Måste du vara så arg? Det här är en av de vanligaste frågorna jag och andra kvinnor med mig får när vi ondgör oss över patriarkatet och kapitalismens makt över allas vår vardag. Måste du vara så arg? Många fler (män) skulle lyssna på dig om du lugnade ner dig lite. Man kommer ingen vart med ilska och hat, du måste resonera. Okej. För det första, så ja, jag är arg. För det andra, jag resonerar, det är du som inte lyssnar.
Men ja, jag är arg. Jag är arg över att jag lever i ett samhälle som konstant nedvärderar mina egenskaper för att jag är kvinna, som tvingar mig att vidta åtgärder i mitt vardagsliv för att undvika hot om våld och våldtäkt, som fortfarande år 2017 kan fria en våldtäktsåtalad man för att han säger att han sov när han hade sex med (våldtog) kvinnan i fråga och därför inte kan hållas ansvarig för det han gjort. Jag är arg över att vårt samhälle styrs av kapitalismen och bäddar för de rika så till den milda grad att somliga tycker att det är en bättre idé att genomföra fler oanmälda kontroller hos människor som fått försörjningsstöd, alltså en av samhällets svagaste grupper, än att städa upp bland våra skatteregler så att de som smiter från miljontals skattekronor varje år tvingas betala för sig. Jag är arg över att (enligt de senaste opinionsundersökningarna) 16% av befolkningen håller med SD om att människor är olika mycket värda beroende på var de är födda och vilken kultur de växt upp med, och tror att de skulle göra det bästa jobbet vad gäller att styra vårt land. Jag ÄR arg. Jag är arg och min ilska är berättigad. Den är en reaktion på en situation jag befinner mig i. En situation jag vill förändra. Men, bara för att jag är upprörd över situationen OCH är kvinna, så ser du och samhället bara min ilska. Mina argument ogiltigförklaras, eller uppfattas inte alls, min hela personlighet tillskrivs hysteriska drag och jag kallas manshatande feminazi. Jag jämförs alltså med en NAZIST för att jag uttrycker ilska. Tänk på det. Fattar du hur bisarrt det är? När sa nån (live eller online) senast åt Jonas Sjöstedt att han måste lugna ner sig, sluta vara så arg hela tiden, trots att han ständigt kräver samhällsförändringar och är arg på de som styr landet just nu? När fick Jan Björklund kommentarer på sin Facebook om att han behöver argumentera bättre och sluta skrika? Nej, de får inte sådana kommentarer, för när män är arga eller upprörda anses de, av både män och kvinnor, argumentera, vara sakliga och komma med synpunkter. Medan när kvinnor gör samma sak anklagas vi för osaklighet, hysteri och för att vara för känslosamma. Och detta alldeles oavsett hur känslosamma vi faktiskt är. Men, om vi nu skulle vara känslosamma, låt oss då vara det. Låt oss känna orättvisan i att vår plats i samhället är som lägre stående, låt oss uppröras över att vi går med nyckelknippan i ena handen och telefonen i den andra när vi går hem efter kl. 21 på kvällen, och om någon skulle förgripa sig på oss, får frågor om vad vi hade på oss och hur vi betedde oss. Låt oss bli arga och starta internetrevolutioner när vi som feminister har påtalat saker i åratal, men så fort en man kommer och säger samma sak (ofta med hälften av analysen) så applåderas det och får mediaplats. Skulle inte du vara upprörd? Skulle inte du till slut tappa fattningen om hela samhällssystemet konstant arbetade för att en annan grupp än den du tillhör skulle få förmåner, förtur och tas på allvar, men det hemliggjordes bakom rökridåer och normalisering så att det var stört omöjligt att förändra? Så ja, jag är arg. Och trots det argumenterar jag för min sak, dag ut och dag in. Trots att många vägrar lyssna och viftar bort mig och min ilska. Och, den stora frågan är väl varför DU inte är arg? Varför säger du till mig att lugna ner mig? Varför står du inte med mig och står upp för mänskliga rättigheter och kräver att samhället förändras så att det blir värdigt för alla att leva i, oavsett kön, härkomst, kultur, ålder eller klasstillhörighet? Hur kan du INTE vara arg? Om du också vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda, och ser dig omkring i det vi lever i idag, hur kan du inte vara arg?
