Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?
Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.
Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.
Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.
Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.
I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.
När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om
”n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.
Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.
Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.
Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.
Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.
Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.
Annat i kategorin:
Barn,
Döden,
Familj,
Istället för Bahamas,
Kärlek,
Livet,
Missbruk,
Musik,
Sorg Taggar:
anjaerika,
Astrid Lindgren,
Barn,
Dagens tankar,
Död,
Döden,
Fattig bonddräng,
istället för Bahamas,
Kärlek,
Livet,
Missbruk,
Musik,
Pappa,
Sorg Kommenterer:
Jag har ju ett barn jag. Ture heter han och han är utan konkurrens universums underbaraste unge. Allvarligt talat. Igår när jag kom hem från jobbet ropade jag inåt i lägenheten, och Patrik, som var med Ture i sovrummet, sa till honom att gå och hälsa på mamma. Så kröp han runt hörnet in mot hallen med planetens största smajl, började skratta när han såg mig, och satte sig ner och applåderade! Fattar ni hur lycklig man blir av det? Det går liksom inte beskriva hur hjärtat bara slår trippelsuperdupervolter och tacksamheten att man får ha denna fantastiska person hos sig knockar en. Ture är min unge, vår unge. En underbar liten människa som försöker härma ljud, försöker stå, försöker gå och vill äta själv. En liten knickedick som snor fjärrkontroller, nästan gör volter i sängen när han får leka naken där en stund, och som liksom gnuggar hela ansiktet mot mitt när han är trött och inte riktigt vet vart han ska ta vägen. Han fyller mitt hjärta med så mycket kärlek att det är overkligt. Jag vill aldrig inte vara med honom. Jag vill alltid finnas där för honom när han behöver det, och inget annat i mitt liv är viktigare. Det är en hisnande känsla, att ha någon annan som betyder allt. Verkligen allt. Helt fantastiskt. Att skaffa barn, för den som vill och kan och vågar, rekommenderas å det varmaste. Ingen skugga alls över er som inte vill, såklart. Men ni som vill. Gör det. Det är grymt. Man får applåder för att man kommer in genom dörren.
2015/ 09/ 02
Min bebis har feber. Han har haft feber i två dygn nu och är hängig och ledsen och vill mest sova och/eller vara i famnen. Vi var på barnakuten igår kväll för säkerhets skull men det är inget fel på honom. Han har bara feber och är förkyld. Och ändå gråter jag då och då med honom för att jag tycker så synd om honom. Han är så liten och vet inte varför hans kropp gör ont, varför det bara inte känns bra och varför han vill gråta hela tiden. Han är så liten, vet ingenting. Och jag gråter med honom i vår hyresrätt i västra Göteborg där vi sitter i vår soffa tillsammans. Där vi har rent vatten, som jag ändå kokar för säkerhets skull så att han inte ska få i sig bakterier. Där vi har alla smärtstillande och mediciner hans lilla kropp kan tänkas behöva, i exakt rätt dos för att de ska hjälpa och inte förstöra honom. Där vi har filtar om han fryser, kan vädra om det blir för varmt. Där vi kan sitta, helt trygga i förvissningen om att han kommer bli bra och kry om några dagar, en läkare och två sköterskor undersökte honom igår och han är helt enkelt bara lite förkyld. Och jag tänker på hur ofattbart bra vi har det här i vårt hem. Vi har allt. Allt, allt, allt har vi. Jag gråter med min bebis i hans feberledsenhet och gråter samtidigt med alla de mödrar, fäder och barn som samtidigt gråter i båtar på Medelhavet, vid taggtråd vid en landgräns, vid stränder i Grekland där bara halva deras familj steg i land för att den andra halvan inte klarade resan. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Du. Jag. Våra barn. Om vi fötts på en annan plats hade vi kanske flytt för våra liv just nu, och hoppats på att människor som hade det bättre än vi skulle öppna sina hjärtan, länder och hem.
Alla måste tänka på det. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Det skulle kunna vara din dotter som drunknade på havet, din son som svälte ihjäl längs vägen, din mamma som kvävdes i en lastbil. Om det känns främmande att hjälpa, att öppna våra påhittade landsgränser och hjälpa fler, så måste alla tänka att alla dessa människor är just det. Människor. Som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll hur svårt det kan tänkas bli att organisera, integrera, husera. De flyr. För sina liv. Det är säkrare för dem att lämna sina hem och åka överfull gummibåt över Medelhavet än att stanna. Vi måste hjälpa. Vi som fått allt utan att ens försöka. Vi som sitter säkra i våra soffor, som lever trygga och hela och rena måste hjälpa. Vi måste. Och vi och de är vi. Vi har bara fötts på olika platser.
