Ja, här ramlade det in några nya personer idag! Kul! Den här bloggen är ju verkligen avdankad, men jag har som ambition att få igång den igen (särskilt om jag nån gång i mitt liv kan fatta hur man bloggar från telefonen!) och därför har jag också uppdaterat lite mer än bara bloggen här på hemsidan idag. Inga stora förändringar, men jag har försökt skriva ner lite mer om vad jag gör numera, mer än att skriva och sjunga min musik, och tänkte att jag länkar till den sidan här på sidan, även här:
Håll till godo!
Hörrni, jag fattar inte hur man bloggar från mobilen, och det är den största, enskilda anledningen till att det aldrig blir nåt gjort här nuförtiden. Måste lista ut det. För det är ju när jag sitter på pendeln, på bussen, för mig själv och dricker kaffe en stund på morgonen, som tankarna och idéerna till texter kommer. Och att då inte kunna göra det med mobilen, utan behöva haspla fram en dator för att kunna blogga, det är en alldeles för hög tröskel för mig att ta mig över. Så, jag måste lösa det, så att den här sidan kan få nytt liv igen. För jag vill ju det. Ha den här lilla kanalen att släppa ut tankar och känslor i. Håll tummarna för att jag löser det! 
Måste du vara så arg? Det här är en av de vanligaste frågorna jag och andra kvinnor med mig får när vi ondgör oss över patriarkatet och kapitalismens makt över allas vår vardag. Måste du vara så arg? Många fler (män) skulle lyssna på dig om du lugnade ner dig lite. Man kommer ingen vart med ilska och hat, du måste resonera. Okej. För det första, så ja, jag är arg. För det andra, jag resonerar, det är du som inte lyssnar.
Men ja, jag är arg. Jag är arg över att jag lever i ett samhälle som konstant nedvärderar mina egenskaper för att jag är kvinna, som tvingar mig att vidta åtgärder i mitt vardagsliv för att undvika hot om våld och våldtäkt, som fortfarande år 2017 kan fria en våldtäktsåtalad man för att han säger att han sov när han hade sex med (våldtog) kvinnan i fråga och därför inte kan hållas ansvarig för det han gjort. Jag är arg över att vårt samhälle styrs av kapitalismen och bäddar för de rika så till den milda grad att somliga tycker att det är en bättre idé att genomföra fler oanmälda kontroller hos människor som fått försörjningsstöd, alltså en av samhällets svagaste grupper, än att städa upp bland våra skatteregler så att de som smiter från miljontals skattekronor varje år tvingas betala för sig. Jag är arg över att (enligt de senaste opinionsundersökningarna) 16% av befolkningen håller med SD om att människor är olika mycket värda beroende på var de är födda och vilken kultur de växt upp med, och tror att de skulle göra det bästa jobbet vad gäller att styra vårt land. Jag ÄR arg. Jag är arg och min ilska är berättigad. Den är en reaktion på en situation jag befinner mig i. En situation jag vill förändra. Men, bara för att jag är upprörd över situationen OCH är kvinna, så ser du och samhället bara min ilska. Mina argument ogiltigförklaras, eller uppfattas inte alls, min hela personlighet tillskrivs hysteriska drag och jag kallas manshatande feminazi. Jag jämförs alltså med en NAZIST för att jag uttrycker ilska. Tänk på det. Fattar du hur bisarrt det är? När sa nån (live eller online) senast åt Jonas Sjöstedt att han måste lugna ner sig, sluta vara så arg hela tiden, trots att han ständigt kräver samhällsförändringar och är arg på de som styr landet just nu? När fick Jan Björklund kommentarer på sin Facebook om att han behöver argumentera bättre och sluta skrika? Nej, de får inte sådana kommentarer, för när män är arga eller upprörda anses de, av både män och kvinnor, argumentera, vara sakliga och komma med synpunkter. Medan när kvinnor gör samma sak anklagas vi för osaklighet, hysteri och för att vara för känslosamma. Och detta alldeles oavsett hur känslosamma vi faktiskt är. Men, om vi nu skulle vara känslosamma, låt oss då vara det. Låt oss känna orättvisan i att vår plats i samhället är som lägre stående, låt oss uppröras över att vi går med nyckelknippan i ena handen och telefonen i den andra när vi går hem efter kl. 21 på kvällen, och om någon skulle förgripa sig på oss, får frågor om vad vi hade på oss och hur vi betedde oss. Låt oss bli arga och starta internetrevolutioner när vi som feminister har påtalat saker i åratal, men så fort en man kommer och säger samma sak (ofta med hälften av analysen) så applåderas det och får mediaplats. Skulle inte du vara upprörd? Skulle inte du till slut tappa fattningen om hela samhällssystemet konstant arbetade för att en annan grupp än den du tillhör skulle få förmåner, förtur och tas på allvar, men det hemliggjordes bakom rökridåer och normalisering så att det var stört omöjligt att förändra? Så ja, jag är arg. Och trots det argumenterar jag för min sak, dag ut och dag in. Trots att många vägrar lyssna och viftar bort mig och min ilska. Och, den stora frågan är väl varför DU inte är arg? Varför säger du till mig att lugna ner mig? Varför står du inte med mig och står upp för mänskliga rättigheter och kräver att samhället förändras så att det blir värdigt för alla att leva i, oavsett kön, härkomst, kultur, ålder eller klasstillhörighet? Hur kan du INTE vara arg? Om du också vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda, och ser dig omkring i det vi lever i idag, hur kan du inte vara arg?