Ps. När kvinnor blir arga höjer vi i regel rösten, säger ifrån och påtalar problem. När män blir arga leder det långt mycket oftare till våld, död och krig, både på det personliga och på det strukturella planet. Tänk på det nästa gång ni anklagar kvinnor för att vara oresonliga i sin ilska. Ds.
Ps 2. Jag är medveten om att denna text är starkt cisnormativ, men utgår ifrån min egen verklighet och då blir det så. Mycket av det jag tycker gäller givetvis även andra marginaliserade, förtryckta och utsatta grupper. Ds.
Nu har en vän till mig blivit utsatt för sexuellt ofredande. I kollektivtrafiken i Göteborg, en helt vanlig jävla dag, mitt på dagen, på en full buss. En jävla jävel till man har juckat mot hennes kropp tills han fick stånd och sen smitit när hon upptäckte vad han gjorde och reagerade chockat. För inte så länge sedan hörde jag om en tjej som blivit utnyttjad när hon sov. Jag själv har vid ett tillfälle i mitt liv vaknat av att en man (som sov över hos mig) gned sig mot mig och sa ”titta vad du har gjort med mig” och tryckte min fot mot sin kuk, och vid ett annat tillfälle blivit utsatt för ett närmande från en äldre släkting. Och gemensamt för allt det här är att det är män som utfört handlingarna och kvinnor som känt skam efteråt. Jag hatar att vårt samhälle är uppbyggt så att offer för sexuella övergrepp och ofredanden känner skam och skuld. Jag hatar att män får lära sig att de får ta sig friheter, att de får göra saker mot andras vilja och att de inte får lära sig vad samtycke är, vad det är att känna in och känna av en annan människa, och jag hatar dessutom att det sexuella i dessa handlingar gör att det är svårt att skilja på brott och sex, så att det blir kallat för sexbrott, när det egentligen inte alls har något att göra med det som är sex mellan (oftast) två människor, det som är fint och på alla inblandades villkor. För det är inte samma sak. Ett nytt ord borde uppfinnas för det sexuella våldet, så att det inte blandas ihop med frivilliga sexuella handlingar. Och en ny jävla samhällsordning MÅSTE uppfinnas nu, så att kvinnor en gång för alla kan få bli fria från sexuella ofredanden, sexuellt våld och hot om sexuellt våld. Det är en skam att det inte redan är utrotat.
(Och – givetvis finns det män som lärt sig exakt vad som är vad och som vet hur man beter sig, men att vissa män inte gjort det utgör ett ständigt hot mot kvinnors frihet i samhället.)
(Och – givetvis ska allt sexuellt våld utrotas, inte bara mäns mot kvinnor.)
(Och – än idag känner jag skam och oro för att skriva offentligt att en äldre släkting en gång gjort närmanden mot mig, för att jag är rädd för vad folk ska säga och tro. Världen är fan sjuk. Och jag måste få skriva det, säga det, berätta det. Jag tänker ju för fan på det än idag trots att det var 15 år sen nu. Du som gjorde det, jag hoppas att du också skäms än idag och är glad att jag vågade visa att jag inte tyckte om det du gjorde. För det var fan inte ok, hur lite det än var och hur tidigt jag än stoppade det. Du gjorde fel och jag kan aldrig se på dig utan att minnas och äcklas. Det har du gjort mot mig. Bara så du vet.)
