Min bebis har feber. Han har haft feber i två dygn nu och är hängig och ledsen och vill mest sova och/eller vara i famnen. Vi var på barnakuten igår kväll för säkerhets skull men det är inget fel på honom. Han har bara feber och är förkyld. Och ändå gråter jag då och då med honom för att jag tycker så synd om honom. Han är så liten och vet inte varför hans kropp gör ont, varför det bara inte känns bra och varför han vill gråta hela tiden. Han är så liten, vet ingenting. Och jag gråter med honom i vår hyresrätt i västra Göteborg där vi sitter i vår soffa tillsammans. Där vi har rent vatten, som jag ändå kokar för säkerhets skull så att han inte ska få i sig bakterier. Där vi har alla smärtstillande och mediciner hans lilla kropp kan tänkas behöva, i exakt rätt dos för att de ska hjälpa och inte förstöra honom. Där vi har filtar om han fryser, kan vädra om det blir för varmt. Där vi kan sitta, helt trygga i förvissningen om att han kommer bli bra och kry om några dagar, en läkare och två sköterskor undersökte honom igår och han är helt enkelt bara lite förkyld. Och jag tänker på hur ofattbart bra vi har det här i vårt hem. Vi har allt. Allt, allt, allt har vi. Jag gråter med min bebis i hans feberledsenhet och gråter samtidigt med alla de mödrar, fäder och barn som samtidigt gråter i båtar på Medelhavet, vid taggtråd vid en landgräns, vid stränder i Grekland där bara halva deras familj steg i land för att den andra halvan inte klarade resan. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Du. Jag. Våra barn. Om vi fötts på en annan plats hade vi kanske flytt för våra liv just nu, och hoppats på att människor som hade det bättre än vi skulle öppna sina hjärtan, länder och hem.
Alla måste tänka på det. Det hade lika gärna kunnat vara vi. Det skulle kunna vara din dotter som drunknade på havet, din son som svälte ihjäl längs vägen, din mamma som kvävdes i en lastbil. Om det känns främmande att hjälpa, att öppna våra påhittade landsgränser och hjälpa fler, så måste alla tänka att alla dessa människor är just det. Människor. Som flyr för sina liv. Det spelar ingen roll hur svårt det kan tänkas bli att organisera, integrera, husera. De flyr. För sina liv. Det är säkrare för dem att lämna sina hem och åka överfull gummibåt över Medelhavet än att stanna. Vi måste hjälpa. Vi som fått allt utan att ens försöka. Vi som sitter säkra i våra soffor, som lever trygga och hela och rena måste hjälpa. Vi måste. Och vi och de är vi. Vi har bara fötts på olika platser.
R E F U G E E S W E L C O M E
#refugeeswelcome #flyktingkatastrof
Taggar: Barn, Bebis, bistånd, EU, feber, flyktingar, flyktingkatastrof, flyktingkatastrofen, hjälpa, öppna hjärtan, refugees welcome, sjuk, Sjukdom, syrien
Kommenterer:
Mamma, hur kan det vara fyra år sedan du dog? Det är 2015 nu och om lite mindre än två månader är det fyra år sedan vi sjöng stilla för dig, höll dig i handen och strök dig över pannan och hoppades att det skulle lugna dig på din väg in i döden. Och jag begriper det inte. Hur kan du inte ha funnits så länge, jag som älskar dig precis lika mycket som alltid? Vart tar min kärlek vägen, känner du den? Vet du att jag saknar dig varje dag och önskar att du skulle komma tillbaka? Att jag skulle ge vad som helst för att du skulle få komma hit och få träffa den nästan färdigbakade ungen som jag har i magen nu och som dessutom beräknas komma ut just på samma dag som du dog? Sörjer du också där du är, att du inte får vara med och berätta hur det var när du var gravid, säga nånting bra när jag känner mig rädd för hur det ska bli att föda barn, och sen om ett par månader, få hålla ditt tredje barnbarn i famnen? Det gör jag. Jag sörjer det något alldeles vansinnigt. Det är som att du dör lite igen varje gång det sköljer över mig att du inte är här och får dela det här med mig. Det är så orättvist. Jag saknar dig mer än vad som ryms i de små orden.
Hallå ja! Just nu pågår en tävling på min facebooksida, där man kan vinna biljetter till veckans föreställningar av Istället för Bahamas! Gå in och gilla sidan och delta i tävlingen, så kan du och en vän få se en föreställning som folk säger såhär om:
Taggar: anjaerika, Cancer, Din, Döden, föreställning, istället för Bahamas, iställetförbahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Musik, Nangijala, Pappa, Sjukdom, Skivsläpp, Sorg, Spelning, teater
Kommenterer:
Åh, jag sålde precis en skiva till en person som ville köpa den för att ta med till vänner som nyss förlorat sin 17-åriga dotter i leukemi.. Så otroligt ledsamt. Helt obegripligt att en så ung människa bara kan bli sjuk och dö helt plötsligt. Livet är inte rättvist. Inte rättvist alls.
