Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.