God morgon! Nu nyss här var det nära att jag drogs över på den mörka sidan, tappade förståndet och all livsgnista. Jag tror att ni vet vad jag talar om. Jag var alltså precis på gränsen till att bli insugen i ett hav av åsikter och kommentarer på en blogg, skrivna av rasistiska män som ser världen genom det nyckelhål de blev tilldelade vid födseln och sedan aldrig har vidgat sina vyer. Jag kommer inte länka till texten för den är skriven på en sida som har bland annat de här underrubrikerna: Feministsekten, Femsplaining, Genusdebatten och Lady Dahmer, men jag kan avslöja att själva blogginlägget handlade om att försvara Marcus Birro och hans uttalande ”Köper inte snacket om att ”religioner” är farliga. Vad har den största delen av världens religiösa terrorism gemensamt? Islam. Fakta.” Försvaret gällde i och för sig även att Birro blivit utsatt för en orimlig mängd hat och hot pga sitt uttalande, och det jag kan ge skribenten och övriga försvarare är att alla som ägnar sig åt hot på nätet är idioter och borde anmälas, så att näthat och -hot kan få ett stopp nån gång. Birro må ha åsikter som är koko, men han ska inte behöva ta emot dödshot för det. Men, låt mig återkomma lite till den här sidan, som nu försvarar honom. Mannen som driver bloggen är alltså så provocerad av bl.a. feminism att han skapat flera underrubriker för att hålla ordning på alla sina känslor och inlägg i frågan. Lady Dahmer (en feministisk bloggare som jag däremot mer än gärna länkar till) har alltså fått ett helt eget avsnitt, en så skrämmande och ond feminist är hon! Det är helt makalöst. Och visar att världen är ur led på många, många vis. Tur att jag drog mig ur och slutade läsa i tid, annars hade den här dagen varit helt förstörd.
En annan sak som visar att världen är ur led är att ordet FEMINISTISK rödmarkeras av wordpress stavningskontroll när jag skriver det. Det finns alltså inte i ordlistan. Vad fan är det för fasoner?
Hallå på er! Jädrar vad dålig jag har varit på att blogga det senaste halvåret! Det kanske blir så när man har fejjanprofil, fejjansida, instagram och så lite twitter på det. Det går liksom inte uppdatera på alla håll jämt. Och nu när jag satt och tänkte på det så kändes det som att jag skulle vara tvungen att skriva nåt så himla viktigt och stort eftersom pausen varit så lång. Så istället för att krysta fram nåt ikväll så tänker jag att Emma Watson får hålla tal i stället. Ni har kanske redan sett och hört det, men det är ett bra jäkla tal, värt att se igen. Och har ni inte sett det så är det dags nu. Om jämlikhet handlar det. Kolla kolla kolla här.
Hej och välkomna till Erika skådar sin navel en stund pga konstnärlig ångest och ett liv levt i patriarkatet.
Idag, för bara en liten stund sedan, har jag delat ett blogginlägg på fejjan, skrivet av Genusfotografen. Jag delade det med den här texten:
Genusfotografen är briljant som vanligt. Det är inte världen vi lever i. Jag blir så trött och ledsen att det på riktigt värker i min bröstkorg av det här. Men nu ska jag gå och repa på min enkvinnasföreställning där jag kommer stå på en scen och prata och sjunga om mitt liv i 60 minuter i sträck. Välkomna på premiär på 2Lång den 23 februari kl 18. Jag behövs. (Det gör även genusfotografen.)
Problemet som uppstår är dock att trots att jag tycker att jag måste skriva såhär, för det är sanningen, och min föreställning behövs och det är viktigt att jag kan ta den plats som jag tycker att kvinnor ska få ta, och vara rättframma om det, så mår jag i efterhand lite dåligt över att uttrycka mig så. Jag sitter liksom i en sax mittemellan det jag tror kanske är Jante och antifeministiska Jante, som ju, surprise surprise, är ännu större än vanliga Jante. Och jag hatar själva ordet Jante, men det får duga i det här sammanhanget. Jag sitter fast mellan att jag måste ta mer plats än jag vågar och vad samhället vill ge mig, och att känna motstånd mot att göra det, dels för att de flesta som kommer läsa mitt inlägg på fejjan nog redan håller med mig, och dels för att jag är en produkt av ett patriarkat som absolut inte vill ge mig den här platsen och har lyckats implementera det på bästa möjliga vis, nämligen genom att få mig själv att tro att jag inte borde göra det. Som nåt slags jävla Matrix/Hunger games IRL.
Faktum kvarstår. Genusfotografen gör ett bra jobb. Årets sexist 2013-inlägget visar på hur otroligt mycket vi behöver en förändring i världen, och jag är en människa som vill förändra. Alltså måste jag göra det jag vill men inte riktigt vågar alltid. Och skryta om det på vägen så att det hörs att jag kommer nu. Och. Jag har även ångest över att min föreställning kanske blir dålig, och så har jag skrutit om den i förväg och skrikit ut att jag behövs, men va fan. Jag tror inte att den blir dålig, och blir den det så får jag väl göra en ny.