Jag vill skriva ett brev till Lina Baldenäs. Men jag hittar inte någon adress eller mailadress på internet, kanske för att hon är journalist och då kan det vara vanskligt med offentlig mailadress, eller kanske för att jag är dålig på att leta. Men jag hittar inte och vill skriva nu, så jag skriver det här.
Lina Baldenäs är en 33-årig kvinna som är mamma till tre små barn, har en man som hon älskar och som skriver krönikor i Expressen. Och snart ska hon dö i cancer. Trettiotre år gammal ska hon lämna sitt liv och sin familj, sina vänner, sin tillvaro.
Och Lina, jag vet inte hur det känns, för jag är inte och har aldrig varit nära min egen död. Men jag vet hur det är när ens mamma dör för tidigt, av den där jävla sjukdomen. Jag var varken 7, 5 eller 3, utan 29 år gammal när min mamma dog, och det är ju inte alls samma sak, men ändå så är det det på nåt vis. För ens mamma är ju alltid ens mamma. Ens enda mamma som man vill ha kvar. Och som vill vara kvar hos en. Som vill se en bli äldre, träffa alla de barnbarn hon kanske kommer få, gråta på ens bröllop och bara sitta och lösa korsord med en, en mörk oktoberkväll. Och så får hon inte det för att cancern säger nej.
Och Lina, dina barn kommer minnas dig. Även om de är små, även om det kanske är svårt för dem att förstå exakt vad som händer. Det här vet du säkert redan, men jag vill säga det ändå, för att jag känner det så mycket just nu. De kommer minnas dig och älska dig i hela sina liv, för du är deras mamma. Du kommer alltid vara en stor del av dem, det tar din död inte bort.
Jag är så ledsen för din och dina näras skull, att du inte får fortsätta leva så länge som du borde få. Jag önskar dig styrka och lugn den sista tiden du får, och jag önskar din familj och dina nära någon eller några att hålla om, och möjligheten att ta ett andetag i taget både innan och efter din död, när allting känns för stort och för svårt.
Varma hälsningar
Erika Svensson
Idag är det fem år sedan Alexander dog. Fem år sedan. Så himla konstigt. Jag tänker inte så ofta på det längre, kanske för att jag inte kommer någon vart i tanken. Det går liksom bara runt. Hans död är så ogreppbar, så mycket som ett kaos som bara tog tag i livet och vände det rakt upp och ner. Jag tänker hellre på den sista gången jag träffade honom. Hur han skrattade i soffan hos Maria, hur brett hans leende var och hur sval luften var som kom in genom fönstret vi öppnade när festen kom igång.
Och så idag, så fick jag bud om en släktings död. En som varit sjuk och inte gick bort så oväntat men som ändå lämnar ett stort tomrum såklart.
Dessutom tänkte jag ju själv på hur kort eller långt mitt eget liv kanske ska bli, bara en stund innan det här budet kom. Det är lite för mycket död i min hjärna just nu. Men så är det väl vissa dagar, när man har och har haft den omkring sig mycket. Och det har jag ju. Det tänker jag inte heller på särskilt ofta, men så är det ju. Kanske att vi alla får ungefär lika mycket död omkring oss i våra liv totalt, bara utportionerat olika. I så fall borde det vara lugnt i några år nu.
Jag har ju, som min mamma berättat för mig, sagt sedan jag var 4 år att jag ska bli sjungerska när jag blir stor. Och det har varit sant, jag har alltid velat det, inte alltid vågat satsa på min dröm, men till slut kommit fram till kanten där jag vågade kasta mig ut och bara köra. Jag är inte bara sångerska, jag spelar också teater och skriver musik. Lite av en allkonstnär inom scenkonst, typ. Men trots att jag velat detta så länge, och tänkt det så länge, så har jag även någonstans haft en undermedveten, eller omedveten, idé om att jag nån gång kommer bli en ”vanlig” arbetare. En sån som jobbar på kontor, i butik eller med nåt annat som anses vara ett vanligt jobb. Och jag är övertygad om att det kommer sig av att båda mina föräldrar var vanliga arbetare och att jag därför har den livsbanan som omedveten mall, vare sig jag vill eller inte. Så jag har fått kämpa för att kunna se en lång tid framåt där jag fortfarande är scenkonstnär av något slag, och fortsätter utvecklas som det.
Och dessvärre, har jag upptäckt, så är det lite samma sak numera med livslängd och att bli gammal. Jag har så himla svårt att se framför mig att jag kommer bli gammal. Jag tänker mig att mitt liv kommer vara fantastiskt och härligt, och numera alltså fyllt av kulturjobb hela vägen fram, men jag ser inte riktigt att det kommer bli jättelångt. Och jag har absolut ingen dödslängtan, jag vill inget hellre än att leva leva leva, men det har slagit mig att jag bara inte tror att jag kommer bli 100 år gammal direkt.
