Jag har precis sjungit Fattig bonddräng för Ture. Tre gånger. Det är hans favoritvaggvisa, den har sju verser, och det kan bli både två, tre och fyra omtag av den om kvällarna när han ska sova. Det är tur för mig och Ture att Astrid Lindgren visste hur man skriver fina sångtexter, och att vi börjat Astrid-indoktrineringen av Ture tidigt, för det är ju inte alla sånger man klarat att sjunga tre gånger varje kväll, i ett år… Och än är det ju inte över, vem vet i hur många år jag ska sjunga om hö som hässjas och att man inte ska supa och hålls med flickor?
Det här är min pappa, när han var kanske 8-10 år, jag vet inte riktigt.
Min pappa har varit död i lite mer än sex år nu, och ibland saknar jag honom mycket, och önskar att han fick vara med i mitt men framför allt mitt barns liv, att Ture skulle få han en morfar. Oavsett vem min pappa var, så är det sorgligt att de två aldrig får träffa varandra.
Och så saknar jag att dryfta politiska och samhälleliga frågor med pappa. Det var vår grej. Typ vår enda grej, utom intresset för musik då. Att tycka saker om samhället och hålla med varandra i att solidariteten måste få större plats. Till honom kunde jag ringa och klaga, ösa ur mig och få höra stolthet i hans röst över att jag blivit en sån som engagerar mig. Det var fint.
Men så ibland tycker jag att det är ganska skönt att han är död och får ro, och att vår relation fick komma till nån slags vila. Att jag känner så är inte alls okomplicerat, men det var inte han eller vår relation heller. Han var, förutom politiskt intresserad och engagerad, en missbrukande, narcissistisk person som mitt i allt gjorde sitt bästa för att vara snäll. Det blir inte enkla, friska relationer av det så lätt. Det blir slitsamt, mycket dåligt samvete och ett förskjutande av skuld som inte alls är rimligt eller hälsosamt för ett (eller flera) barn att få bära.
I lite mer än sex år har min pappa varit död. Mitt liv ser väldigt annorlunda ut nu än när han levde, och den tydligaste förändringen är ju att jag har en familj nu, ett eget barn. Ett barn som ser ut ganska mycket som jag, som älskar musik och att läsa böcker, som både jag och pappa, och som redan, precis som jag och pappa, också älskar Astrid Lindgrens sagor och den tillhörande musiken, och då alltså särskilt sången Fattig bonddräng.
När pappa dog sjöng min vän Mats Genfors på begravningen. Pappa älskade som sagt musik, och hade skrivit en ganska lång önskelista på sånger som han ville ha på sin begravning, och vi kände att vi ville ge honom dem i den finaste förpackningen vi kunde, så vi bad Mats sjunga. Och det var alldeles fantastiskt. Helt magiskt fint. Och förutom den långa önskelistan pappa hade själv, så lade vi till en sång. Vi började hela begravningsceremonin med att Mats sjöng Fattig bonddräng. För oss, för pappa och för alla som kände honom. Och det var så vackert att mina släktingar ibland fortfarande pratar om
”n’ dann som sjöng på begravninga åt n’ Sven-Erik, han va nå alldeles makalös te å sjonge han!”
Jag är fattig bonddräng men jag lever ändå, dagar går och kommer medan jag knogar på.
Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär, går bak mina oxar, hojtar, visslar och svär.
Jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt snus, och när lördagen kommer vill jag ta mig ett rus.
Sen när jag blitt livad vill jag tampas och slåss. Vila hos en flicka vill jag också förstås.
Sen så kommer söndagen och då vill våran präst att jag ska i kyrkan men då sover jag mest.
Prästen kan väl sova hela måndagen men för en fattig bonddräng börjar knoget igen.
Så går hela veckan, alla dagar och år, jag går med min lie och jag plöjer och sår.
Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö, harvar, gnor och trälar och till sist ska jag dö.
Står där, fattig bonddräng invid himmelens port, lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.
Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss, herren gud i himlen är väl missnöjd, förstås.
Men då säger herren; fattig bonddräng, kom hit! Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.
Därför, fattig bonddräng är du välkommen här, därför, fattig bonddräng, ska du vara mig när.
Och jag fattig bonddräng står så still inför gud, och sen klär han på mig den mest snövita skrud.
Nu du, fattig bonddräng, är ditt arbete slut. Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut.
Pappa, du var en fattig bonddräng, även om du inte harvade och gnodde fullt lika mycket som du söp. Och jag tror att du kanske också var lite rädd för vad som skulle komma efter döden för dig, men jag känner mig säker på att du har det lugnt och stilla nu, att din jagade själ har fått ro. Och ibland, under nån av de två, tre eller fyra gångerna jag sjunger alla sju verserna av Fattig bonddräng för Ture nu på kvällarna, så tänker jag på dig och att du finns med oss på ditt egna sätt. Du var som du var, men jag saknar dig ändå. Och önskar att du hade fått träffa världens finaste unge, som jag fått.
Taggar: anjaerika, Astrid Lindgren, Barn, Dagens tankar, Död, Döden, Fattig bonddräng, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Missbruk, Musik, Pappa, Sorg
Kommenterer:
Hallå världen! Jag ber om ursäkt för min usla närvaro här på hemsidan, jag hoppas nästan att ni inte är några som sitter och väntar på uppdateringar och blogginlägg, för då lär ju ni vara gruvligt besvikna på mig vid det här laget. Däremot skulle jag vilja tipsa er alla om att följa mig på instagram och facebook, där är jag betydligt mycket mer aktiv och igång!
