Nu dör jag. Det här gÃ¥r inte, jag kan inte leva genom det här. ”Ett andetag i taget.” Nej det gÃ¥r inte. TvÃ¥ olika systrars händer i mina. Nej det gÃ¥r inte. Jag dör. Luften fÃ¥r inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte fÃ¥ in ett andetag till! Värmen bakifrÃ¥n. Alla människorna som satt och sörjde med oss, Ã¥t oss. Snälla, lÃ¥t nÃ¥t annat vara sant i mitt liv nu! LÃ¥t nÃ¥t annat ha hänt. En grÃ¥ kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte fÃ¥r plats. I mammas klänning som jag har pÃ¥ mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket. 

”Du är sÃ¥ stark.” 

Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget. 

Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord frÃ¥n den där dagen. Det är snart fyra Ã¥r sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra Ã¥r sedan hon dog. Fyra Ã¥r sedan sköterskan kom in till hennes rum pÃ¥ sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans. 

Och det var vi. Vi var tillsammans, bÃ¥de dÃ¥ när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och pÃ¥ hennes begravning. Den enda gÃ¥ngen i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte gÃ¥r att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen frÃ¥n alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss. 

Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.

Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.