Den här tanken slog mig extra mycket när jag läste en artikel i helgen. En artikel om att forskare kan ha hittat en medicin mot cancer, en medicin som angriper något som alla cancerceller har gemensamt, och som tidigare varit svårt att nå, och som därför skulle kunna fungera som en allmän medicin, alltså en som verkar mot i princip alla typer av cancer. Och då blev jag först glad, för att ingen människa borde behöva dö i cancer. Sen blev jag ledsen över att den här medicinen, som forskarna tror skulle kunna vara på marknaden om 3-4 år om alla fortsatta tester går som de hoppas, inte fanns när min mamma var sjuk. Och sen slogs jag av tanken att då kanske inte jag kommer dö av cancer. Något jag alltså gått omkring och trott, ibland uttalat som en tanke i mitt huvud, men mest nånstans i bakhuvudet tror jag. Jag har accepterat att eftersom cancer är något som finns i båda mina föräldrars släktled, och min mamma förlorade sin kamp relativt snabbt, så kommer jag också drabbas. Och så kanske det fortfarande blir. Jag kanske går omkring och tror rätt. Men den här medicinen alltså. Den hoppas jag på. Jag vill leva länge, jag vill ändra hur jag ser på min livslängd, och jag vill att cancer ska kunna botas i 100% av fallen. Hoppas hoppas.
Om en timme ska jag operera handen. Det är jag lite nervös för, eftersom jag använder den för att spela gitarr med. Men som den är nu går den bara använda till det ibland, eller i kombination med massa värktabletter, så det är lika bra att få det här gjort. Men. Och här kommer det verkliga problemet. När man ska operera sig, så ska man kvällen innan samt samma morgon duscha med en antiseptisk duschgel och ett antiseptiskt schampo, som man köper på apoteket. Detta har jag självfallet gjort. Det är så att infektionsrisken ska vara så liten som möjligt, och det vill man ju att den ska vara. Men när man har tvättat sig med de här produkterna får man inte smörja in sig, någonstans på kroppen, även om det man vill smörja in hellre än nåt annat (ansiktet) sitter ganska långt från det man ska operera (vänster hand). Man får inte, det kan tydligen minska antiseptismen på huden.
Detta i kombination med att jag igår glömde min försvarets hudsalva, som mina läppar är gravt beroende av, hemma hos Tobbe och Amanda, och att jag dessutom några dagar innan det slarvade bort min reservförsvarets har gjort att mina läppar nu lever på lånad tid med hjälp av nån jädra skräpläppsalva (vitamin e-bla bla bla) som jag har hemma som absolut sista akutlösning. Vilket alltså, tillsammans med den antiseptiska duschen, är anledningen till att jag går genom stan som Göteborgs i särklass torraste fnöske.
(Och – att det här att inte smörja in sig oxå skulle gälla läpparna går jag alltså inte med på. Det är en omöjlighet.)
Ibland tänker jag att det jag skriver inte spelar så stor roll och typ inte finns kvar (fast det gör det eftersom detta är internet), och mest känns det väl så för att jag inte påverkar så många med det jag skriver, inte når ut så långt. Och det är helt ok, jag skriver ju mest för att åtminstone göra nånting av min frustration eller glädje eller vad det nu kan vara jag behöver uttrycka. Men så ibland så slår det mig när jag kollar sidostatistiken för den här bloggen, att nästan varje dag är det någon som läser mitt öppna brev till Anna Laestadius Larsson, som jag skrev om att dricka alkohol inför sina barn. Och det skrev jag vid midsommar 2012, efter att jag läst ett inlägg i alkoholdebatten av henne, i Svenska Dagbladet. Och jag vet ju inte varför folk läser mitt öppna brev, eller vad de tycker om det, men det blir en påminnelse om att det jag skriver finns kvar, och att det kanske läses av någon som faktiskt behöver det. Vad vet jag. Jag hade gärna läst min text när jag var fast i en familj som styrdes av en missbrukare i alla fall. Och jag tänker att jag räknas. Att jag gör det lilla jag kan, med de ord jag har, räknas.
Taggar: Alkoholism, Anna Laestadius Larsson, Jul, Missbruk, Pappa, Sjukdom
Kommenterer:
Idag har jag tittat på en bildserie som en man tog under tiden hans fru hade cancer. En fantastiskt fin bildserie som visar hur de hade det, och som också visar ungefär hur vi hade det, när min mamma var sjuk. Att man är starkare ibland, kan vara ute och leva vanligt ibland och är helt förstörd och trasig ibland. Och så sjukhussängarna. Alla bilder på sjukhussängar med en trött människa i. Så många dagar jag satt hos min mamma. Så fina bilder jag också har, av henne när hon sover i en sjukhussäng. Så många minnen som är så svåra att tänka på eftersom slutet av tanken alltid är att hon försvann där i den där sängen.
Jag tycker att ni ska titta på bilderna. De är vackra och vardagliga.
Mamma. Jag saknar dig fortfarande varje dag och kommer alltid göra det. Du fattas mig.