I natt hade jag den värsta mardröm jag haft i hela mitt liv. Inte en sådan så att jag vaknade svettig och med ett ryck och skrek, men en sådan så att jag vaknade trött, matt och ledsen. Och så känns drömmen så sann också, att jag kan inte riktigt skaka av mig den.
Jag drömde att jag tvingades bo i en lägenhet med två personer jag inte kände. En kvinna och en man. Mannen var ett ärkesvin, lägenheten ett äckligt tillhåll och jag och kvinnan fick inte gå någonstans utan hölls inlåsta i lägenheten. Och hon, men inte jag, blev våldtagen och slagen av den här mannen, och jag kunde inget göra.
Som alltid i drömmar var det ologiskt och konstigt, och jag vet inte varför jag inte kunde göra något, men jag vet att det fanns hot mot mig också, att om jag inte gjorde som mannen sa så kunde jag hamna där den andra kvinnan var. Lite som att det fanns tre trappsteg, och jag hade hamnat i mitten utan att vare sig jag eller den andra kvinnan visste varför, men hon var helt klart längst ner. Och han hade satt sig själv överst.
Och ledsenheten över drömmen kommer ju av att jag typ har drömt om världen. Att jag bor och lever i en värld där kvinnor runt omkring mig hotas, misshandlas och våldtas och när vi försöker göra något åt det så hotar patriarkatet oss på diverse sätt. En lägenhet, Sverige eller världen, det är samma sak i olika format. Kvinnor lever sina liv längst ner på stegen.
Men vi låter oss inte tystas. För vi är många.
Hallå hallå, fick precis veta att det arrangeras en stöddemonstration i Göteborg idag, alltså stöd för den stora demonstrationen i Stockholm som arrangeras mot sexuellt våld, för samtycke. Tror aldrig någonsin att jag har gått från att ligga i soffan till att sitta på spårvagnen. Kommer ändå bli sen men hoppas hinna ikapp dem. Hur jag kunnat missa att denna demo skulle genomföras känns som ett mysterium, men bättre sent än aldrig. Nu är jag snart framme iaf. Hoppas det är mycket folk där!
Åh, igår kväll var jag på Homeparty med Gudrun Schyman. Det kan ha varit en av de lyckligaste kvällarna i mitt liv. På riktigt alltså. Det var så underbart att få vara där, få feministisk inspiration, träffa henne, säga till henne att hon är fantastisk, och få känna stämningen när så många människor är överens om att världen måste förändras och att vi vet hur det ska gå till.
För er som inte vet vad ett Homeparty med Gudrun är, så är det en del av F!s valrörelse. Det började med att en kvinna frågade hur hon skulle kunna få Gudrun att komma och prata om feminism med henne och hennes vänner, och då sa Gudrun att om hon bara samlade minst 25 personer så skulle hon komma. Och på den vägen är det. Det fungerade och blev populärt, helt enkelt. Så igår hade Genusafton, vilket är kvällar som Frida Sundström och Lisa Andersson Tegnér arrangerar, bjudit in Gudrun till 2Lång för att ha ett Homeparty. Och det var fullsatt och det var fantastiskt.
Bara en sån sak som att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Bara det. Att det är inte jämställt, för kvinnor och män har inte lika villkor. Och det är inte en diskussion utan tydliga siffror och fakta som vem som helst kan ta reda på, läsa och sedan förhålla sig till. Bara en sån sak. Det ger mig sånt lugn att en människa med stor kunskap och erfarenhet har sagt det här till mig, visat var siffrorna finns och berättat att jag behöver inte ha en hetsig debatt om det, för det är inte en debatt. Det är fakta.
Jag är så glad att jag är medlem i F!. Det ger mig kraft och styrka att ha hittat det (enda) parti som företräder mig, som tycker som jag och som har en kämplaglöd som smittar och gör mig stärkt i min tro på att samhället går att förändra. Tack Gudrun för igår och tack Feministiskt initiativ för att ni finns och förändrar samhället, steg för steg.
