Min vän Marie håller i kurser för småbarnsföräldrar. Kurserna heter ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” och utgår från en bok med samma namn, och syftar så vitt jag har förstått till att ge en vidare bild av hur man kan och får vara som barn, och vad man som förälder kan göra för att undvika att ens barns levnadsutrymme ska begränsas av det kön hen har. Idag fick jag en notis om att en av hennes kurser startar idag kl 9.30. Precis innan jag såg det hade jag läst en text på politism.se, en text av och om en kvinna som blivit våldtagen och som sedan dess levt med skam och skuld över det hon utsatts för, och som dessutom helt tappat tilltron till män i och med övergreppet. Läs gärna texten, den är viktig.
Jag tänker att de här två sakerna, Maries kurser om att vidga synen på hur barn får och inte får vara, och att den här kvinnan blivit våldtagen och inte kan lita på män, hör ihop på ett sätt som är så oerhört viktigt att vi förstår och börjar agera efter. Vi fostras in i samhället, av samhället, (för tro inte för en sekund att du som förälder är ensam om att fostra ditt barn) till våra roller som män och kvinnor och dessförinnan flickor och pojkar. Vi får lära oss vad som är okej och inte, vilket är helt olika beroende på vilket kön man fötts med, och vi får tidigt lära oss var skulden placeras vid övertramp och övergrepp.
Pojkar får slåss. Pojkar får tävla. Pojkar får dra flickor i håret och jaga dem över skolgården. Flickor ska vara överens. Flickor ska prata med varandra. Flickor ska förstå att pojkarna egentligen är kära i dem när de blir jagade och dragna i håret. Och man kan bagatellisera det här. Men det är inte bagateller. Det är viktigt. Vilka vi är och blir formas delvis där. Att pojkar kommer undan med saker, att skulden läggs på flickorna redan där, det formar oss. Och om vi då kan få hundra möjligheter, andra alternativ för hur man kan vara som barn och människa, då skulle även det förändras. Då skulle kanske inte pojkar dra flickor i håret för de har fått lära sig att det finns andra sätt att visa sina känslor (om det nu är det det handlar om). Och flickor skulle först inte bli tillsagda att acceptera hårdragandet, och sedan, om det ändå skedde faktiskt veta att det här är inte okej, jag kan säga ifrån och säga till, och den som har gjort det här kommer få stå till svars för det.
Det är viktigt. Lika viktigt att flickor får vara stora, starka, snabba och arga som att pojkar får vara små, snälla, mjuka och mysiga. Att ge alla barn hundra möjligheter skulle leda till färre våldtäkter och våldsbrott, det är jag övertygad om. Heja Marie.
När man ska göra en föreställning om sig själv, och ens själv innefattar till exempel att ens föräldrar är döda och att det har förändrat ens syn på livet och vad som är möjligt (allt) och inte (inget) så är det svårt att skriva kortfattat om den föreställningen i en säljtext. Så idag har jag haft det svårt en stund. Men nu tror jag att jag är klar och hoppas att de som får texten blir sugna på att jag ska komma till dem och spela. För det vill ju jag. Jag vill spela överallt. Hör ni det? Överallt. Så alla som sitter inne på en scen där ni tror att jag skulle kunna spela, säg till. Så kommer jag. Och berättar hur jag kan vara så säker på att allt går, hur man gör, och sjunger dessutom en och annan sång däremellan. Plus är rolig då och då. Världens paket alltså.
Jag ska säga er, att ibland slår det mig att jag faktiskt är fantastisk. Att det är fantastiskt att jag är där jag är i mitt liv, gör det jag gör och jobbar dag för dag för att komma ännu närmare mitt mål. Jag vet inte om det låter förmätet, men så får det vara i så fall.
Min mamma dog. Sen dog min pappa. Och jag blev så trasig och full av sorg att jag knappt ens kommer ihåg vad som hände i mitt liv under det första året. Och ändå. Tog jag tag i det, gick och pratade med någon om min sorg, blev än mer besluten om att min musik måste få komma ut på skiva, trots att skivbolaget som först ville hjälpa mig släppa den inte hade tid att vänta ut min sorgeprocess utan tyckte att jag skulle söka mig någon annanstans. Trots att jag och mina systrar helt plötsligt var föräldralösa, hade ett hus vi inte ville ha, badade i papper om att min pappa hade levt ett jättetrassligt liv, som vi var tvungna att ta hand om och försöka få nån ordning på.
Trots att min mamma, som var en av de närmaste människorna i mitt liv, inte längre fanns.
Hade jag sett någon annan resa sig på det sättet jag har gjort hade jag knappt fattat hur det var möjligt. Och ibland måste man se sig själv utifrån och klappa sig själv på axeln precis så mycket som man förtjänar. Det är faktiskt helt fantastiskt att resa sig starkare och mer målmedveten efter det trauma jag gick igenom.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än att det är vad jag tänker på idag, och att jag är stolt över mig själv, att jag har klarat det här och tar kraft ur det som hänt istället för att brytas ner av det.
Gomôra! Nu är det måndag och jag försöker arbeta upp modet att åka till Arbetsförmedlingen för att fråga hur man gör för att söka nåt slags starta eget-bidrag. Jag har ju lite svårt att komma till skott med såna saker, men jag tänker att nu är det dags. Så jag ska försöka få en tid med min handläggare där, som förhoppningsvis kan hjälpa mig framåt!
Men, det var inte det jag tänkte skriva om egentligen. Det jag tänkte skriva om var ju att numera finns noter till flera av mina låtar på en hemsida som heter www.kyrkomusik.se! Han som har den sidan hörde av sig för att han tyckte att flera av mina låtar passar att sjunga vid bröllop, dop och begravningar, och det har han ju rätt i. Det är ju en del kärlek, sorg och barn i min musik. Så nu finns sex av mina alster där, kompletta noter som man kan köpa hur enkelt som helst. Det tycker jag att ni ska tipsa folk om, om de inte vet vad de ska välja för musik vid sina olika ceremonier. Och det behöver ju inte vara ceremonier i kyrkor heller, det är bara att han som har hemsidan är kyrkomusiker, så för honom var nog hemsidenamnet ett rätt så givet val. Dessutom är det ju lättförståeligt. Ingen tvekan om vad det är saken gäller, så att säga.
Det var väl det. Nu ska jag ta tag i mitt liv.
Jag frågade min storasyster häromdagen om hon tror att det nånsin kommer sluta kännas tomt och ensamt mitt i alltihop, när man upplever nåt som man vill men inte kan berätta för mamma. Det trodde hon inte.
Mamma, jag har träffat världens finaste människa. Du hade älskat honom. Han är rolig, snäll, begåvad, smart och omtänksam. Så himla fin och bra på alla sätt som nån kan vara fin och bra på. Du hade älskat honom och han hade älskat dig. Och det känns tomt och ensamt ibland, att jag inte får ordna med en resa upp till Jämtland för oss två, så att ni ska kunna träffas. Att jag inte får vara lite nervös trots att jag vet att allt kommer gå bra. Att jag inte kommer få den där kramen av dig, det där leendet och bara få dela med dig hur stolt och glad jag är över att han vill vara min. Det känns lite tomt och lite ensamt.
Det gläder mig något alldeles oerhört att Fredrik Reinfeldt verkar ha hållit ett tråkigt och oengagerat tal i Almedalen, där han mest har kritiserat t.ex Stefan Löfvén och inte kommit med så mycket nytt själv, och att Jonas Sjöstedt därefter verkar ha gjort motsatsen, hållit ett där han har varit tydlig med sin hjärtefråga just nu, vilken ju är no vinster in the välfärd. Nu har jag ju inte hört något av talen, och dessutom läst recensionerna av dem i Aftonbladet, som ju är ganska tydliga med var de står, men ändå. Jag tycker att det är härligt att få höra, även om det är vinklade nyheter. Jag hör gärna fler gånger att Moderaterna är trötta och att de inte har några nya idéer eftersom alla pigga moderater med nya idéer hittills har lett till ett samhälle som är sämre för många, mer kapitalistiskt och mer segregerat, vilket i förlängningen öppnat upp för mer rasism och att det är mer accepterat att ha allmänt dålig människosyn. Moderaterna kan gärna få vara trötta för min del. Då kanske det åtminstone inte går mer åt helvete än det redan gjort innan vi förhoppningsvis får en ny regering nästa år. Hoppas hoppas.
Annars då? Jo tack, jag jobbar på på mitt roliga jobb, saknar min kille när jag inte är med honom, längtar efter den dagen då jag får spela mera musik som är min egen, och ser ljust på framtiden. Och dessutom kom det ett åsk- och regnväder nu på kvällningen efter att vi haft världens kvavaste dag, så nu är sinnet lättare. Och nu ska jag läsa lite bok. Tack för mig och godnatt.
Det här hörrni, det var en bra helg. Midsommar med fest och lekar och kärlek och vänner, och sen som grädden på moset två lediga dagar, något som inte hänt sen i början på maj. Och att dessa två dagar spenderades med han som jag är kär i dessutom! Sjukt bra.
Jag kan meddela att röstningen i P4 Toppen är avslutad, men eftersom de har sommaruppehåll nu så får vi inget besked förrän i slutet av augusti om hur det har gått! Lite trist men vi väntar ju förhoppningsvis på nåt gott iaf!
Innan jag somnar vill jag bara säga att det är fint, så fint, att få ett litet ögonblick med en människa som också förlorat någon nära, som lyssnat på Nangijala, och vill säga att den texten stämmer även för hennes sorg. Jag vet att jag har skrivit om liknande händelser tidigare, men det är lika stort för mig varje gång. Och att vi ser i varandras ögon hur ont det gör, hur mycket man egentligen skulle kunna, och vilja, säga om det, men inte riktigt kan för att det gör så himla ont, men att man ser att den andra vet. Att vi delar en känsla, även om våra förluster inte är exakt likadana. Det är vackert och smärtsamt och på nåt sätt värmande, att få vara nära någon annan som har ett liknande hål i sitt liv.
Tänk vad snabbt livet förändras. Här ligger jag i min säng och är alldeles stissig för att min kille kommer till mig imorgon. För sex månader sen visste jag inte ens att han fanns. Lyllos mig som vet det nu.
Igår bad en människa mig om råd angående en diskussion hen haft, för att hen tycker att jag har vettiga åsikter och uttrycker dem på ett bra sätt.
Idag skrev en människa jag inte känner att min låt Faktum är ”magi”.
Skulle jag trilla av pinn nu skulle jag göra det med ett leende på läpparna.
Jag skulle bara vilja meddela att jag har haft en väldigt fin kväll. Tack livet för den.