Ni vet när man är 31 år gammal och ser sig som en tänkande, ifrågasättande varelse men inser att man först nu slagits av tanken att man får ha typ finnar utan att täcka över dem, fett på kroppen utan att ha ångest över det eller vilja få bort det, och att man kan behöva kämpa emot den instinktiva (ja, så stark är den) viljan att alltid vara snygg vad man än gör? Då tänker man att samhällsindoktrineringen är ganska stark och mäktig. Och då tänker man oxå att det finns annat att göra med sin tid än oroa sig för de här sakerna. Ska försöka så gott jag kan. Men det är fan inte lätt.
Jag har varit sämst på att blogga på sistone. Oklart varför, jag älskar ju det egentligen. Och de här 33 anledningarna till varför feminism behövs är ju en jättebra liten nystart. För om inte annat så vill jag i all evig tid amen hjälpa till att sprida detta budskap och öka folks, även min egen, medvetenhet i frågan.
Hörrni, kolla på det här!
Grym tjej. Hon uppmanar även till att fler ska berätta sina historier. Jag har inte gjort det i hennes kommentatorfält (än) och hinner inte riktigt skriva så mycket som jag egentligen vill på ämnet, men jag tänkte att jag kan ju påminna världen om att när jag jobbade som trubadur på Stena Line så var jag den enda av tre trubadurer som fick förslag om att jag bara skulle sjunga och män i publiken (de föreslog oftast sig själva) istället skulle spela. Jag var även den enda som fick pussar på kinden, den enda som ombads sätta mig i gästers knän, den enda som fick frågan om jag ville ”jobba” vidare efter att jag slutat och den enda som var tvungen att ha säkerhetsvakterna närvarande vissa fredag- och lördagskvällar för att vara säker på att inte bli utsatt för något slags övergrepp. Sa jag att jag oxå var den enda kvinnliga trubaduren?
Igår morse vaknade jag lyckligt ovetandes om vad som hade hänt på Oscarsgalan under natten. Jag vaknade och läste en text om Maria Sveland, som i och för sig handlar om hur hon ser det som att feminismen hela tiden tar två steg fram och sedan ett tillbaka, men det var ändå en text om henne och hennes böcker, hennes kamp, och jag kände mig stärkt. Hon finns och gör skillnad. Andra kvinnor (och män) har funnits före henne och kämpat och gjort skillnad och gjort att vägen åtminstone är lite kortare och enklare att gå på nu än den varit förut.
Sen, under dagens lopp, blev jag upplyst om den där Oscarsgalan. Om att Seth Macfarlane, som var kvällens värd, hade inlett galan med en sång om kvinnliga skådespelares bröst och hur vi alla har sett dem på film. Han rabblade namn efter namn, flera av de som nämndes satt i publiken och många verkade ha svårt att förhålla sig till det hela. Charlize Theron höll för ansiktet och tittade bort, tex. Och jag förstår inte hur detta kan få hända. Varför förminskas kvinnors insatser i filmer på OSCARSGALAN till att ha handlat om deras bröst? Varför sjungs en sång som i allra bästa fall kan tolkas som att Seth är en högstadiekille som står och tjuvkikar genom ett nyckelhål in till tjejernas omklädningsrum? Varför sjungs det om när Jodie Fosters rollfigur blev våldtagen, om när Hillary Swanks verklighetsbaserade karaktär inte bara våldtogs utan även mördades? VARFÖR är det en rolig sak att sjunga om? Varför ska dessa skådespelare pekas ut med nåt som i alla fall jag inte kan tolka som nåt annat än (ett ”skämtsamt”) skammens finger för att de gestaltat människor på film?
Måtte satan ta patriarkatet och köra upp det i röven snart. Helvete. Jag vill inte leva i den här skiten. Maria Sveland och andra med henne har gjort min väg kortare men just nu känns den fortfarande så oändligt lång.
Ahahahahhahahaaaa nu kom jag att tänka på han som trodde att jag inte tycker att jag duger som jag är och därför måste kalla mig feminist. Hahahhahaha!! Och han som inte ville lyssna på min musik för att jag är feminist och talar om det. Hahahahhaha!! Som att det skulle vara nåt slags hot. ”Nu förlorar du en lyssnare minsann!” Jamen hejdå då, gå du och lyssna lite på Chris Brown istället.
Jag sitter på ett café i Skövde. Varför då, undrar ni kanske nu, och det ska jag berätta: jag är hitbjuden för att se musikalen Cats! Min kompis Yvonne har regisserat och koreograferat den och har nu bjudit hit mig på musikal och middag, som en försenad födelsedagspresent. Ypperlig gåva! Dessvärre är det nåt slags sjukdomsfall i ensemblen så Yvonne är på teatern för att hjälpa dem att rodda om nåt av numren.
Så jag sitter på café. Ett trevligt, gemytligt café med gott kaffe och göttig chokladkaka. Och jag trivs i min ensamhet. Med ett litet, litet undantag. Vid bordet bredvid sitter ett sällskap på fyra personer, två killar och två tjejer. Och när man är fyra personer kan man tänka att de skulle prata ca, inte exakt men i alla fall på ett ungefär, 25% var av tiden. Men, så är icke fallet. Fallet är inte ens i närheten av så. Fallet är nämligen att en av killarna har pratat ca 80% av tiden som jag har suttit här. Och han har pratat högt. Ni vet, sådär så att inget av de andra sällskapen här inne behöver bekymra sig om att nån hör nåt av vad de säger, för det är bara hans röst som går igenom. Jag vet numera att han är (eller har varit) militär men vill vidareutbilda sig nu och att han har gift sig nyligen och varit på bröllopsresa. Personen han har varit på resa med finns också med i sällskapet, men vad hon tycker om nåt har inte framgått. Förutom att hon gillade hotellets strawberry daquiri på bröllopsresan. Det har hon sagt. I övrigt har han pratat och pratat och pratat och pratat. Nu senast i ca 20 minuter om hur paret de reste tillsammans med enbart fokuserade på vad saker kostade och hur mycket pengar de fått i bidrag till sin bröllopsresa. Det gillade han inte. Och det kan jag iofs förstå, det är inte vidare kul att höra om nu och var det säkert inte då. Nu har han dock bytt ämne till att han ser fram emot den sista Johan Falk-filmen. På nåt sätt förvånar det mig inte att han gör det. Det stämmer liksom in på bilden av vem jag sitter här och tror att han är.