Några saker:
1. Jag har fått en spelning i Stockholm! Den 18 december spelar jag på Stampen tillsammans med Klubb Vi! Superkul ska det bli!
2. Jag är innerligt trött på att det bara är mänmänmän överallt och är därför superglad över initiativet #tackanej, vilket är några män som tillsammans med bland annat Rättviseförmedlingen dragit igång en kampanj för att män i större utsträckning ska tacka nej till erbjudanden de får om att vara med i paneler och jurys, och påtala att platsen skulle kunna, och borde, gå till en kvinna istället. Några som borde göra den här kampanjen till sin är TV4, som konsekvent visar film på film på film på film om svenska vita poliser (i huvudsak män) som slåss och springer runt och spelar tuffa. Fy fan vad jävla tråkigt och förlegat.
3. Jag ska på träningsträff ikväll. Vilket är SATS audition, som de har för att kolla av träningsinstruktörer och vad de kan. Hoppas att de tycker att jag kan nåt, för det gör jag ju. Och jag skulle passa som instruktör hos dem. Håll en tumme, bitte.
4. Tillbaka till det här med män. Män, ni tar för mycket plats. (OBS ej alla, utan män som grupp.) Ni tar mitt benutrymme på bussen, mitt musikerutrymme på scener, mitt gångutrymme på gator. Och jag är inte bitter, för jag har liksom inte genen i mig att bli det, utan jag försöker göra något åt det istället, genom att bresa med mina ben så att mitt lår snuddar sådär obekvämt vid männens. Och så fattar de först inte, men så flyttar de flesta sina ben lite till slut. Och jag försöker skicka min musik till folk som jag tror är bra att skicka den till. Och jag väjer inte när män kommer och går på gatan som att den vore deras och att jag borde flytta mig. Nej tack, du kan lika gärna flytta dig. Du som fått din förväntan om att livet är något som du bara får ta för dig av hur som helst utan att reflektera över hur det påverkar andra, på samma ställe som du fick lära dig att slå med det runda träet i brännboll, det som man slår långt och hårt med, och inte ”tjej”-träet, som är platt och mycket sämre och som killar som använder blir mobbade för. Du kan flytta på dig när jag kommer och går på gatan, den är lika mycket min plats som din.
Det spelar ingen roll hur gott humör jag är på, börjar jag tänka på saken så dyker det alltid upp saker att vara arg över. Men som sagt, bitterhet är inget för mig. Kötta huvudet in i väggen tills jag dör i kampen för ett jämställt samhälle är mer jag. Hoppas jag inte dör i förtid av stresshjärta bara. Det vore synd.
Jaha. Så nu ska Frankrike ta upp ett lagförslag om att det ska bli straffbart (straffet blir böter) att köpa sex. Jättebra. Eller, inte JÄTTEbra, men bättre än inget iaf. En början, liksom. Något som däremot är JÄTTEsjukt, dåligt och helt jävla vedervärdigt äckligt är att 18 franska kända män då har startat ett upprop mot detta, som de kallar ”Rör inte min hora!”. Jag trodde att det var ett skämt först, nån slags manifestation för att visa hur sjukt det är att man över huvud taget kan köpa människor, men det verkar det inte vara. Det verkar vara sant och något som händer på riktigt.
Världen är fan sjuk. Att 18 män, som hoppas bli fler och säkert kommer bli det också, kampanjar mot detta med de orden, det är barockt. Kampanjar för sin rätt att köpa en annan människa. Köpa sig rätten att våldta henne, vilket jag anser att det är eftersom det inte bygger på frivillighet utan på monetär makt. Köpa en annan människa. Jag kan inte ens tänka på det här, jag blir tokig.
Här kan man läsa om detta. Att de här männen dessutom satsar på att bli 343 st som skriver under och kallar sitt tilltag ”de 343 snuskgrisarnas manifest”, och anspelar på att denna protest är av samma art som ”de 343 slampornas manifest”, som var ett manifest för kvinnors rätt till abort, det är rent jävla vanvett. Vanvett. Människor får inte vara såhär dumma i huvudet, det borde fan vara förbjudet.