Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Här sitter jag nu i min soffa måndagen den 3 november och är trött som en stolle. Jag har varit på turné i Tyskland i en vecka och det blev roligare, mer spännande, härligare och intensivare än jag nånsin kunnat tro! Åtta spelningar på lika många dagar, bilresor kors och tvärs över Schleswig-Holstein (Hamburg, Kiel, Stople, Eddelstorf, Elmshorn, Lüneburg, mfl ställen har besökts), sena kvällar och sega morgnar har det blivit. Vi har kommit till fantastiska spelställen som tagit emot oss med öppna armar, haft så himla snälla värdar som gett oss mat och husrum, gjort roliga spelningar där mellansnacken och att försöka förklara vad låtarna handlar om fått vara i fokus, och sedan känt total närvaro från hela publiken när alla försökt förstå med sina hjärtan vad vi sjungit, eftersom 99% av publiken varit tyskar som inte kan ett ord svenska. Och jag tror att de lyckades i ganska stor utsträckning, för vi har fått lovord, kramar och hejarop och inbjudningar att komma tillbaka och jag sålde dessutom varenda skiva jag hade tagit med till Tyskland. Helt igenom en lyckad turné, kan man säga. Enda orosmolnet är väl att jag efter sista spelningen i lördags kväll blev superhostig och nu är jättehes, och ska spela istället för Bahamas i Askim i Göteborg imorgon kväll. Men jag håller snattran idag och dricker te och hoppas att det ska hjälpa.
De flesta av er kanske följer mig på fejjan eller instagram men för de som inte gör det kommer ett litet axplock av bilder från veckan!
Min gitarr och min matta, de ständiga följeslagarna.
Jag och Patrik, glada i hågen inför sista spelningen i lördags!
Jag fick en blomma av en kvinna i publiken i lördags! En rosa ros till på köpet!
I Hamburg har de inte bara döpt en gata efter mig, de har dessutom skrivit en bok om gatan de döpt efter mig.
Kiel Statt-Café hade en snygg neonskylt.
Kulturhaus Eppendorf i Hamburg hade flyers, affischer och all möjlig reklam OCH ett samarbete med en skola som erbjuder intensivkurser i svenska, så till den spelningen kom flera sverigeintresserade tyskar! Skolan vill dessutom använda min nya låt Jag och Ärtan i sin undervisning framöver, fantastiskt roligt!
Lüneburg, en fantastiskt vacker liten stad!
Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!
Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas. Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.
Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:
”Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”
Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.
Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.
Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men jag tror på nåt sätt att döden är en jättekälla till liv.
Att döden kraschade min tillvaro för några år sedan är åtminstone en av anledningarna till att jag nu för tiden lever livet till fullo så mycket som jag bara kan, och även till att jag uppskattar livet så innerligt mycket. Jag vet hur det känns att sitta mitt i döden, liksom. Och därför känner jag livet så otroligt mycket också. Det och att jag såklart är och alltid har varit en levnadsglad människa. Men det är mer nu. Jag älskar verkligen livet, och jag kommer så tydligt ihåg hur jag och mina systrar bestämde oss för att välja livet, verkligen, verkligen leva, då när döden var som närmast. Det är som att det mest levande livet och döden ligger alldeles intill varann i känsloregistret och när man drabbas av stor sorg kan man antingen hamna i, eller välja, döden, eller så väljer man livet. Och jag väljer livet. Varje dag väljer jag livet, och är så tacksam för det.
Det låter lite som hallelujah-moments, men det här är det allra bästa med att vara jag, så jag ville dela med mig av det. Det här livet kan vara det enda liv jag får. Jag vill leva leva leva.
Taggar: Dagens tankar, Döden, Kärlek, Livet, Sorg, Tacksamhet
Kommenterer:
Jag saknar min mamma. Det är så sorgligt att hon inte lever. Det kommer alltid vara sorgligt, och det kommer alltid göra mig ledsen. Hon finns inte fast hon borde få finnas. Älskade lilla mamma.
Idag är det fem år sedan Alexander dog. Fem år sedan. Så himla konstigt. Jag tänker inte så ofta på det längre, kanske för att jag inte kommer någon vart i tanken. Det går liksom bara runt. Hans död är så ogreppbar, så mycket som ett kaos som bara tog tag i livet och vände det rakt upp och ner. Jag tänker hellre på den sista gången jag träffade honom. Hur han skrattade i soffan hos Maria, hur brett hans leende var och hur sval luften var som kom in genom fönstret vi öppnade när festen kom igång.
Och så idag, så fick jag bud om en släktings död. En som varit sjuk och inte gick bort så oväntat men som ändå lämnar ett stort tomrum såklart.
Dessutom tänkte jag ju själv på hur kort eller långt mitt eget liv kanske ska bli, bara en stund innan det här budet kom. Det är lite för mycket död i min hjärna just nu. Men så är det väl vissa dagar, när man har och har haft den omkring sig mycket. Och det har jag ju. Det tänker jag inte heller på särskilt ofta, men så är det ju. Kanske att vi alla får ungefär lika mycket död omkring oss i våra liv totalt, bara utportionerat olika. I så fall borde det vara lugnt i några år nu.