Ps. När kvinnor blir arga höjer vi i regel rösten, säger ifrån och påtalar problem. När män blir arga leder det långt mycket oftare till våld, död och krig, både på det personliga och på det strukturella planet. Tänk på det nästa gång ni anklagar kvinnor för att vara oresonliga i sin ilska. Ds.
Ps 2. Jag är medveten om att denna text är starkt cisnormativ, men utgår ifrån min egen verklighet och då blir det så. Mycket av det jag tycker gäller givetvis även andra marginaliserade, förtryckta och utsatta grupper. Ds.
Taggar: anjaerika, Antirasism, Dagens tankar, Feminism, Livet, Patriarkatet, Politik, Rasism, Samhälle, Sexism, Sverigedemokraterna, youtube
Kommenterer:
Arrangörer, letar ni efter kvinnliga akter till era scener? Titta in på denna portal om ni vill boka mig eller nån annan av de 80 grymma artisterna som finns representerade i olika genrer och från olika städer inför era kommande arrangemang!
Foto Feministfotografen Sofia Kits
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Yo! Jag är i Vimmerby! Här är det vår och soligt och jag repar i Katthult som vanligt förstås på dagarna och pratar om att krossa patriarkatet på kvällarna. Gott liv.
Mindre gott är att Sverige är fullt av nazister som hissar flaggor med hakkors på (tex här i Vimmerby i helgen tydligen) och det måste ju få ett slut. Alla måste säga nej och stopp så ofta de kan. Och uppfostra sina barn med kärlek och omtanke om andra människor. Och ha tillräckligt med pengar och socialt trygg tillvaro för att kunna ge barnen trygghet. Då kommer det ordna sig på sikt tror jag. Så varsågoda att börja i valfri ände för att skapa detta samhälle. Förslagsvis går mäktiga politiker först så hakar vi andra på. Men i brist på det så får vi börja gräva där vi står. Kör hårt!
Taggar: Antirasism, nazism, Politik, Rasism, Samhälle
Kommenterer:
Idag är det fem år sedan Alexander dog. Fem år sedan. Så himla konstigt. Jag tänker inte så ofta på det längre, kanske för att jag inte kommer någon vart i tanken. Det går liksom bara runt. Hans död är så ogreppbar, så mycket som ett kaos som bara tog tag i livet och vände det rakt upp och ner. Jag tänker hellre på den sista gången jag träffade honom. Hur han skrattade i soffan hos Maria, hur brett hans leende var och hur sval luften var som kom in genom fönstret vi öppnade när festen kom igång.
Och så idag, så fick jag bud om en släktings död. En som varit sjuk och inte gick bort så oväntat men som ändå lämnar ett stort tomrum såklart.
Dessutom tänkte jag ju själv på hur kort eller långt mitt eget liv kanske ska bli, bara en stund innan det här budet kom. Det är lite för mycket död i min hjärna just nu. Men så är det väl vissa dagar, när man har och har haft den omkring sig mycket. Och det har jag ju. Det tänker jag inte heller på särskilt ofta, men så är det ju. Kanske att vi alla får ungefär lika mycket död omkring oss i våra liv totalt, bara utportionerat olika. I så fall borde det vara lugnt i några år nu.
