Igår morse vaknade jag lyckligt ovetandes om vad som hade hänt på Oscarsgalan under natten. Jag vaknade och läste en text om Maria Sveland, som i och för sig handlar om hur hon ser det som att feminismen hela tiden tar två steg fram och sedan ett tillbaka, men det var ändå en text om henne och hennes böcker, hennes kamp, och jag kände mig stärkt. Hon finns och gör skillnad. Andra kvinnor (och män) har funnits före henne och kämpat och gjort skillnad och gjort att vägen åtminstone är lite kortare och enklare att gå på nu än den varit förut.
Sen, under dagens lopp, blev jag upplyst om den där Oscarsgalan. Om att Seth Macfarlane, som var kvällens värd, hade inlett galan med en sÃ¥ng om kvinnliga skÃ¥despelares bröst och hur vi alla har sett dem pÃ¥ film. Han rabblade namn efter namn, flera av de som nämndes satt i publiken och mÃ¥nga verkade ha svÃ¥rt att förhÃ¥lla sig till det hela. Charlize Theron höll för ansiktet och tittade bort, tex. Och jag förstÃ¥r inte hur detta kan fÃ¥ hända. Varför förminskas kvinnors insatser i filmer pÃ¥ OSCARSGALAN till att ha handlat om deras bröst? Varför sjungs en sÃ¥ng som i allra bästa fall kan tolkas som att Seth är en högstadiekille som stÃ¥r och tjuvkikar genom ett nyckelhÃ¥l in till tjejernas omklädningsrum? Varför sjungs det om när Jodie Fosters rollfigur blev vÃ¥ldtagen, om när Hillary Swanks verklighetsbaserade karaktär inte bara vÃ¥ldtogs utan även mördades? VARFÖR är det en rolig sak att sjunga om? Varför ska dessa skÃ¥despelare pekas ut med nÃ¥t som i alla fall jag inte kan tolka som nÃ¥t annat än (ett ”skämtsamt”) skammens finger för att de gestaltat människor pÃ¥ film?
Måtte satan ta patriarkatet och köra upp det i röven snart. Helvete. Jag vill inte leva i den här skiten. Maria Sveland och andra med henne har gjort min väg kortare men just nu känns den fortfarande så oändligt lång.