Hösten 2001, när jag var 19 Ã¥r, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nÃ¥t nytt och fÃ¥ prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag pÃ¥ en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade dÃ¥, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:

”Every little counts!”

SÃ¥ sant, sÃ¥ sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker pÃ¥ det nu för att jag tänker pÃ¥ hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar nÃ¥gon som jag tycker har sagt nÃ¥got bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att nÃ¥gon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nÃ¥ de som verkligen behöver nÃ¥s kvarstÃ¥r. Men ändÃ¥. Jag har flera vänner som för nÃ¥gra Ã¥r sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det dÃ¥ heller), men som nu gör det. SÃ¥ även vi som är i samma lilla guldfiskskÃ¥l och simmar runt pÃ¥verkar varandra, och alla har ju nÃ¥got litet forum nÃ¥gonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och dÃ¥ kanske det sprids lite, lite längre.

Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.