Hej världen! Nu ni ska ni fÃ¥ höra. Jag har precis spelat för personalen pÃ¥ Nilson Sthlm, som har inspirationsdag med mingel, vin, musik och mat. Jag var musiken. Det var en helt ok spelning, jag spelade först en massa väl valda tolkningar av andra artisters lÃ¥tar, sedan ett set med egen musik. Publiken var som man tänker sig pÃ¥ ett mingelparty där mÃ¥nga känner varann men inte setts pÃ¥ länge, ganska ljummen med nÃ¥gra fÃ¥ guldkorn som lyssnade och verkligen brydde sig om att jag var där. Men jag körde ändÃ¥. Jag tänkte va fan, jag är ju här, sÃ¥ jag kör. Och efter varje lÃ¥t satt en liten, liten kille i baren och applÃ¥derade. Han var son till ägarinnan och en av tvÃ¥ som drog igÃ¥ng applÃ¥der efter varje lÃ¥t (den andra var Sara som fixat spelningen). Och sÃ¥ efter mitt andra set kom hon, ägarinnan, och bad om att fÃ¥ köpa en skiva, för att hennes son (som nu hade Ã¥kt hem och lagt sig) hade älskat mig. ”Mamma, jag ryser!” hade han sagt efter varje lÃ¥t. SÃ¥ hon köpte en skiva och sen tog jag mig ett välförtjänt glas rödvin för en röd liten Nilsondrinkbiljett. Och dÃ¥. DÃ¥ säger mamman, ägarinnan, att hon känner folk. Eller, inte hon, men hennes bror, och andra i hennes familj. De känner folk som hon tror kan och kanske vill hjälpa mig sprida min musik. SÃ¥ nu känns det som att min tanke om att köra, oavsett hur mycket eller lite det verkar som att folk lyssnar, den är fan rätt. Man vet aldrig.
Och så dessutom. Så skrev en kvinna att jag är lik min mamma, på en bild jag la upp på fejjan innan giget. Det kan inte bli bättre just nu.
Inget är säkert, inget är mer än det var nyss, men jag vet att jag gör rätt i att spela min musik och harva mig fram.