Min lillasyster Ellinor är ju en stjärna. Eller, en blivande stjärna för att vara exakt, för hon har fram tills nu utbildat sig och inte hunnit bli själva stjärnan så att folk vet om det i alla fall, utan hon är det mer i det tysta än så länge. Men likväl så är hon ju en stjärna. Helt fantastisk på scenen, närvarande, äkta och sann. Hon sjunger magiskt fint och man vill aldrig att hon ska sluta. Jag skriver man, för att jag gissar att alla känner såhär, men det vet jag ju inte till 100% såklart. Jag är ju partisk, det fattar jag, men jag tror verkligen att hon har något som man ser även om man inte är hennes syster. Hon är så himla, himla fin på scenen. Idag fick jag en sån påminnelse från fejjan att det är ett år sedan jag var och såg en produktion på Balettakademien där hon var med. Och jag minns hur stolt jag var över henne, och hur jag grät så fort hon sjöng. Och så minns jag ju också vemodet som jag alltid känner när jag ser henne på scen. Allt är fantastiskt, hon är fantastisk, och mamma och pappa kommer aldrig få se det. De missar hela hennes karriär, alla roller hon kommer få göra, alla sånger hon ska sjunga, alla shower hon kommer vara med i. De är ju med, såklart, men här, i verkligheten. Där är de inte, och där kan de aldrig heller köpa premiärblommor till henne, skicka kort eller komma och se henne. Krama henne och vara omåttligt stolta och låta henne få veta det. Ellinor kommer göra så många fantastiska saker på scen, och det gör mig så stolt och samtidigt så ledsen för både hennes och mammas och pappas skull, att de inte får vara med. Ellinor, jag vet att det aldrig blir samma sak, men jag ska alltid försöka finnas där så att tomheten över att mamma och pappa inte är det, inte blir fullt lika stor. Och så ska jag skryta sådär som bara föräldrar egentligen får göra. Jag älskar dig, och du är bäst i världen.
När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.
Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com
Jag bloggar ju inte längre, tydligen. Det är inget jag bestämt och kanske inte nåt permanent, för helt plötsligt idag så bloggar jag ju igen, men livet har liksom kommit emellan. Jag har inte riktigt tid med allt och då har det blivit enklare och snabbare och mer direkt att skriva grejer och lägga ut bilder på fejjan och instagram. Så den stackare som läser det här rekommenderas att följa mig där också eller istället, i alla fall om ni vill höra av mig med hyfsat täta intervaller! =)
Men idag så är jag alltså här. Och det är ju för att jag har fått min unge. Eller alltså, honom fick jag ju för fem månader sen, och livet har ju varit en helt makalös bergochdalbana sen dess, men just idag så måste jag skriva någonstans hur sanslöst tacksam jag är. Jag är så tacksam för att han finns, för att Patrik och jag är hans föräldrar och ska få vara det så länge vi lever, så tacksam för att denna lilla, lilla person ler när han ser mig och lutar sig mot mig när han är trött, lugnas när jag vaggar honom när han är ledsen och bara är och lever och utvecklas här med oss varje dag. Jag kom på mig själv med att längta tills imorgon, nu när jag skulle gå och lägga mig, för då får jag vara med honom igen. Hänga med världens finaste lilla barn. Det går liksom inte uttrycka sig utan att rada upp klyschor längre, för varenda en känns helt sann och verklig. Min värld är vackrare för att han finns, att se honom titta upp ur vagnen på en trädkrona och bli helt förundrad över den gör att jag också ser den på nytt igen. Ni hör ju, allt, allt, allt som är klyschigt och töntigt med att vara förälder är sant. Jag är en blöt fläck av känslor som inte ens kan tänka på alla hemskheter som mitt barn kanske kommer utsättas för, för då är det kört. Jag är en blöt, tacksam fläck av känslor som har fått det finaste jag hade kunnat tänka mig. Ture Ture Ture, åh vad jag älskar dig. Så mycket att Arja Sajonmaa får vara med på ett hörn. Jag vill fan tacka livet. Tack.
Taggar: arja sajonmaa, baby, Barn, Bebis, förälder, föräldraskap, Kärlek, Livet, Mamma, Tacksamhet
Kommenterer:
Nu dör jag. Det här går inte, jag kan inte leva genom det här. ”Ett andetag i taget.” Nej det går inte. Två olika systrars händer i mina. Nej det går inte. Jag dör. Luften får inte plats i min bröstkorg. Jag kan inte få in ett andetag till! Värmen bakifrån. Alla människorna som satt och sörjde med oss, åt oss. Snälla, låt nåt annat vara sant i mitt liv nu! Låt nåt annat ha hänt. En grå kista. Blommor. Mammas tulpaner. Jag dör jag dör jag dör jag dör. Ett andetag i taget. Andetag som inte får plats. I mammas klänning som jag har på mig. Nya skor som skaver lite. Uppklädd. Jag vill inte leva i det här ögonblicket.
”Du är så stark.”
Nej. Jag lever bara det liv jag har. Ett andetag i taget.
Det här är min sammanfattning av min mammas begravning. Jag hittade ett gammalt anteckningsblock, slog upp en sida och där fanns mina tankar, mina ord från den där dagen. Det är snart fyra år sedan nu. Den 25 mars 2011 begravde vi henne. I fredags, den 6:e, var det exakt fyra år sedan hon dog. Fyra år sedan sköterskan kom in till hennes rum på sjukhuset och sa att vi skulle ringa dit de vi ville ha där. Stanna kvar allihop. Vara tillsammans.
