Förra söndagen var jag ju på Homeparty med Gudrun. Där fick jag lite info som jag upptäckte var matnyttig nu när jag tittade på en debatt i SVTs morgonprogram. Det som diskuterades var förskolan och storleken på barngrupperna, och att Skolverkets riktlinjer att varje barngrupp ska innehålla max 15 barn nu tas bort eftersom folk ändå inte följer riktlinjerna. Det finns ju stora problem med den slutledningen, skulle man applicera det lite vart som helst skulle vi snart leva i kaos och panik så att säga.

Men, det jag tänkte fokusera på är att det debatterades mellan två parter. Den ena parten bestod av två förskollärare, den andra av ett kommunalråd i Sollentuna (med ansvar för just skolan), och de pratade fram och tillbaka om att det behövs mer pengar (förskollärarna) och att de måste omfördela resurserna (kommunalrådet). En klassisk debatt mellan människor som inte ser på saker på samma sätt. Och så i slutet. Så fick förskollärarna göra en kort (en punkt) önskelista vilken löd: mer resurser, mindre barngrupper. Kommunalrådet, som kanske hade slut på argument, eller var trött på att säga samma sak om och om igen, svarade:

”Alltså jag kan säga att vi har en förskola som de allra flesta länder i världen är extremt avundsjuk på, det är en väldigt hög kvalitet både pedagogiskt och omsorgsmässigt för barnen, och den ska vi vara stolta över tycker jag.”

I sak har hon rätt, det är bra att vår förskola är bättre än de flesta länders, men det var inte det vi debatterade. Debatten handlade inte om ”hur bra är vår förskola jämfört med andra länders?” utan den handlade om huruvida den barnomsorg vi har i Sverige blir sämre av större barngrupper (vilket förskollärarna alltså tyckte) och att Skolinspektionen valt att ta bort sina riktlinjer.

Och då kommer vi till den matnyttiga infon jag fick som dök upp när jag hörde slutargumentet från kommunalrådet. Att när det gäller frågor som i första hand gäller feministiska frågor, kvinnor och kvinnors resurser, så används ofta argumentet att vi har det så mycket bättre än i andra länder, medan det argumentet inte alls förs fram i samma utsträckning i andra frågor. Det är rätt sällan som mansdominerade yrkens kamp för bättre förhållanden sågas med argumentet att de har det sämre i Bangladesh. För det är inte viktigt, på det sättet, i den här diskussionen. Vi är alla överens om att vi inte kan mäta oss med Bangladesh eftersom vår samhällsutveckling har kommit längre och att vi tex har en stark facklig organisation i Sverige. Men när det gäller klassiska kvinnoyrken så går det bra att jämföra. Och det är inte rättvist. Det är inte rimligt heller. Vi har en väl utbyggd barnomsorg i Sverige för att vi har kommit längre än andra länder i vårt jämställdhetsarbete och har haft kvinnor på arbetsmarknaden under fler år än många andra (och alltså behövt en organiserad barnomsorg eftersom kvinnor inte längre arbetat oavlönat hemma med detta). Det betyder inte att vi kan stagnera eller gå bakåt i utvecklingen, det betyder att vi ska fortsätta gå först. Vi ska fortsätta satsa. Och detta borde väl i synnerhet gälla yrken som vårdar och utbildar, om ni frågar mig.