Hurra! Spelning i Stockholm onsdagen den 18 december, medverkan i SR P4 Jämtland fredagen den 20 december, och så lunchkonsert i Östersund lördagen den 21 december. Julen kunde ju inte få en bättre start, om man säger så. Hurra hurra hurra!
Jag har fått berättat för mig att jag sa såhär till min mamma när jag var fyra år:
-Mamma, jag ska bli sjungerska när jag blir stor.
Det tycker jag är fint. Och tjugosju år senare sitter jag här och är sjungerska.
Igår hade jag spelning. Det var en härlig tillställning, med en i princip fullsatt lokal, fin stämning och jag körde solo med guran, vilket jag var nervig för innan, men det gick ändå rätt så bra. Jag är ju inte, och kommer kanske aldrig heller bli, någon gitarrvirtuos, men jag känner mig ändå nöjd. Framför allt känner jag mig nöjd med att jag och publiken hade så trevligt tillsammans!
Men någonting som jag tycker är svårt, det är att prata om politik och politiska värden på scenen. Jag tycker att det är viktigt att försöka göra det, eftersom det är sällan man har en skara människor som lyssnar på det sättet, och nu när det finns så mycket att kämpa för (och mot) och fler och fler uttrycker t.ex rasistiska och homofoba åsikter världen över, så måste man ta sina chanser när man har dem. Men det är som sagt svårt. Kanske för att det blir mera envägskommunikation, och politiska samtal behöver vara just det, samtal och inte monologer, eller kanske för att jag vet att ställen jag spelar på och sammanhang jag rör mig i sällan besöks av människor med åsikter tvärt emot mina, utan det blir mest att jag säger något och alla som är där håller med.
Men jag tänker att jag ändå måste fortsätta. Kanske hitta fler arenor i mitt liv för att uttrycka mina politiska åsikter, men ändå fortsätta på mina spelningar. Så att det åtminstone alltid är tydligt vad jag tycker. Jag vill inte att någon, någonsin ska kunna undra vad Erika egentligen tyckte om rasism, feminism, allas lika värde och rättigheter eller någonting annat som är så viktigt för mig. Det måste vara tydligt, jag känner det så starkt. Jag kan inte dö som en sådan människa som inte åtminstone försökte. Så jag kanske får försöka hitta nya sätt att säga det på, så att det känns lättare och bättre. Eller försöka ännu lite mera med det svåraste jag vet; skriva sånger med politiska budskap. Så skulle det bakas in i själva mig, och inte behöva sägas mellan låtarna.
Den som lever (och kommer på framtida spelningar) får se.
Tjolahopptjolahej! Vet ni vem som just ringde mig då? Jo Britt ringde. Och inte vilken Britt som helst, utan Britt från Speldags som ville erbjuda mig två veckors turné i vår! Jag tackade givetvis ja, nåt annat vore ju att betrakta som ett hjärnsläpp utan dess like. Det var väl goda nyheter hörrni!? Härliga tider! Och så är det fredag dessutom. Ingen hejd på härligheterna.
När man ska göra en föreställning om sig själv, och ens själv innefattar till exempel att ens föräldrar är döda och att det har förändrat ens syn på livet och vad som är möjligt (allt) och inte (inget) så är det svårt att skriva kortfattat om den föreställningen i en säljtext. Så idag har jag haft det svårt en stund. Men nu tror jag att jag är klar och hoppas att de som får texten blir sugna på att jag ska komma till dem och spela. För det vill ju jag. Jag vill spela överallt. Hör ni det? Överallt. Så alla som sitter inne på en scen där ni tror att jag skulle kunna spela, säg till. Så kommer jag. Och berättar hur jag kan vara så säker på att allt går, hur man gör, och sjunger dessutom en och annan sång däremellan. Plus är rolig då och då. Världens paket alltså.
Jag ska säga er, att ibland slår det mig att jag faktiskt är fantastisk. Att det är fantastiskt att jag är där jag är i mitt liv, gör det jag gör och jobbar dag för dag för att komma ännu närmare mitt mål. Jag vet inte om det låter förmätet, men så får det vara i så fall.
Min mamma dog. Sen dog min pappa. Och jag blev så trasig och full av sorg att jag knappt ens kommer ihåg vad som hände i mitt liv under det första året. Och ändå. Tog jag tag i det, gick och pratade med någon om min sorg, blev än mer besluten om att min musik måste få komma ut på skiva, trots att skivbolaget som först ville hjälpa mig släppa den inte hade tid att vänta ut min sorgeprocess utan tyckte att jag skulle söka mig någon annanstans. Trots att jag och mina systrar helt plötsligt var föräldralösa, hade ett hus vi inte ville ha, badade i papper om att min pappa hade levt ett jättetrassligt liv, som vi var tvungna att ta hand om och försöka få nån ordning på.
Trots att min mamma, som var en av de närmaste människorna i mitt liv, inte längre fanns.