Jag har ju, som min mamma berättat för mig, sagt sedan jag var 4 år att jag ska bli sjungerska när jag blir stor. Och det har varit sant, jag har alltid velat det, inte alltid vågat satsa på min dröm, men till slut kommit fram till kanten där jag vågade kasta mig ut och bara köra. Jag är inte bara sångerska, jag spelar också teater och skriver musik. Lite av en allkonstnär inom scenkonst, typ. Men trots att jag velat detta så länge, och tänkt det så länge, så har jag även någonstans haft en undermedveten, eller omedveten, idé om att jag nån gång kommer bli en ”vanlig” arbetare. En sån som jobbar på kontor, i butik eller med nåt annat som anses vara ett vanligt jobb. Och jag är övertygad om att det kommer sig av att båda mina föräldrar var vanliga arbetare och att jag därför har den livsbanan som omedveten mall, vare sig jag vill eller inte. Så jag har fått kämpa för att kunna se en lång tid framåt där jag fortfarande är scenkonstnär av något slag, och fortsätter utvecklas som det.
Och dessvärre, har jag upptäckt, så är det lite samma sak numera med livslängd och att bli gammal. Jag har så himla svårt att se framför mig att jag kommer bli gammal. Jag tänker mig att mitt liv kommer vara fantastiskt och härligt, och numera alltså fyllt av kulturjobb hela vägen fram, men jag ser inte riktigt att det kommer bli jättelångt. Och jag har absolut ingen dödslängtan, jag vill inget hellre än att leva leva leva, men det har slagit mig att jag bara inte tror att jag kommer bli 100 år gammal direkt.
Den här tanken slog mig extra mycket när jag läste en artikel i helgen. En artikel om att forskare kan ha hittat en medicin mot cancer, en medicin som angriper något som alla cancerceller har gemensamt, och som tidigare varit svårt att nå, och som därför skulle kunna fungera som en allmän medicin, alltså en som verkar mot i princip alla typer av cancer. Och då blev jag först glad, för att ingen människa borde behöva dö i cancer. Sen blev jag ledsen över att den här medicinen, som forskarna tror skulle kunna vara på marknaden om 3-4 år om alla fortsatta tester går som de hoppas, inte fanns när min mamma var sjuk. Och sen slogs jag av tanken att då kanske inte jag kommer dö av cancer. Något jag alltså gått omkring och trott, ibland uttalat som en tanke i mitt huvud, men mest nånstans i bakhuvudet tror jag. Jag har accepterat att eftersom cancer är något som finns i båda mina föräldrars släktled, och min mamma förlorade sin kamp relativt snabbt, så kommer jag också drabbas. Och så kanske det fortfarande blir. Jag kanske går omkring och tror rätt. Men den här medicinen alltså. Den hoppas jag på. Jag vill leva länge, jag vill ändra hur jag ser på min livslängd, och jag vill att cancer ska kunna botas i 100% av fallen. Hoppas hoppas.
Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Taggar: Cancer, Döden, Facebook, föreställning, Instagram, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Nangijala, Pappa, Recension, Sorg, Spelning, Tacksamhet, teater
Kommenterer:
Hallå ja! Jag har varit på Scenkonstdagarna! Och bara att jag har varit där, vågat ta kontakt med folk, minglat med alla möjliga människor, blivit behandlad som precis vilken scenkonstnär som helst, och vågat står för det jag gör, min föreställning, fått prata om den och fått fin respons, gör att jag känner mig superstolt över mig själv och som en helt egen lite succé så här på lördagskvällen!
För er som inte vet vad det är så är det Riksteatern Väst, Kultur i Väst och Västra Götalandsregionen som samarbetar för att göra utbudsdagar med teater, musik och dans. Det är första gången de samarbetar så, och första gången jag över huvud taget söker till någon utbudsdag med min föreställning (inte så konstigt eftersom den är sprillans ny) och jag fick en plats på den öppna scenen, inte på någon av de ordinarie scenerna. Men jag lyckades få och hålla publikens intresse ändå, trots att mitt framträdande skedde under en kaffepaus och folk mycket väl skulle ha kunnat gjort annat under tiden. Så jag känner mig så glad och nöjd. Och som ni som följer mig i andra sociala medier redan vet, så är det framför allt tanterna som har gjort min helg. De har varit så trevliga, så intresserade och så öppna och fina att prata med! Och detta är alltså tanter som sitter i styrelser för riksteaterföreningar runt om i Västra Götaland, så chansen att de bokar in mig till hösten känns rätt så stor, eftersom vi kom så bra överens.
När man gör det som är rätt för en själv så känns det rätt. I hela kroppen. Och man vågar mer än man trott var möjligt.
Tack och hej från en tjej som är lite hög på livet idag. <3
Taggar: istället för Bahamas, Kultur i väst, Livet, Mamma, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Riksteatern, Scenkonst, Scenkonst2014, Scenkonstdagarna, Spelning, teater
Kommenterer: