Det är lite konstigt med fars dag när ens pappa är död. Och när man inte riktigt vet hur det känns. Jag kollar fejjan och twittan nu pÃ¥ morgonkvisten och det jag ser är antingen ”Grattis pappa!”, ”Saknar dig pappa” eller ”SÃ¥ tacksam för min fina pappa”.
Men jag tänker att det måste ju finnas fler som jag. Vare sig papporna lever eller är döda måste det ju finnas fler som inte vill eller kan fira, som inte vet hur de ska uttrycka de känslor de har inför sin pappa och som kanske liksom jag lite oresonligt tycker att fars dag är en rätt meningslös dag som bara går ut på konsumtion.
Att jag tycker att jag själv är oresonlig beror på att jag inte alls har samma inställning till mors dag, för den relationen var inte svår, utan henne kan jag sakna och hylla i mitt minne en söndag i maj och årets alla dagar.
Så egentligen är det ju inte själva fars dag jag vänder mig emot. Det är ju att min pappa och jag hade en konstig relation som inte gick eller går att hylla hur mycket man än vänder och vrider på det.
Och så tänker jag att det här är ju inget jag skriver på facebook eller twitter mitt i allas fina ord om sina fäder, så jag får helt enkelt anta att det finns fler som känner som jag, men som inte heller kanske direkt skyltar med det. Men så gillar jag inte tanken på att relationer som kanske är helt värdelösa ska behöva firas för att samhället och Sveriges butiksägare har bestämt det, så då skriver jag det här i alla fall.
Det är jobbigt att ha en dålig pappa. Jobbigt när han lever och jobbigt när han dör. Jobbigt alla årets dagar och väldigt konstigt just på fars dag. Och ingen som känner så är ensam, hur mycket det än känns så. Här sitter jag, 30 år gammal, med en avliden pappa, och vet inte hur jag ska känna eller vad jag ska säga.