Hade jag sett någon annan resa sig på det sättet jag har gjort hade jag knappt fattat hur det var möjligt. Och ibland måste man se sig själv utifrån och klappa sig själv på axeln precis så mycket som man förtjänar. Det är faktiskt helt fantastiskt att resa sig starkare och mer målmedveten efter det trauma jag gick igenom.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än att det är vad jag tänker på idag, och att jag är stolt över mig själv, att jag har klarat det här och tar kraft ur det som hänt istället för att brytas ner av det.
Gomôra! Nu är det måndag och jag försöker arbeta upp modet att åka till Arbetsförmedlingen för att fråga hur man gör för att söka nåt slags starta eget-bidrag. Jag har ju lite svårt att komma till skott med såna saker, men jag tänker att nu är det dags. Så jag ska försöka få en tid med min handläggare där, som förhoppningsvis kan hjälpa mig framåt!
Men, det var inte det jag tänkte skriva om egentligen. Det jag tänkte skriva om var ju att numera finns noter till flera av mina låtar på en hemsida som heter www.kyrkomusik.se! Han som har den sidan hörde av sig för att han tyckte att flera av mina låtar passar att sjunga vid bröllop, dop och begravningar, och det har han ju rätt i. Det är ju en del kärlek, sorg och barn i min musik. Så nu finns sex av mina alster där, kompletta noter som man kan köpa hur enkelt som helst. Det tycker jag att ni ska tipsa folk om, om de inte vet vad de ska välja för musik vid sina olika ceremonier. Och det behöver ju inte vara ceremonier i kyrkor heller, det är bara att han som har hemsidan är kyrkomusiker, så för honom var nog hemsidenamnet ett rätt så givet val. Dessutom är det ju lättförståeligt. Ingen tvekan om vad det är saken gäller, så att säga.
Det var väl det. Nu ska jag ta tag i mitt liv.
Imorse blev jag uppringd av Stefan på P4 Jämtland! Stefan jobbar med programmet P4 Jämtland Förmiddag, och ville höra om jag skulle tycka att det var ok om de spelar mina låtar. ”Hell yeah!” sa jag (fast inte i de orden, ty jag är inte en cool amerikan) och blev glad. Sen frågade han även om han kunde få intervjua mig under programmet, och så sa jag ”Hell yeah!” igen, fast även då i andra ordalag. Så imorgon bitti (fredagen den 13/9 alltså), strax efter kl 10, så kommer Stefan ringa mig, och vi kommer prata om saker jag ännu inte vet, men förmodar rör min musik och kanske lite grann mitt liv, vad vet man. Jag tycker att ni ska lyssna iaf. Bor man inte i Jämtland så kan man lyssna på internet. Väldigt fiffigt. Kolla vad glad jag är över detta:
Tjoho!! Det gick vägen hörrni! Jag kom med på P4 Toppen tack vare alla er som röstade, och hamnade dessutom på en härlig andraplats! Det hade jag inte väntat mig, men det känns otroligt roligt! Så himla spännande att sitta i bilen på väg hem från Stockholm i förmiddags och lyssna på programmet! Och så till slut så dök jag upp, näst högst upp på listan! Det här känns bra. Uppåt framåt! =)
Och om man inte vet vilken låt det är jag tävlar med, så är det den här. Och vill man rösta på mig för att jag ska få vara kvar på listan så gör man det genom att ringa 099-50132 och/eller genom att gå in på sr.se.
Nu ska jag sova, glad och nöjd och stolt.
Hej världen! Nu ni ska ni få höra. Jag har precis spelat för personalen på Nilson Sthlm, som har inspirationsdag med mingel, vin, musik och mat. Jag var musiken. Det var en helt ok spelning, jag spelade först en massa väl valda tolkningar av andra artisters låtar, sedan ett set med egen musik. Publiken var som man tänker sig på ett mingelparty där många känner varann men inte setts på länge, ganska ljummen med några få guldkorn som lyssnade och verkligen brydde sig om att jag var där. Men jag körde ändå. Jag tänkte va fan, jag är ju här, så jag kör. Och efter varje låt satt en liten, liten kille i baren och applåderade. Han var son till ägarinnan och en av två som drog igång applåder efter varje låt (den andra var Sara som fixat spelningen). Och så efter mitt andra set kom hon, ägarinnan, och bad om att få köpa en skiva, för att hennes son (som nu hade åkt hem och lagt sig) hade älskat mig. ”Mamma, jag ryser!” hade han sagt efter varje låt. Så hon köpte en skiva och sen tog jag mig ett välförtjänt glas rödvin för en röd liten Nilsondrinkbiljett. Och då. Då säger mamman, ägarinnan, att hon känner folk. Eller, inte hon, men hennes bror, och andra i hennes familj. De känner folk som hon tror kan och kanske vill hjälpa mig sprida min musik. Så nu känns det som att min tanke om att köra, oavsett hur mycket eller lite det verkar som att folk lyssnar, den är fan rätt. Man vet aldrig.
Och så dessutom. Så skrev en kvinna att jag är lik min mamma, på en bild jag la upp på fejjan innan giget. Det kan inte bli bättre just nu.
Inget är säkert, inget är mer än det var nyss, men jag vet att jag gör rätt i att spela min musik och harva mig fram.