Jag har ju ett barn jag. Ture heter han och han är utan konkurrens universums underbaraste unge. Allvarligt talat. Igår när jag kom hem från jobbet ropade jag inåt i lägenheten, och Patrik, som var med Ture i sovrummet, sa till honom att gå och hälsa på mamma. Så kröp han runt hörnet in mot hallen med planetens största smajl, började skratta när han såg mig, och satte sig ner och applåderade! Fattar ni hur lycklig man blir av det? Det går liksom inte beskriva hur hjärtat bara slår trippelsuperdupervolter och tacksamheten att man får ha denna fantastiska person hos sig knockar en. Ture är min unge, vår unge. En underbar liten människa som försöker härma ljud, försöker stå, försöker gå och vill äta själv. En liten knickedick som snor fjärrkontroller, nästan gör volter i sängen när han får leka naken där en stund, och som liksom gnuggar hela ansiktet mot mitt när han är trött och inte riktigt vet vart han ska ta vägen. Han fyller mitt hjärta med så mycket kärlek att det är overkligt. Jag vill aldrig inte vara med honom. Jag vill alltid finnas där för honom när han behöver det, och inget annat i mitt liv är viktigare. Det är en hisnande känsla, att ha någon annan som betyder allt. Verkligen allt. Helt fantastiskt. Att skaffa barn, för den som vill och kan och vågar, rekommenderas å det varmaste. Ingen skugga alls över er som inte vill, såklart. Men ni som vill. Gör det. Det är grymt. Man får applåder för att man kommer in genom dörren.
Min bebis har feber. Han har haft feber i två dygn nu och är hängig och ledsen och vill mest sova och/eller vara i famnen. Vi var på barnakuten igår kväll för säkerhets skull men det är inget fel på honom. Han har bara feber och är förkyld. Och ändå gråter jag då och då med honom för att jag tycker så synd om honom. Han är så liten och vet inte varför hans kropp gör ont, varför det bara inte känns bra och varför han vill gråta hela tiden. Han är så liten, vet ingenting. Och jag gråter med honom i vår hyresrätt i västra Göteborg där vi sitter i vår soffa tillsammans. Där vi har rent vatten, som jag ändå kokar för säkerhets skull så att han inte ska få i sig bakterier. Där vi har alla smärtstillande och mediciner hans lilla kropp kan tänkas behöva, i exakt rätt dos för att de ska hjälpa och inte förstöra honom. Där vi har filtar om han fryser, kan vädra om det blir för varmt. Där vi kan sitta, helt trygga i förvissningen om att han kommer bli bra och kry om några dagar, en läkare och två sköterskor undersökte honom igår och han är helt enkelt bara lite förkyld. Och jag tänker på hur ofattbart bra vi har det här i vårt hem. Vi har allt. Allt, allt, allt har vi. Jag gråter med min bebis i hans feberledsenhet och gråter samtidigt med alla de mödrar, fäder och barn som samtidigt gråter i båtar på Medelhavet, vid taggtråd vid en landgräns, vid stränder i Grekland där bara halva deras familj steg i land för att den andra halvan inte klarade resan. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Du. Jag. Våra barn. Om vi fötts på en annan plats hade vi kanske flytt för våra liv just nu, och hoppats på att människor som hade det bättre än vi skulle öppna sina hjärtan, länder och hem.
Alla måste tänka på det. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Det skulle kunna vara din dotter som drunknade på havet, din son som svälte ihjäl längs vägen, din mamma som kvävdes i en lastbil. Om det känns främmande att hjälpa, att öppna våra påhittade landsgränser och hjälpa fler, så måste alla tänka att alla dessa människor är just det. Människor. Som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll hur svårt det kan tänkas bli att organisera, integrera, husera. De flyr. För sina liv. Det är säkrare för dem att lämna sina hem och åka överfull gummibåt över Medelhavet än att stanna. Vi måste hjälpa. Vi som fått allt utan att ens försöka. Vi som sitter säkra i våra soffor, som lever trygga och hela och rena måste hjälpa. Vi måste. Och vi och de är vi. Vi har bara fötts på olika platser.
R E F U G E E S W E L C O M E
#refugeeswelcome #flyktingkatastrof
Jag bloggar ju inte längre, tydligen. Det är inget jag bestämt och kanske inte nåt permanent, för helt plötsligt idag så bloggar jag ju igen, men livet har liksom kommit emellan. Jag har inte riktigt tid med allt och då har det blivit enklare och snabbare och mer direkt att skriva grejer och lägga ut bilder på fejjan och instagram. Så den stackare som läser det här rekommenderas att följa mig där också eller istället, i alla fall om ni vill höra av mig med hyfsat täta intervaller! =)
Men idag så är jag alltså här. Och det är ju för att jag har fått min unge. Eller alltså, honom fick jag ju för fem månader sen, och livet har ju varit en helt makalös bergochdalbana sen dess, men just idag så måste jag skriva någonstans hur sanslöst tacksam jag är. Jag är så tacksam för att han finns, för att Patrik och jag är hans föräldrar och ska få vara det så länge vi lever, så tacksam för att denna lilla, lilla person ler när han ser mig och lutar sig mot mig när han är trött, lugnas när jag vaggar honom när han är ledsen och bara är och lever och utvecklas här med oss varje dag. Jag kom på mig själv med att längta tills imorgon, nu när jag skulle gå och lägga mig, för då får jag vara med honom igen. Hänga med världens finaste lilla barn. Det går liksom inte uttrycka sig utan att rada upp klyschor längre, för varenda en känns helt sann och verklig. Min värld är vackrare för att han finns, att se honom titta upp ur vagnen på en trädkrona och bli helt förundrad över den gör att jag också ser den på nytt igen. Ni hör ju, allt, allt, allt som är klyschigt och töntigt med att vara förälder är sant. Jag är en blöt fläck av känslor som inte ens kan tänka på alla hemskheter som mitt barn kanske kommer utsättas för, för då är det kört. Jag är en blöt, tacksam fläck av känslor som har fått det finaste jag hade kunnat tänka mig. Ture Ture Ture, åh vad jag älskar dig. Så mycket att Arja Sajonmaa får vara med på ett hörn. Jag vill fan tacka livet. Tack.
Mamma, jag känner att du är här hos mig ofta nu när jag verkligen behöver det, och det gör mig lugn, varm och tacksam. För andra gången på en vecka har jag fått träffa dig i en dröm och känna hur du känns, höra din röst och bara vara nära dig. Det gör mig mindre orolig för hur livet som mamma ska bli utan dig som stöd, även om saknaden är lika stor som alltid. Du borde få vara här på riktigt och få lära känna det här lilla barnet som kommer till oss när som helst nu. Och hen borde få lära känna dig. Världens finaste mamma och momma.
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.