Idag blir det rörigt. För jag är ledsen och upprörd och stressad över sakers tillstånd. Rädd för framtiden och samtiden. Förtvivlad.

Aldrig mer sa vi. Om detta må vi berätta. Sa vi. Vi får aldrig glömma. Sa vi. Då, när sex miljoner judar mördats, och (hundra?)-tusentals homosexuella och transpersoner fängslats, torterats, kastrerats eller mördats, när många med kommunistiska värderingar mött samma öde, ja då när alla som ansågs vara av en sämre människosort än heterosexuella arier, om de nu ännu var i livet, fått sitt människovärde nedvärderat, och då när kriget till slut tog slut så sa vi ALDRIG MER.

Vi sa det, men vi menade det tydligen inte. För nu händer det igen. HBTQ-personer förföljs, torteras och mördas i Ryssland (och mÃ¥nga andra länder!), greker som inte är infödda eller som stÃ¥r upp för antifascistiska Ã¥sikter mördas, Ungern klubbar igenom lagar att den som är hemlös nu bryter mot lagen (det är alltsÃ¥ OLAGLIGT att vara hemlös, i syfte att ”städa upp”) och här i Sverige har ett riksdagsparti presskonferens och visar upp siffror pÃ¥ hur mycket pengar Sverige skulle spara pÃ¥ att inte ta in fler invandrare.

Jag mår illa, jag gråter och jag känner mig liten på jorden och obetydlig. Jag vill skrika och hoppa och protestera och bara sätta ner foten och säga att NU FÅR DET VARA NOG. Men vad hjälper det? Vad ska vi göra? Var ska vi börja? Min politiska depression är förhoppningsvis kortvarig, men just idag känner jag mig så uppgiven, rädd och ledsen. Snälla, snälla, snälla, kan vi inte se människan? Vi måste kunna vrida tillbaka eller vrida fram, bara inte vara här och nu där omedmänskligheten får styra världen.

Alla måste få finnas. Alla måste respekteras. Alla måste få rätt att leva sina liv. Jag begriper inte hur vi som värld kan tillåta att det är på nåt annat sätt. Jag begriper det inte. Och jag gråter i min litenhet på jorden.