Men nu när jag ändå är här så kan jag ju meddela att jag har börjat samarbeta med ett managementbolag! Strenge Management ska framöver hjälpa mig att ordna gigs och föreställningar, känns sjukt kul! Tjo!
Sen hoppas jag att jag ska ta tag i den här sidan också lite mer framöver, det är bara lite mycket med jobb som musikpedagog, ha familj och samtidigt försöka planera och genomföra spelningar här och där (har ju gjort det helt själv fram till nu)
. Förhoppningsvis blir det fler spelningar under och efter sommaren, då jag går ner i arbetstid på musikpedagogjobbet, och kommer ha mer tid och energi till musiken. Pedagogjobbet är kul, men om jag inte får sjunga min musik med jämna mellanrum så dör jag ju. Och så kan vi inte ha det.
Hej på er! I fredags hade vi spelning med Anja Erika band på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, och det var en så otroligt härlig kväll! Publiken var bäst i världen, bandet var på topp och jag har nog aldrig varit så laddad i mitt liv tror jag. Jag sa ju i en intervju till Dagens Vimmerby innan spelningen att jag hoppades att det skulle bli sommarens höjdpunkt, och det tycker jag att det blev också! För mig alltså, jag kan inte svara för resten av folket som var där. Men som Dagens Vimmerby skrev dagen efter spelningen, så fick vi ju faktiskt stående ovationer!
Vi hade dessutom världspremiär för min nya låt Om du inte är här, en duett som jag sjöng tillsammans med Mats Genfors, mannen med en strupe och ett hjärta av guld. Rikard Björk och Sanne Skjervik filmade kalaset, och här finns klippet att se för den som vill!
Taggar: anjaerika, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mats Genfors, Musik, Spelning
Kommenterer:
Hallå alla fina människor! Snart är det dags för spelning med bandet igen och jag är så sjukt taggad!!! Vi ska spela på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby, och det känns så roligt att få komma dit, de har en fin scen, god mat, och brukar ha välbesökta arrangemang. Jag och bandet repade häromdagen och jag kan lova att det kommer bli en härlig kväll. Jösses vad det svänger om dem när de drar igång! Jag är så glad och stolt över att de vill spela med mig!!! Tjo! Kom gärna om du är i närheten, det kommer bli en grym kväll! Mer info finns i facebookeventet. Välkommen!
När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.
Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Hej och hå! Nu förstår ni så har Brewhouse, där jag sitter och har kontor och har gått företagsinkubator för kulturföretag i snart ett år, skrivit om mig på sin blogg! Det kan ni gå in och läsa här, och få en fin bild av vad det är jag gör om dagarna. Ha det gott hörrni!
Jamenvisst, nu har det korats en vinnare i tävlingen på min facebooksida serrni! Och ingen mindre än Jessica Börjesson vann två biljetter till Istället för Bahamas på 2Lång nu i veckan! Grattis Jessica!!
Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Här sitter jag nu i min soffa måndagen den 3 november och är trött som en stolle. Jag har varit på turné i Tyskland i en vecka och det blev roligare, mer spännande, härligare och intensivare än jag nånsin kunnat tro! Åtta spelningar på lika många dagar, bilresor kors och tvärs över Schleswig-Holstein (Hamburg, Kiel, Stople, Eddelstorf, Elmshorn, Lüneburg, mfl ställen har besökts), sena kvällar och sega morgnar har det blivit. Vi har kommit till fantastiska spelställen som tagit emot oss med öppna armar, haft så himla snälla värdar som gett oss mat och husrum, gjort roliga spelningar där mellansnacken och att försöka förklara vad låtarna handlar om fått vara i fokus, och sedan känt total närvaro från hela publiken när alla försökt förstå med sina hjärtan vad vi sjungit, eftersom 99% av publiken varit tyskar som inte kan ett ord svenska. Och jag tror att de lyckades i ganska stor utsträckning, för vi har fått lovord, kramar och hejarop och inbjudningar att komma tillbaka och jag sålde dessutom varenda skiva jag hade tagit med till Tyskland. Helt igenom en lyckad turné, kan man säga. Enda orosmolnet är väl att jag efter sista spelningen i lördags kväll blev superhostig och nu är jättehes, och ska spela istället för Bahamas i Askim i Göteborg imorgon kväll. Men jag håller snattran idag och dricker te och hoppas att det ska hjälpa.
De flesta av er kanske följer mig på fejjan eller instagram men för de som inte gör det kommer ett litet axplock av bilder från veckan!
Min gitarr och min matta, de ständiga följeslagarna.
Jag och Patrik, glada i hågen inför sista spelningen i lördags!
Jag fick en blomma av en kvinna i publiken i lördags! En rosa ros till på köpet!
I Hamburg har de inte bara döpt en gata efter mig, de har dessutom skrivit en bok om gatan de döpt efter mig.
Kiel Statt-Café hade en snygg neonskylt.
Kulturhaus Eppendorf i Hamburg hade flyers, affischer och all möjlig reklam OCH ett samarbete med en skola som erbjuder intensivkurser i svenska, så till den spelningen kom flera sverigeintresserade tyskar! Skolan vill dessutom använda min nya låt Jag och Ärtan i sin undervisning framöver, fantastiskt roligt!
Lüneburg, en fantastiskt vacker liten stad!