R E F U G E E S W E L C O M E
#refugeeswelcome #flyktingkatastrof
Annat i kategorin:
Barn,
Bebis,
Döden,
Livet,
Politik,
Rasism,
Samhälle,
Sorg Taggar:
Barn,
Bebis,
bistånd,
EU,
feber,
flyktingar,
flyktingkatastrof,
flyktingkatastrofen,
hjälpa,
öppna hjärtan,
refugees welcome,
sjuk,
Sjukdom,
syrien Kommenterer:
2015/ 08/ 14
Jag bloggar ju inte längre, tydligen. Det är inget jag bestämt och kanske inte nåt permanent, för helt plötsligt idag så bloggar jag ju igen, men livet har liksom kommit emellan. Jag har inte riktigt tid med allt och då har det blivit enklare och snabbare och mer direkt att skriva grejer och lägga ut bilder på fejjan och instagram. Så den stackare som läser det här rekommenderas att följa mig där också eller istället, i alla fall om ni vill höra av mig med hyfsat täta intervaller! =)
Men idag så är jag alltså här. Och det är ju för att jag har fått min unge. Eller alltså, honom fick jag ju för fem månader sen, och livet har ju varit en helt makalös bergochdalbana sen dess, men just idag så måste jag skriva någonstans hur sanslöst tacksam jag är. Jag är så tacksam för att han finns, för att Patrik och jag är hans föräldrar och ska få vara det så länge vi lever, så tacksam för att denna lilla, lilla person ler när han ser mig och lutar sig mot mig när han är trött, lugnas när jag vaggar honom när han är ledsen och bara är och lever och utvecklas här med oss varje dag. Jag kom på mig själv med att längta tills imorgon, nu när jag skulle gå och lägga mig, för då får jag vara med honom igen. Hänga med världens finaste lilla barn. Det går liksom inte uttrycka sig utan att rada upp klyschor längre, för varenda en känns helt sann och verklig. Min värld är vackrare för att han finns, att se honom titta upp ur vagnen på en trädkrona och bli helt förundrad över den gör att jag också ser den på nytt igen. Ni hör ju, allt, allt, allt som är klyschigt och töntigt med att vara förälder är sant. Jag är en blöt fläck av känslor som inte ens kan tänka på alla hemskheter som mitt barn kanske kommer utsättas för, för då är det kört. Jag är en blöt, tacksam fläck av känslor som har fått det finaste jag hade kunnat tänka mig. Ture Ture Ture, åh vad jag älskar dig. Så mycket att Arja Sajonmaa får vara med på ett hörn. Jag vill fan tacka livet. Tack.
Annat i kategorin:
Barn,
Bebis,
Kärlek,
Livet Taggar:
arja sajonmaa,
baby,
Barn,
Bebis,
förälder,
föräldraskap,
Kärlek,
Livet,
Mamma,
Tacksamhet Kommenterer:
2015/ 03/ 02
Mamma, jag känner att du är här hos mig ofta nu när jag verkligen behöver det, och det gör mig lugn, varm och tacksam. För andra gången på en vecka har jag fått träffa dig i en dröm och känna hur du känns, höra din röst och bara vara nära dig. Det gör mig mindre orolig för hur livet som mamma ska bli utan dig som stöd, även om saknaden är lika stor som alltid. Du borde få vara här på riktigt och få lära känna det här lilla barnet som kommer till oss när som helst nu. Och hen borde få lära känna dig. Världens finaste mamma och momma.
Annat i kategorin:
Barn,
Bebis,
Döden,
Kärlek,
Livet,
Sorg Taggar:
Barn,
Bebis,
Döden,
Dröm,
drömmar,
Livet,
saknad,
Sorg Kommenterer:
2015/ 02/ 16
Kära vänner! Jag är ledsen att jag inte bloggar oftare, men det är så mycket annat som tar tid i livet, det är svårt att hålla alla bollar i luften samtidigt! För den som saknar daglig kontakt med mig föreslår jag att ni följer mig på instagram eller facebook, för där uppdaterar jag oftare!
Men, nu är jag ju här, så nu kan jag lika gärna skriva av mig lite! Till att börja med så är jag väldigt glad över den nya designen på min hemsida, eller vad tycker ni? Det är FeministFotografen Sofia Kits som har tagit bilderna! Henne kan man också följa på instagram här! Och hennes hemsida finns här.
