Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men jag tror på nåt sätt att döden är en jättekälla till liv.

Att döden kraschade min tillvaro för några år sedan är åtminstone en av anledningarna till att jag nu för tiden lever livet till fullo så mycket som jag bara kan, och även till att jag uppskattar livet så innerligt mycket. Jag vet hur det känns att sitta mitt i döden, liksom. Och därför känner jag livet så otroligt mycket också. Det och att jag såklart är och alltid har varit en levnadsglad människa. Men det är mer nu. Jag älskar verkligen livet, och jag kommer så tydligt ihåg hur jag och mina systrar bestämde oss för att välja livet, verkligen, verkligen leva, då när döden var som närmast. Det är som att det mest levande livet och döden ligger alldeles intill varann i känsloregistret och när man drabbas av stor sorg kan man antingen hamna i, eller välja, döden, eller så väljer man livet. Och jag väljer livet. Varje dag väljer jag livet, och är så tacksam för det.

Det låter lite som hallelujah-moments, men det här är det allra bästa med att vara jag, så jag ville dela med mig av det. Det här livet kan vara det enda liv jag får. Jag vill leva leva leva.