Några saker:
1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!
2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.
3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.
4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.
Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.
Hej och hå, här går det undan. Två blogginlägg på samma dag, det var inte igår!
Men idag har jag
1. Fått vägledning kring hur jag ska göra med pengar och papper och moms och skatt när jag startar mitt företag. Det känns pirrigt och roligt, vilket i sig känns konstigt eftersom jag alltid har hatat pengar och papper och haft svårt för siffror. Men nu blir det mina egna, jag antar att det är därför det känns mer spännande än svårt.
2. Tränat så att min röv ville lämna min kropp. Även mina lår var beredda att kasta in handduken. Allt tack vare Hanna Brehmer och passet Legsolution. Jädrar anacka. Känns för övrigt väldigt härligt att jag och några andra numera har en meddelandetråd för när vi ska träna, så att vi kan göra varandra sällskap! Har saknat träningssällskap överlag rätt länge.
3. Köpt lite julpynt. Ojojoj, nu känns det gött att snart få mysa och pyssla och gotta in sig i ett hörn med en massa tända ljus och glöggdoft. Julen har sällan varit mer välkommen i mitt liv.
4. Lett när det regnar ute. Det är inte så svårt egentligen. Alltså, det är ju inte så kul med regn, men så jävla illa är det inte. I alla fall inte om det inte blåser småspik samtidigt, vilket det inte gjorde idag.
5. Läst en text om ”Mentally strong people” och kommit fram till att jag är en sån. Känns gött.
Ja, bättre än såhär blir det inte idag. Inte särskilt spännande eller roligt kanske, men va fan.
Jaha, nähä, om man skulle ta och laga lite mat kanske. Hejdå bloggen.
Igår hade jag spelning. Det var en härlig tillställning, med en i princip fullsatt lokal, fin stämning och jag körde solo med guran, vilket jag var nervig för innan, men det gick ändå rätt så bra. Jag är ju inte, och kommer kanske aldrig heller bli, någon gitarrvirtuos, men jag känner mig ändå nöjd. Framför allt känner jag mig nöjd med att jag och publiken hade så trevligt tillsammans!
Men någonting som jag tycker är svårt, det är att prata om politik och politiska värden på scenen. Jag tycker att det är viktigt att försöka göra det, eftersom det är sällan man har en skara människor som lyssnar på det sättet, och nu när det finns så mycket att kämpa för (och mot) och fler och fler uttrycker t.ex rasistiska och homofoba åsikter världen över, så måste man ta sina chanser när man har dem. Men det är som sagt svårt. Kanske för att det blir mera envägskommunikation, och politiska samtal behöver vara just det, samtal och inte monologer, eller kanske för att jag vet att ställen jag spelar på och sammanhang jag rör mig i sällan besöks av människor med åsikter tvärt emot mina, utan det blir mest att jag säger något och alla som är där håller med.
Men jag tänker att jag ändå måste fortsätta. Kanske hitta fler arenor i mitt liv för att uttrycka mina politiska åsikter, men ändå fortsätta på mina spelningar. Så att det åtminstone alltid är tydligt vad jag tycker. Jag vill inte att någon, någonsin ska kunna undra vad Erika egentligen tyckte om rasism, feminism, allas lika värde och rättigheter eller någonting annat som är så viktigt för mig. Det måste vara tydligt, jag känner det så starkt. Jag kan inte dö som en sådan människa som inte åtminstone försökte. Så jag kanske får försöka hitta nya sätt att säga det på, så att det känns lättare och bättre. Eller försöka ännu lite mera med det svåraste jag vet; skriva sånger med politiska budskap. Så skulle det bakas in i själva mig, och inte behöva sägas mellan låtarna.
Den som lever (och kommer på framtida spelningar) får se.
Jag ska säga er, att ibland slår det mig att jag faktiskt är fantastisk. Att det är fantastiskt att jag är där jag är i mitt liv, gör det jag gör och jobbar dag för dag för att komma ännu närmare mitt mål. Jag vet inte om det låter förmätet, men så får det vara i så fall.
Min mamma dog. Sen dog min pappa. Och jag blev så trasig och full av sorg att jag knappt ens kommer ihåg vad som hände i mitt liv under det första året. Och ändå. Tog jag tag i det, gick och pratade med någon om min sorg, blev än mer besluten om att min musik måste få komma ut på skiva, trots att skivbolaget som först ville hjälpa mig släppa den inte hade tid att vänta ut min sorgeprocess utan tyckte att jag skulle söka mig någon annanstans. Trots att jag och mina systrar helt plötsligt var föräldralösa, hade ett hus vi inte ville ha, badade i papper om att min pappa hade levt ett jättetrassligt liv, som vi var tvungna att ta hand om och försöka få nån ordning på.
Trots att min mamma, som var en av de närmaste människorna i mitt liv, inte längre fanns.
Hade jag sett någon annan resa sig på det sättet jag har gjort hade jag knappt fattat hur det var möjligt. Och ibland måste man se sig själv utifrån och klappa sig själv på axeln precis så mycket som man förtjänar. Det är faktiskt helt fantastiskt att resa sig starkare och mer målmedveten efter det trauma jag gick igenom.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än att det är vad jag tänker på idag, och att jag är stolt över mig själv, att jag har klarat det här och tar kraft ur det som hänt istället för att brytas ner av det.
Hallå ja! Dagens tankar:
1. Jag beundrar Soran Ismail, som höjer blicken över vad Sverigedemokrater gjort och inte gjort, och istället just nu använder sitt kändisskap till att påtala att det stora problemet inte är SD som parti eller deras företrädare, utan att en massa människor tycker som de.
2. Jag vill inte att barn ska dö. Inte i cancer på Östra Sjukhuset i Göteborg och inte i bussolyckor i Egypten.
3. Min systerdotter har tappat sin första tand! Och hon är frisk och kry och underbar, något jag uppskattar mer än nånsin nu när en väns väns son är döende.
4. Jag tänker mer och mer på att försöka konsumera mindre och leva snålare, för att jag helt enkelt inte vill lägga nästan all min tid på att jobba för att få in pengar som sen bara ska gå runt i systemet. Enda undantaget skulle väl vara om jag får jobba enbart med min musik, men det gör jag ju å andra sidan inte för pengar så det är inte betungande eller stressande på samma sätt. Jag känner liksom att så som jag jobbar nu, i perioder på olika ställen, så skulle jag vilja kunna leva på de pengarna ganska länge efteråt och kanske max jobba halvtid nånstans för att få in till hyra och sånt. Eller spela och sjunga då alltså.
Ja, det var insidan av min hjärna just nu det. Hej så länge.