och inte visste jag att nåt så litet är det största man kan få
Men jag vill säga dig att inget större litet under kan ha skett
Och jag vill få berätta att hur liten du än är så har du gett mig
Ett hjärta som är dubbelt så stort, och helt plötsligt slår det dubbelt så fort
för din skull och för allt som du kan bli
Som om inget hänt, som om världen inte fanns innan du kom
flyttade du in i hem och hjärtan, och livet började om
Och ingen bättre början på nåt nytt kunde jag nånsin tänka mig
Och ingen bättre fortsättning på livet än att lära känna dig
I din litenhet blir allting så stort, tiden stannar men går ändå för fort
för din skull och för allt som du kan bli
Och om mitt hjärta nu har gått itu, slår dubbla slag och tiden helt tar slut
Så vill jag bara kunna vara här hos dig livet ut
För aldrig trodde jag att mitt hjärta kunde dela sig i två
Och inte visste jag att nåt så litet är det största man kan få
Men jag vill säga dig att inget större litet under kan ha skett
Och jag vill få berätta att hur liten du än är så har du gett mig
Ett hjärta som är dubbelt så stort, och helt plötsligt slår det dubbelt så fort
för din skull och för allt som du ska bli
Till döden
Är du en tillfällighet, en otursamhet,
någonting som ingen vet nånting om?
Eller är du en lag, eller ett lagförslag
med rösträtt, veto och makt när sista ordet är sagt?
Eller är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå,
då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå?
Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?
Är du en början, ett slut, vägen fram eller ut,
kan jag bygga en tro på ett löfte om ro?
Eller finns det ett hopp i att tanke och kropp
skiljs och möts aldrig mer hur vi än bönar och ber?
Kanske är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå,
då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå.
Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?
Kommer du som svar på böner eller är det upp till den
som längtar sig från livet att hitta hem igen?
Kan jag be om att få slippa när du kommer hit till mig
eller har du valt den tid och plats då jag ska följa dig?
Är du en tillfällighet, en otursamhet,
någonting som ingen vet nånting om?
Eller är du en lag, eller ett lagförslag
med rösträtt, veto och makt när sista ordet är sagt?
Är du bara dagen då mitt hjärta slutar slå,
då alla plötsligt minns att de har glömt säga hejdå?
Kan du lura bakom hörnet eller står du bara där och säger liv, göre sig icke besvär?
Din
Tänk om jag vore en liten sten, du kunde hitta mig och jag var så len
Du kunde stoppa mig i fickan din och jag skulle med dina ord få kallas min
Din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig
Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha
allt man kan önska sig i denna värld
Och tänk om jag vore ett litet djur, du skulle tycka att jag var söt med lite tur
Jag kunde bo hos dig, älska dig ömt och att jag var ett djur hade du snart glömt
För din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig
Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha
allt man kan önska sig i denna värld
Jag ger mig ut på färd emot dig
För tänk om jag vore nåt du vill ha, du kan få önska dig, vad som helst går nog bra
För allting är bättre än som det är nu, det enda jag önskar mig i mitt liv det är du
Din, jag vill vara din, bara din om du vill ha mig ska jag va din och kallas min utav dig
Din jag vill vara din, bara din om jag var din så skulle jag ha
allt man kan önska sig i denna värld
Jag ger mig ut på färd emot dig, snälla säg att du vill färdas med mig
Ja min vill du vara min, snälla bara en liten stund så att jag kan somna ikväll
Min vill du vara min snälla bara en liten stund, sen går jag, jag lovar att jag ska vara snäll
Annars slutar nog min färd här ikväll, jag dör nu utan det som är du
Karin
Kom alla dagar du glömt att du haft, kom alla minnen, kom kraft
Kom lilla Karin, kom in, kom förbi, jag har ett hår du kan gömma dig i
Och jag har en säng du får hoppa i och jag har små leksaker
som bara stått och väntat och längtat efter att få bli
det finaste nån liten unge har fått
Kom om du tror att du längtar till nåt du aldrig haft men förstått
ska finnas, ska fås utan villkor och krav, ja nånting du kan växa av
För jag har en vägg du får måla på, jag har ett rum du kan göra till ditt
och jag har små sockiplast som du kan få så springet i benen får härja helt fritt
Kom lilla Karin ja kom när du kan, du blir en saga som är sann
Kom utan varning och utan logik, smyg tyst som natten eller gapa och skrik
För här finns det öron som helst av allt vill få lyssna när du sjunger falskt i en kör