Och sen, som vanligt, så är jag förbannad på lite allt möjligt i samhället. Tex ddag läste jag om att det för en tid sedan startats en facebookgrupp för endast kvinnliga lajvare, och att det ganska snabbt dykt upp bekännelser, eller vad man ska säga, om sexuella övergrepp. Att män förgripit sig på kvinnor under lajv, och skyllt på ”det var min karaktär som hade sex med din”, eller äldre män som flörtat med yngre lajvande tjejer, som inte vågat säga emot eller berätta för någon. Och det här är ju bara ett exempel. På att kvinnor inte är fredade någonstans. Som en kommentar jag läste i frågan: ”Hade de sagt ”men det var min karaktär som mördade hans karaktär” om ett mord ägt rum?” Och exakt så är det. Inget annat brott ursäktas på det sätt som mäns våld mot kvinnor, och då särskilt det sexuella våldet, även om ”vanligt” våld också är svårt att få upp på dagordningen som någonting som räknas ordentligt i vårt rättsväsende och samhälle. Kvinnor får utstå så in i helvete mycket skit endast för att vi är kvinnor, och män kommer undan med det. Och så fort diskussionerna kommer igång så kommer fyrtio tusen miljarder män och blir kränkta över att vi diskuterar mäns våld mot kvinnor, för det gäller ju inte alla män. Nej, men är det verkligen viktigare hur du känner inför att bli teoretiskt ihopklumpad för ett samtals skull, än att det faktiskt dör kvinnor varje dag som följd av mäns våld mot kvinnor? Är det viktigare att du får skrika ut att du är en god man, än att kvinnor slipper bli våldtagna av män? Är det inte en jävla motsägelse att du, just DU som är en s.k GOD MAN inte då skriker allt vad du har att vi måste stoppa detta? Att detta våldsmonopol som den manliga delen av befolkningen utövar över den kvinnliga måste få ett slut, både för kvinnors skull men också för de män som misstänkliggörs mot sin vilja, och trots att det inget gjort? Kan du inte skrika om det istället? Skriva med versaler, spy ut det över internet, prata i ditt lunchrum, skriva insändare och facebookstatusar? Kan du inte använda ditt utrymme till att faktiskt göra skillnad, så att du en dag slipper klumpas ihop med män som våldtar och slår? För så länge som det kommer an på kvinnor att skydda sig mot detta våld så måste vi få klumpa ihop er män, för hur i helvete ska vi kunna veta vilka av er som våldtar och vilka som inte gör det? Det är ett under att några kärleksrelationer överhuvud taget inleds med den riskfaktor det innebär att vara kvinna och träffa en ny man.
Ja, det tänker jag på. Till exempel.
En annan sak jag tänker på är att jag ska föda barn om tja, ca 0-4 veckor. Det är ju spännande kan man säga. Att ungen där inne är färdigbakad och kan bestämma sig för att komma i princip när som helst nu, och en månad framåt. Sällan är man med om något som man har mindre kontroll över. Men när man väl står i det, som jag och Patrik gör nu, så finner man sig ju i det. Det blir liksom sanningen, att nu är det inte vi som bestämmer, och då är det bara så. Vi har packat en väska och tvättat en massa små små kläder, och köpt en vagn och skaffat en spjälsäng och ja, allt vi har kunnat komma på. Så nu väntar vi.
Och en tredje sak jag tänker på är att om man verkligen inte kan leva utan att se och höra ett liveframträdande av mig så finns i alla fall en liten chans nu på söndag, den 22 februari, för då är jag solist i Lundby nya kyrkas gudstjänst. Det blir ett par egna låtar och nån tolkning. Kl 11 börjar det, och enligt alla källor så är det ju gött med kyrkkaffe också!
Annat i kategorin:
Feminism,
Jämställdhet,
Kärlek,
Livet,
Media,
Musik,
Patriarkatet,
Politik Taggar:
Barn,
bebid,
Feminism,
gravid,
graviditet,
Patriarkatet,
Politik,
Samhälle,
Våld,
Våldtäkt,
Våldtäktskultur Kommenterer:
2015/ 01/ 13
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Annat i kategorin:
Döden,
Istället för Bahamas,
Kärlek,
Livet,
Sjukdom,
Sorg,
Uncategorized Taggar:
Barn,
Bebis,
Cancer,
Dagens tankar,
Döden,
Familj,
istället för Bahamas,
Livet,
Mamma,
Minnen,
Nangijala,
saknad,
Sjukdom,
Sorg Kommenterer:
2014/ 05/ 07
Jag vill skriva ett brev till Lina Baldenäs. Men jag hittar inte någon adress eller mailadress på internet, kanske för att hon är journalist och då kan det vara vanskligt med offentlig mailadress, eller kanske för att jag är dålig på att leta. Men jag hittar inte och vill skriva nu, så jag skriver det här.
Lina Baldenäs är en 33-årig kvinna som är mamma till tre små barn, har en man som hon älskar och som skriver krönikor i Expressen. Och snart ska hon dö i cancer. Trettiotre år gammal ska hon lämna sitt liv och sin familj, sina vänner, sin tillvaro.