Och det var vi. Vi var tillsammans, både då när hon slutade leva, och sen. Dagarna och veckorna som följde, och på hennes begravning. Den enda gången i mitt liv hittills som jag känt att det faktiskt inte går att fortsätta leva. Men det gjorde det ju. Det gick. Med Elins och Ellinors händer i mina, och värmen från alla andra som var där och höll i oss och om oss och sörjde med oss.
Det är internationella kvinnodagen idag. En dag att hylla kvinnor på, i brist på den jämlikhet som världen så innerligt behöver och att det då inte behövs en dag speciellt för kvinnors skull. Jag hyllar min mamma, som alla andra dagar. Päivi Eliina Svensson, som fick ett 55 år långt liv, som många gånger var fyllt av svårigheter. Som fick tre döttrar som hon älskade förutsättningslöst alla sina dagar. Och de döttrarna älskar henne, förutsättningslöst och alltid, alltid, alltid.
Och när det är som svårast att acceptera att hon inte längre finns, så får vi ta ett andetag i taget. Det är det enda vi kan göra.
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Hallå ja! Nu har jag varit i Västerås och spelat Istället för Bahamas, blivit intervjuad både i radio och för en tidning (mer info kommer när jag vet i vilket nummer av tidningen jag kommer vara med) och fotats av grymma Feministfotografen! Och såklart träffat min fantastiska pressis Jessica på Presshjälpen. Allt inom loppet av 24 timmar. Vilken helg alltså! Känner mig lätt urblåst just nu, och laddar inför imorgon när en ny göttig vecka börjar. Ska ägna några dagar åt Brewhouse och mitt företagande (a.k.a jobba för fler spelningar och föreställningar i framtiden, hitta bokningsbolag osv) innan jag och Patrik på fredag tar vårt pick och pack (eller egentligen mest våra gitarrer) och drar till Tyskland på en veckas turné! Det blir gött det.
Men först ska vi hälsa på Patriks familj idag, det blir gött. Lugnt tempo och lite frisk luft i lungorna, det tror jag på mitt emellan allt som händer.
Hallå ja! Nu förstår ni kommer ett inlägg om Västerås. Inte staden Västerås i sig egentligen, för den vet jag inte alltför mycket om ännu, men ett inlägg om att JAG KOMMER TILL VÄSTERÅS PÅ FREDAG!!!
Jag har ju skaffat mig en hel del nya kontakter i denna stad som förr hette Västra Aros, framförallt via visartisten Tina Wilhelmsson, som kommer därifrån och som jag stött på i massa olika sociala medier det senaste året, och som numera känns som en vän fast jag faktiskt aldrig har träffat henne i verkligheten. Hon bor och jobbar alltså i Västerås, och har sammanfört mig med både min nya pressperson Jessica på Presshjälpen, och personen som ska ta nya bilder på mig, Sofia a.k.a Feministfotografen. Fattar ni hur bra denna fotograf kommer passa mig? Jag dör lite av förväntan inför när dessa bilder ska tas. Och, förutom att det ska tas bilder med feministiska förtecken på mig på fredag, så ska jag ju också spela min föreställning Istället för Bahamas på 4:e Teatern! Sicken dag det kommer bli. Jag tycker att ni ska göra som jag och komma till Västerås på fredag om ni inte redan är där, och se mig och Istället för Bahamas. Det kommer bli en fin kväll.
Läser lite på cancerfondens hemsida om sorgbearbetning, och den här meningen dyker upp:
”Många tycker i all välmening att man ska försöka gå vidare. Men man vill inte glömma en kär person.”
Och så är det. Exakt så är det. Jag har inte upplevt att människor velat att jag ska ”gå vidare” på det sättet, utan de allra flesta jag pratade med och pratar med är öppna för allt jag sa och säger. Men mening nummer två. Man vill inte glömma en kär person.
Jag minns så tydligt känslan av att vilja att tiden skulle gå så att det inte längre skulle göra så fruktansvärt ont att mamma var död, men samtidigt skräcken i att tiden skulle gå, för för varje dag som gick blev hennes död mer verklig, nästan som att det blev mer sant ju längre tiden gick. Och jag ville ju inte det. Jag vill det fortfarande inte, men den känslan kan man ju inte leva i hur länge som helst eller hur mycket som helst. Den är så ofruktbar på nåt sätt och jag är så maktlös inför det. Hon är ju död. Och nu är jag så tacksam över att tiden faktiskt har gått och läkt ihop mig så pass mycket att jag kan prata om min mamma som den människa hon var, inte bara som den döda människa hon nu är. Jag kan minnas henne, prata om henne på ett levande sätt och låta henne vara en del av min vardag trots att hon inte lever. Och det är fint. Det är fint att hon lever i mig, för att jag låter henne vara med mig i allt. Sen ibland brister det för att det är fruktansvärt sorgligt att jag måste minnas henne istället för att ha henne, men då kan jag oftast låta det brista, för jag läker ihop snabbare nu också. Jag vet att när jag gråter så gör jag det inte så länge, utan jag måste bara få känna det en stund.
Tänk mamma, så mycket kärlek jag har till dig. Du får vara hur död du vill, jag älskar dig ändå.
Jag saknar min mamma. Det är så sorgligt att hon inte lever. Det kommer alltid vara sorgligt, och det kommer alltid göra mig ledsen. Hon finns inte fast hon borde få finnas. Älskade lilla mamma.