Några saker:
1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!
2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.
3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.
4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.
Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.
Hej och hå, här går det undan. Två blogginlägg på samma dag, det var inte igår!
Men idag har jag
1. Fått vägledning kring hur jag ska göra med pengar och papper och moms och skatt när jag startar mitt företag. Det känns pirrigt och roligt, vilket i sig känns konstigt eftersom jag alltid har hatat pengar och papper och haft svårt för siffror. Men nu blir det mina egna, jag antar att det är därför det känns mer spännande än svårt.
2. Tränat så att min röv ville lämna min kropp. Även mina lår var beredda att kasta in handduken. Allt tack vare Hanna Brehmer och passet Legsolution. Jädrar anacka. Känns för övrigt väldigt härligt att jag och några andra numera har en meddelandetråd för när vi ska träna, så att vi kan göra varandra sällskap! Har saknat träningssällskap överlag rätt länge.
3. Köpt lite julpynt. Ojojoj, nu känns det gött att snart få mysa och pyssla och gotta in sig i ett hörn med en massa tända ljus och glöggdoft. Julen har sällan varit mer välkommen i mitt liv.
4. Lett när det regnar ute. Det är inte så svårt egentligen. Alltså, det är ju inte så kul med regn, men så jävla illa är det inte. I alla fall inte om det inte blåser småspik samtidigt, vilket det inte gjorde idag.
5. Läst en text om ”Mentally strong people” och kommit fram till att jag är en sån. Känns gött.
Ja, bättre än såhär blir det inte idag. Inte särskilt spännande eller roligt kanske, men va fan.
Jaha, nähä, om man skulle ta och laga lite mat kanske. Hejdå bloggen.
Nu har det äntligen sjunkit in även hos mig, det som så många fina feminister och goda samhällsmedborgare redan vetat och försökt berätta i diverse blogginlägg, tweets och annat, men som jag har haft svårt att ta in eftersom jag varit indoktrinerad:
Bantning är opium för folket, och i synnerhet då kvinnor som grupp.
Det finns ingen gyllene vikt där man blir nöjd om man dragits in i hetsen, för dess själva funktion är att bryta ner en och skapa missnöje, ångest och förtvivlan. Alltså fastnar man i hjulet och kämpar mot ett helt samhällsmaskineri som unisont skriker ”Du duger inte!” Klart man tappar fokus på annat som är viktigt då. Klart man blir en mindre människa än vad man har potential att vara. Man är ju upptagen med att vara David mot världens största Goliat. Utan en chans att döda hen.
Sluta banta. Börja leva. Försök, försök, försök att trotsa samhällsnormen att du ska hata din kropp, och använd den energin till att leva istället. Jag vet att det är svårt, men försök. Det ska jag göra.
Yo everybodys! Idag händer det, förhoppningsvis. Jag har ju gått kurs för att bli gruppträningsinstruktör, och fått godkänt på alla tentor och prov, så nu är det bara en sak kvar, nämligen det oerhört avslappnade eventet att filma när jag håller i ett aerobicpass och skicka in det till företaget jag utbildat mig hos. Tycker de att jag är tillräckligt bra så får jag min licens. Känns som en glädjens dag, att få svettas inför en kamera, när jag gör nåt jag nästan aldrig gjort förut. Men heja mig, nu kör vi!