ja här finns det trygghet du kan ty dig till, som aldrig ska lämna dig vad du än gör
Ja jag har en säng du får hoppa i och jag har små leksaker som bara stått
och väntat och längtat efter att få bli det finaste nån liten unge har fått
Och jag har en vägg du får måla på, jag har ett rum du kan göra till ditt
och jag har små sockiplast som du kan få så springet i benen får härja helt fritt
Uppåt framåt
Jag vill uppåt, framåt, för inte mot,
jag vill ha dagen komplett när du kittlar min fot
en slags nöjdhet i blandning med full fart och vind,
men där målet får vara din hand mot min kind
Utan krångel och ångest men med tankar på flykt,
där vår ångande framfart blir det som är tryggt
Utan skoskav och magsår, försvinn och förlåt,
men med morgnar där mitt skratt fylls i av din gråt
Jag vill uppåt, framåt, lätt inte tungt,
där kristidshantering kan va ta det lugnt
och där drömmar får blandas med kall verklighet
men var gränsen går är det bara vi som vet
Vi har krångel och ångest med sinnen på drift,
våra hjärtan och hjärnor får jobba i skift
Vi har skoskav och magsår, försvinn och förlåt,
vi har morgnar när ditt skratt tystas av min gråt
Jag vill uppåt, framåt, mjukt inte hårt,
vill ha ditt liv intill mitt när allting känns svårt
och få blunda och glömma allt för en sekund,
sen bli omhållen utan att sova en blund
För mitt krångel, min ångest får vila hos dig,
och ditt vemod kan lägga sig här bredvid mig
och ditt skoskav och magsår kan du lämna här
bland försvinn och förlåt, jag vill ha allt du är
Bilen
En söndrig bil i diket en bit bort vill vittna om ett liv som blev för kort
att många mil fanns kvar att åka än, om han inte kört
En trasig kvinna nånstans hemmavid håller benhårt i sin storhetstid
då hon var vacker, oförstörd och ren, innan han kom
En flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn
ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek
En liten ruta i min tidning sen, två döda, överlevde gjorde en
men om kvinnan hemmavid som fick hans skuld, inte ett ord
En flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn
ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek
Att nånting fattas här kan alla se, garaget gapar tomt, det gör han med
som svär sig fri ifrån all skuld och skam, ifrån sitt liv
För en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn
ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek
En baklykta står visst och blinkar än, fast bilskrället är dött för länge sen
en varning till den som passerar här, nåt är förstört
För en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn
ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek
Nej en flaska tom som kyrkan här i byn, ett spår i snön fram till en sorglig syn
ett kanske rop på hjälp som ingen skrek, ingen skrek
Som på låtsas
Som på låtsas fast på riktigt, säg det fort fast det är viktigt
lek på allvar, skynda långsamt och säg bara sånt som är sant
Våga hoppas på nåt verkligt fastän det kan tyckas märkligt
när allt vi har är förgängligt eller hopplöst otillgängligt
Så kom tätt intill, säg vad du vill
en dag utan dig i min värld är inte mödan värd
Det du ger till mig är sanning, en hel värld satt i förvandling
för att du har vågat hoppas, aldrig låtit tanken stoppas
Och att du ser mig för den jag är och har mod att hålla mig kär
gör dig större än allt annat, du finns kvar när världen stannat
Så kom tätt intill, säg vad du vill
en dag utan dig i min värld är inte mödan värd
För vad skulle jag se, vad fanns det att ge
om du inte fanns i mig någonstans
Så som på låtsas fast på riktigt, säg det fort för det är viktigt
vi leker allvar, skyndar långsamt och säger bara sånt som är sant
Kom tätt intill, säg vad du vill
en dag utan dig i min värld är inte mödan värd
Kom tätt intill, säg vad du vill
en dag utan dig i min värld är inte mödan värd
Nangijala
Till barnen säger vi att du har åkt till Nangijala
till mig själv har jag svårt att hitta ord
Jag saknar dig så mycket att det spelar ingen roll
var du är, du är bara inte här
Och till grannen nickar jag om att det går en dag i sänder
fastän ingenting egentligen går alls
Du fattas mig så mycket att jag inte alltid minns
vad jag har, nu när inte du är kvar
Men till dig finns det ingenting som jag behöver säga
ingenting som du inte redan vet
För jag bär dig i det innersta av rummen i mig själv
det du byggt, det som är vårt och tryggt
Ja till barnen säger vi att du har åkt till Nangijala
och nu säger jag det också till mig själv
För jag älskar dig så mycket att det spelar ingen roll
var du är, du är ändå alltid här
Jag älskar dig så mycket att det spelar ingen roll
var du är, du är ändå alltid här
Bahamas!
Du! Vi åker till Bahamas! Vi lämnar allt vi har och bara drar
Vi två behöver gå bananas, få sol och billig sprit där i nån bar
För det där med att jag skulle bli rik och berömd och sen ta med dig dit
Ja jag vet, det har gått sådär, men nu gör vi såhär
Vi drar! Vi åker till Bahamas, det sägs ju vara himmelriket självt
Vi blir som två Dalai Lamas, varandras mera avslappnade hälft
För jag vet att vi har mycket här, våra liv och ansvar, jobb och sådär
Men jag lovar, allt det finns kvar, vi tar steget, vi far!
Vi drar! Vi drar!
Nu! Vi gör det vi har drömt om, jag lovar det är värt varenda spänn
För snart så kommer vi ha glömt dom, de där pengarna vi sparade till sen
För vem vet när du och jag får en chans att bara dra iväg någonstans
Som vi vill, en gång till, bara vi, ja vem vet hur det blir
Så vi drar dit solen alltid skiner och stränderna ser påhittade ut
Det hjälper mer än mediciner att se världens ände innan man tar slut
För det där med att jag skulle bli rik och berömd och sen ta med dig dit
Ja jag vet, det har gått sådär men nu gör vi såhär
Vi drar! Vi drar! Vi drar! Vi drar!
Idag har jag levt i tio år utan en levande mamma. Jag tänkte först skriva ”utan mamma” men det stämmer ju inte. Hon är med mig, hon finns hos mig, men hon lever inte längre. Det är så underligt. Döden är så otroligt underlig. Att man finns, sen finns man inte. Hur kan min mamma, som var och är en så stor del av mitt liv, inte finnas längre? Inte vara här på jorden och odla sina blommor, skratta sitt varma, mjuka skratt, ringa för att höra hur jag har det och bara.. ja, finnas? Jag fattar det inte, samtidigt som det är helt uppenbart. Tydligt i hela min tillvaro. Det har gått tio år. Tio år, och jag har vant mig. Ofrivilligt. Jag har ofrivilligt vant mig vid att inte ha henne här, vid att ha ett hål i mitt liv, i mitt hjärta, i min innersta kärna. Jag har vant mig och förstått med hela den människan jag är, att tiden inte läker alla sår. Det blir inte bättre, för det finns inget att bli bättre ifrån, det finns ingen väg tillbaka, eller framåt. Mamma är och förblir död och det kommer för evigt göra ont i mig att det är så.
Jag läser de här orden och ser att det kan tolkas som att jag är konstant ledsen och att livet är nattsvart. Så är det inte, verkligen inte. Mitt liv har inte varit nattsvart en enda dag sen mamma dog, för är det något hennes alldeles för tidiga död lärde mig, in i märgen lärde mig sådär så att jag vet det för evigt och med hela mig själv, så är det att livet är kort och till för att levas. Jag skrattar högt och känner lycka ut i tårna och fingerspetsarna. Jag tar vara på små stunder av obeskrivlig lycka när mina barn ler mot mig, dansar, lär sig spela munspel eller säger ”jag älskar dig”. Jag tittar på mitt liv med min sambo, våra barn och vårt blåa hus utifrån och undrar hur jag kunde bli så lyckligt lottad att jag fick precis allt jag vill ha. Ja, inte precis exakt allt, för jag har inte min mamma kvar, och det skulle jag gett nästan vad som helst för att få ha, men sånt är livet för mig och det går inte ändra på. Och det är den största sorgen jag upplevt hittills i mitt liv. Jag kommer sakna henne varje dag så länge jag lever, och att det gått tio år idag, sen jag ringde Tobbe och sa ”jag tror att min mamma kommer dö idag”, det är obegripligt och samtidigt väldigt påtagligt och verkligt.
Tack för de 29 åren jag fick ha dig levande med mig mamma. Du är med mig på vårt egna sätt varje dag, men åh vad jag saknar att kunna ringa dig, träffa dig, krama dig och skratta med dig. Hålet efter dig här i mitt liv är stort och tomt.
Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?
Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.
Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.
Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.
Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.
I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.
När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om
”n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.
Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.
Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.
Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.
Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.
Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.
Taggar: anjaerika, Astrid Lindgren, Barn, Dagens tankar, Död, Döden, Fattig bonddräng, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Missbruk, Musik, Pappa, Sorg
Kommenterer:
När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.
Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com
Min bebis har feber. Han har haft feber i två dygn nu och är hängig och ledsen och vill mest sova och/eller vara i famnen. Vi var på barnakuten igår kväll för säkerhets skull men det är inget fel på honom. Han har bara feber och är förkyld. Och ändå gråter jag då och då med honom för att jag tycker så synd om honom. Han är så liten och vet inte varför hans kropp gör ont, varför det bara inte känns bra och varför han vill gråta hela tiden. Han är så liten, vet ingenting. Och jag gråter med honom i vår hyresrätt i västra Göteborg där vi sitter i vår soffa tillsammans. Där vi har rent vatten, som jag ändå kokar för säkerhets skull så att han inte ska få i sig bakterier. Där vi har alla smärtstillande och mediciner hans lilla kropp kan tänkas behöva, i exakt rätt dos för att de ska hjälpa och inte förstöra honom. Där vi har filtar om han fryser, kan vädra om det blir för varmt. Där vi kan sitta, helt trygga i förvissningen om att han kommer bli bra och kry om några dagar, en läkare och två sköterskor undersökte honom igår och han är helt enkelt bara lite förkyld. Och jag tänker på hur ofattbart bra vi har det här i vårt hem. Vi har allt. Allt, allt, allt har vi. Jag gråter med min bebis i hans feberledsenhet och gråter samtidigt med alla de mödrar, fäder och barn som samtidigt gråter i båtar på Medelhavet, vid taggtråd vid en landgräns, vid stränder i Grekland där bara halva deras familj steg i land för att den andra halvan inte klarade resan. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Du. Jag. Våra barn. Om vi fötts på en annan plats hade vi kanske flytt för våra liv just nu, och hoppats på att människor som hade det bättre än vi skulle öppna sina hjärtan, länder och hem.
Alla måste tänka på det. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Det skulle kunna vara din dotter som drunknade på havet, din son som svälte ihjäl längs vägen, din mamma som kvävdes i en lastbil. Om det känns främmande att hjälpa, att öppna våra påhittade landsgränser och hjälpa fler, så måste alla tänka att alla dessa människor är just det. Människor. Som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll hur svårt det kan tänkas bli att organisera, integrera, husera. De flyr. För sina liv. Det är säkrare för dem att lämna sina hem och åka överfull gummibåt över Medelhavet än att stanna. Vi måste hjälpa. Vi som fått allt utan att ens försöka. Vi som sitter säkra i våra soffor, som lever trygga och hela och rena måste hjälpa. Vi måste. Och vi och de är vi. Vi har bara fötts på olika platser.
R E F U G E E S W E L C O M E
#refugeeswelcome #flyktingkatastrof
Taggar: Barn, Bebis, bistånd, EU, feber, flyktingar, flyktingkatastrof, flyktingkatastrofen, hjälpa, öppna hjärtan, refugees welcome, sjuk, Sjukdom, syrien
Kommenterer:
Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. ”Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket.
”Du är så stark.”
Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget.
Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans.
Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss.
Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.
Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.
Mamma, jag känner att du är här hos mig ofta nu när jag verkligen behöver det, och det gör mig lugn, varm och tacksam. För andra gången på en vecka har jag fått träffa dig i en dröm och känna hur du känns, höra din röst och bara vara nära dig. Det gör mig mindre orolig för hur livet som mamma ska bli utan dig som stöd, även om saknaden är lika stor som alltid. Du borde få vara här på riktigt och få lära känna det här lilla barnet som kommer till oss när som helst nu. Och hen borde få lära känna dig. Världens finaste mamma och momma.
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Jamenvisst, nu har det korats en vinnare i tävlingen på min facebooksida serrni! Och ingen mindre än Jessica Börjesson vann två biljetter till Istället för Bahamas på 2Lång nu i veckan! Grattis Jessica!!