Och Lina, jag vet inte hur det känns, för jag är inte och har aldrig varit nära min egen död. Men jag vet hur det är när ens mamma dör för tidigt, av den där jävla sjukdomen. Jag var varken 7, 5 eller 3, utan 29 år gammal när min mamma dog, och det är ju inte alls samma sak, men ändå så är det det på nåt vis. För ens mamma är ju alltid ens mamma. Ens enda mamma som man vill ha kvar. Och som vill vara kvar hos en. Som vill se en bli äldre, träffa alla de barnbarn hon kanske kommer få, gråta på ens bröllop och bara sitta och lösa korsord med en, en mörk oktoberkväll. Och så får hon inte det för att cancern säger nej.
Och Lina, dina barn kommer minnas dig. Även om de är små, även om det kanske är svårt för dem att förstå exakt vad som händer. Det här vet du säkert redan, men jag vill säga det ändå, för att jag känner det så mycket just nu. De kommer minnas dig och älska dig i hela sina liv, för du är deras mamma. Du kommer alltid vara en stor del av dem, det tar din död inte bort.
Jag är så ledsen för din och dina näras skull, att du inte får fortsätta leva så länge som du borde få. Jag önskar dig styrka och lugn den sista tiden du får, och jag önskar din familj och dina nära någon eller några att hålla om, och möjligheten att ta ett andetag i taget både innan och efter din död, när allting känns för stort och för svårt.
Varma hälsningar
Erika Svensson
Annat i kategorin:
Cancer,
Döden,
Kärlek,
Livet,
Sjukdom,
Sorg Taggar:
Baldenäs,
Barn,
Cancer,
Döden,
Kärlek,
Lina Baldenäs,
Minnen,
Sjukdom,
Sorg Kommenterer:
2 Kommentarer
2013/ 11/ 03
Jag har fått berättat för mig att jag sa såhär till min mamma när jag var fyra år:
-Mamma, jag ska bli sjungerska när jag blir stor.
Det tycker jag är fint. Och tjugosju år senare sitter jag här och är sjungerska.
2013/ 10/ 10
Min vän Marie håller i kurser för småbarnsföräldrar. Kurserna heter ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” och utgår från en bok med samma namn, och syftar så vitt jag har förstått till att ge en vidare bild av hur man kan och får vara som barn, och vad man som förälder kan göra för att undvika att ens barns levnadsutrymme ska begränsas av det kön hen har. Idag fick jag en notis om att en av hennes kurser startar idag kl 9.30. Precis innan jag såg det hade jag läst en text på politism.se, en text av och om en kvinna som blivit våldtagen och som sedan dess levt med skam och skuld över det hon utsatts för, och som dessutom helt tappat tilltron till män i och med övergreppet. Läs gärna texten, den är viktig.
Jag tänker att de här två sakerna, Maries kurser om att vidga synen på hur barn får och inte får vara, och att den här kvinnan blivit våldtagen och inte kan lita på män, hör ihop på ett sätt som är så oerhört viktigt att vi förstår och börjar agera efter. Vi fostras in i samhället, av samhället, (för tro inte för en sekund att du som förälder är ensam om att fostra ditt barn) till våra roller som män och kvinnor och dessförinnan flickor och pojkar. Vi får lära oss vad som är okej och inte, vilket är helt olika beroende på vilket kön man fötts med, och vi får tidigt lära oss var skulden placeras vid övertramp och övergrepp.
Pojkar får slåss. Pojkar får tävla. Pojkar får dra flickor i håret och jaga dem över skolgården. Flickor ska vara överens. Flickor ska prata med varandra. Flickor ska förstå att pojkarna egentligen är kära i dem när de blir jagade och dragna i håret. Och man kan bagatellisera det här. Men det är inte bagateller. Det är viktigt. Vilka vi är och blir formas delvis där. Att pojkar kommer undan med saker, att skulden läggs på flickorna redan där, det formar oss. Och om vi då kan få hundra möjligheter, andra alternativ för hur man kan vara som barn och människa, då skulle även det förändras. Då skulle kanske inte pojkar dra flickor i håret för de har fått lära sig att det finns andra sätt att visa sina känslor (om det nu är det det handlar om). Och flickor skulle först inte bli tillsagda att acceptera hårdragandet, och sedan, om det ändå skedde faktiskt veta att det här är inte okej, jag kan säga ifrån och säga till, och den som har gjort det här kommer få stå till svars för det.
Det är viktigt. Lika viktigt att flickor får vara stora, starka, snabba och arga som att pojkar får vara små, snälla, mjuka och mysiga. Att ge alla barn hundra möjligheter skulle leda till färre våldtäkter och våldsbrott, det är jag övertygad om. Heja Marie.
Annat i kategorin:
Feminism,
Livet,
Patriarkatet,
Politik,
Samhälle Taggar:
Barn,
Feminism,
Frihet,
Ideal,
Livet,
Patriarkatet,
Politik,
Samhälle,
Sex,
Våld,
Våldtäkt,
Våldtäktskultur Kommenterer:
3 Kommentarer