Tack tack tack tack tack för ikväll! En av de bästa kvällarna i mitt liv. <3
AAAAAAAAHHHHHH imorn smäller det hörni! Jävlar i min lilla låda. Och idag var jag med i tidningen!
Ohmajgad vad mycket man kan ha i hjärnan på en och samma gång! Inatt vaknade jag kl 4 och hade mitt aerobicpass (som jag ju har på Nordic Wellness Domkyrkan på fredagar kl 14.50!!) i hjärnan, samtidigt som Elsas sång gick runt, samtidigt som jag hade en monolog liksom lite i bakgrunden. Men det är gött liv, och om jag inte var lite stressad nu så skulle det väl vara nåt fel på mig. Nu har jag i alla fall försökt avhjälpa stressen genom att repa lite på aerobicen så att den ska sitta, gå igenom lite text, och sen fixat med lite pappersarbete som oxå legat och gnagt i min hjärna.
Men det var egentligen inte det jag skulle skriva nu! Det jag skulle skriva var att på söndag, när ni alla givetvis är hjärtligt välkomna på min premiär, så får ni dessutom väldigt gärna ta bilder och tagga mig, och hashtagga #iställetförbahamas, så kan jag få se i efterhand vad ni har sett under kvällen! Det vore superkul tycker jag! Nu ska jag vidare med min dag, om en timme är det dags för möte. Hej så länge!
Hej och förlåt för den usla uppdatering ni fått på sistone! Jag har ju premiär på söndag och är helt uppe i det! Men jag hoppas verkligen att så många som möjligt av er kommer ändå, trots att jag varit dålig på att blogga om det… Nu ska jag skriva ut papper till mina musiker! Och för dig som inte har en aning om vad jag menar med att jag har premiär på söndag, så är det det här! Välkommen!
Livet livet. Kl 23.00 igår hade jag en gråtattack för att jag trodde att min föreställning inte duger, kl 9.00 imorse började jag på Brewhouse Incubator, kl 12.00 satt jag vid samma bord som Monica i Kortadala församling, en tant med mycket driv och riv. 12.45 till 13.35 spelade jag min föreställning för bland annat Monica och det föll inga knappnålar så vitt jag kunde höra, och det hade jag nog hört om så hade skett. Och det var skönt. Kl 15.35 tittade jag på ett bildspel på Alex, som skulle ha fyllt år idag om han inte hade dött för några år sedan, och sen var jag tvungen att stänga av den mitt i för att tvätten är klar och jag måste hänga upp den så att den hinner torka innan tvättiden är slut. Livet livet.
Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
Det är inte så intressant att läsa kanske, men jag skulle vilja säga tack för veckan innan jul. Till er som kom på spelningarna, fixade spelningarna, bytte Ärtans däck i en stockholmsförort, erbjöd tak över huvudet, applåderade, skrattade och grät, till er som hörde av sig före eller efter spelningarna med lycka till eller tack eller vad som helst, till er som spelade med mig, till er som bjöd in mig till Radio Jämtland, och er som lyssnade. Det var en fin vecka i mitt liv, och jag fick möta så många nya och gamla vänner och bekanta! Tack för det!
Och – jag vet vem jag är även utanför scenen. Jag vet att jag är jag och är värdefull utan mina prestationer. Men när jag får vara på scenen så vet jag vad mitt syfte är. Jag vet att den är min plats och att det är där jag ska vara, ofta.
Tack livet och människorna för en fin vecka!
Taggar: Dagens tankar, istället för Bahamas, Jul, Kärlek, Livet, Mamma, Musik, P4, P4 Toppen, Resa, Spelning, SR, Sveriges Radio, Tacksamhet
Kommenterer:
Idag har jag tittat på en bildserie som en man tog under tiden hans fru hade cancer. En fantastiskt fin bildserie som visar hur de hade det, och som också visar ungefär hur vi hade det, när min mamma var sjuk. Att man är starkare ibland, kan vara ute och leva vanligt ibland och är helt förstörd och trasig ibland. Och så sjukhussängarna. Alla bilder på sjukhussängar med en trött människa i. Så många dagar jag satt hos min mamma. Så fina bilder jag också har, av henne när hon sover i en sjukhussäng. Så många minnen som är så svåra att tänka på eftersom slutet av tanken alltid är att hon försvann där i den där sängen.
Jag tycker att ni ska titta på bilderna. De är vackra och vardagliga.
Mamma. Jag saknar dig fortfarande varje dag och kommer alltid göra det. Du fattas mig.
