Igår morse vaknade jag lyckligt ovetandes om vad som hade hänt på Oscarsgalan under natten. Jag vaknade och läste en text om Maria Sveland, som i och för sig handlar om hur hon ser det som att feminismen hela tiden tar två steg fram och sedan ett tillbaka, men det var ändå en text om henne och hennes böcker, hennes kamp, och jag kände mig stärkt. Hon finns och gör skillnad. Andra kvinnor (och män) har funnits före henne och kämpat och gjort skillnad och gjort att vägen åtminstone är lite kortare och enklare att gå på nu än den varit förut.

Sen, under dagens lopp, blev jag upplyst om den där Oscarsgalan. Om att Seth Macfarlane, som var kvällens värd, hade inlett galan med en sång om kvinnliga skådespelares bröst och hur vi alla har sett dem på film. Han rabblade namn efter namn, flera av de som nämndes satt i publiken och många verkade ha svårt att förhålla sig till det hela. Charlize Theron höll för ansiktet och tittade bort, tex. Och jag förstår inte hur detta kan få hända. Varför förminskas kvinnors insatser i filmer på OSCARSGALAN till att ha handlat om deras bröst? Varför sjungs en sång som i allra bästa fall kan tolkas som att Seth är en högstadiekille som står och tjuvkikar genom ett nyckelhål in till tjejernas omklädningsrum? Varför sjungs det om när Jodie Fosters rollfigur blev våldtagen, om när Hillary Swanks verklighetsbaserade karaktär inte bara våldtogs utan även mördades? VARFÖR är det en rolig sak att sjunga om? Varför ska dessa skådespelare pekas ut med nåt som i alla fall jag inte kan tolka som nåt annat än (ett ”skämtsamt”) skammens finger för att de gestaltat människor på film?

Måtte satan ta patriarkatet och köra upp det i röven snart. Helvete. Jag vill inte leva i den här skiten. Maria Sveland och andra med henne har gjort min väg kortare men just nu känns den fortfarande så oändligt lång.