Om en timme ska jag operera handen. Det är jag lite nervös för, eftersom jag använder den för att spela gitarr med. Men som den är nu går den bara använda till det ibland, eller i kombination med massa värktabletter, så det är lika bra att få det här gjort. Men. Och här kommer det verkliga problemet. När man ska operera sig, så ska man kvällen innan samt samma morgon duscha med en antiseptisk duschgel och ett antiseptiskt schampo, som man köper på apoteket. Detta har jag självfallet gjort. Det är så att infektionsrisken ska vara så liten som möjligt, och det vill man ju att den ska vara. Men när man har tvättat sig med de här produkterna får man inte smörja in sig, någonstans på kroppen, även om det man vill smörja in hellre än nåt annat (ansiktet) sitter ganska långt från det man ska operera (vänster hand). Man får inte, det kan tydligen minska antiseptismen på huden.
Detta i kombination med att jag igår glömde min försvarets hudsalva, som mina läppar är gravt beroende av, hemma hos Tobbe och Amanda, och att jag dessutom några dagar innan det slarvade bort min reservförsvarets har gjort att mina läppar nu lever på lånad tid med hjälp av nån jädra skräpläppsalva (vitamin e-bla bla bla) som jag har hemma som absolut sista akutlösning. Vilket alltså, tillsammans med den antiseptiska duschen, är anledningen till att jag går genom stan som Göteborgs i särklass torraste fnöske.
(Och – att det här att inte smörja in sig oxå skulle gälla läpparna går jag alltså inte med på. Det är en omöjlighet.)
Igår morse vaknade jag lyckligt ovetandes om vad som hade hänt på Oscarsgalan under natten. Jag vaknade och läste en text om Maria Sveland, som i och för sig handlar om hur hon ser det som att feminismen hela tiden tar två steg fram och sedan ett tillbaka, men det var ändå en text om henne och hennes böcker, hennes kamp, och jag kände mig stärkt. Hon finns och gör skillnad. Andra kvinnor (och män) har funnits före henne och kämpat och gjort skillnad och gjort att vägen åtminstone är lite kortare och enklare att gå på nu än den varit förut.
Sen, under dagens lopp, blev jag upplyst om den där Oscarsgalan. Om att Seth Macfarlane, som var kvällens värd, hade inlett galan med en sång om kvinnliga skådespelares bröst och hur vi alla har sett dem på film. Han rabblade namn efter namn, flera av de som nämndes satt i publiken och många verkade ha svårt att förhålla sig till det hela. Charlize Theron höll för ansiktet och tittade bort, tex. Och jag förstår inte hur detta kan få hända. Varför förminskas kvinnors insatser i filmer på OSCARSGALAN till att ha handlat om deras bröst? Varför sjungs en sång som i allra bästa fall kan tolkas som att Seth är en högstadiekille som står och tjuvkikar genom ett nyckelhål in till tjejernas omklädningsrum? Varför sjungs det om när Jodie Fosters rollfigur blev våldtagen, om när Hillary Swanks verklighetsbaserade karaktär inte bara våldtogs utan även mördades? VARFÖR är det en rolig sak att sjunga om? Varför ska dessa skådespelare pekas ut med nåt som i alla fall jag inte kan tolka som nåt annat än (ett ”skämtsamt”) skammens finger för att de gestaltat människor på film?
Måtte satan ta patriarkatet och köra upp det i röven snart. Helvete. Jag vill inte leva i den här skiten. Maria Sveland och andra med henne har gjort min väg kortare men just nu känns den fortfarande så oändligt lång.
Taggar: Feminism, Oscarsgalan, Patriarkatet
Kommenterer:
Åh herregud. Jag har alldeles glömt bort att den här bloggen finns, jag har så mycket annat att göra. Hoppas att ni överlevt utan mig!
En kort redogörelse:
1. En sån karl är inte världens lättaste låt att få tag i noter till. Men det gick till slut.
2. Det är vinter i Götet.
3. Att vara kvinna på en dejtingsajt är ett halvtidsjobb.
4. Vidare gällande punkt 3 så finns det en hel del idioter på dejtingsajter.
5. Jag tränar äntligen som jag vill och det gör mig lycklig i hjärta och själ. (och rygg)
6. Snart är det jul. Jag längtar efter systrarna och ungarna och ledigheten.
Så, kort och koncist! Återkommer!