Jag vet inte vilka som läser min blogg. Jag vet att ni oftast inte är så många men att ni ibland förökar er plötsligt för att sedan återgå till ert normala antal. Men jag vet inte säkert vilka ni är, ens ni som återkommer varje dag. Eller vilka liv ni lever nu eller har levt innan. Så jag vill, bara för att göra det lilla motstånd jag kan här hos mig, säga till er som läser det här, att om någon eller några av er någonsin har blivit utsatta för sexuellt våld av något slag, så var det inte ert fel. Det är inte ditt fel. Det spelar ingen roll vad folk säger, vad folk skriver i debattartiklar eller hur folk dömer i domstolar. Att en eller flera människor har våldfört sig på dig är inte ditt fel. Hur det gick till är inte ditt fel, vad som hände innan eller efter är inte ditt fel. Och människor som hävdar att det på något sätt är ditt fel, har fel. Alltid.
I natt hade jag den värsta mardröm jag haft i hela mitt liv. Inte en sådan så att jag vaknade svettig och med ett ryck och skrek, men en sådan så att jag vaknade trött, matt och ledsen. Och så känns drömmen så sann också, att jag kan inte riktigt skaka av mig den.
Jag drömde att jag tvingades bo i en lägenhet med två personer jag inte kände. En kvinna och en man. Mannen var ett ärkesvin, lägenheten ett äckligt tillhåll och jag och kvinnan fick inte gå någonstans utan hölls inlåsta i lägenheten. Och hon, men inte jag, blev våldtagen och slagen av den här mannen, och jag kunde inget göra.
Som alltid i drömmar var det ologiskt och konstigt, och jag vet inte varför jag inte kunde göra något, men jag vet att det fanns hot mot mig också, att om jag inte gjorde som mannen sa så kunde jag hamna där den andra kvinnan var. Lite som att det fanns tre trappsteg, och jag hade hamnat i mitten utan att vare sig jag eller den andra kvinnan visste varför, men hon var helt klart längst ner. Och han hade satt sig själv överst.
Och ledsenheten över drömmen kommer ju av att jag typ har drömt om världen. Att jag bor och lever i en värld där kvinnor runt omkring mig hotas, misshandlas och våldtas och när vi försöker göra något åt det så hotar patriarkatet oss på diverse sätt. En lägenhet, Sverige eller världen, det är samma sak i olika format. Kvinnor lever sina liv längst ner på stegen.
Men vi låter oss inte tystas. För vi är många.
Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
Idag har jag gråtit i min frukost. Det är jul, jag är med mina två systrar och mina fantastiska systerdöttrar, jag har en man som jag älskar som jag får träffa igen på lördag, och livet är så fint som det kan vara egentligen.
Men det är mitt liv det. Mitt liv är så fint som det kan vara, men många andras är så långt ifrån fina som nåt kan vara. Eller, jag vet ju inte allt om deras liv, men utifrån verkar det miserabelt. Spanska medborgare fråntas sina rättigheter att bestämma över sina kroppar, att demonstrera för eller emot saker de tycker om sina samhällen (se inslag om det här). Ungern fortsätter att inskränka medborgarnas rätt att skriva och säga vad de tycker, har kriminaliserat hemlöshet och attacker mot kvinnor och HBTQ-personer ökar (skriv på petition för att EU ska agera här). Ryssland får hålla i vinter-OS trots att de gjort det olagligt att vara människa på nåt annat sätt än heterosättet (och att tycka att man får vara människa på nåt annat sätt). Människorna som lever i Ungern, Spanien, Ryssland och många, många fler länder, har inte liv som är så fina som de kan vara.
Och jag känner mig hjälplös och liten igen. Men så tänker jag att den känslan är ofruktsam. Hämmande. Lamslående. Så jag väljer att tänka på vad jag KAN göra. Jag kan engagera mig i politik, även om det känns som att det är långt från Göteborg till Madrid eller Budapest och att inget jag gör här hjälper. Men det kanske det gör. Om jag röstar i Europaparlamentvalet i maj 2014 så kanske det hjälper. Det hjälper åtminstone mer än om jag inte gör det. Och jag kan sprida all kunskap jag får på området, så att fler får veta och kanske också engagerar sig. Jag ska självklart även rösta i vårt riksdagsval i september. Och däremellan och dessförinnan kan jag skriva, säga, ropa och kanske även sjunga vad jag tycker, så att världen åtminstone får en röst till som säger nej till rasistiska regeringar, diskriminerande lagar och inskränkning av mänskliga rättigheter. Det kan jag göra. Och det kan du också. Du kan göra något litet, nu idag, som gör skillnad. Allt är bättre än inget.
Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.
(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)