Alltså, jag blir så innerligt tacksam över människor som tycker om det jag gör, håller med mig i det jag tycker, och som dessutom tar sig tiden att berätta det för mig OCH vill hjälpa mig på de sätt de kan för att jag ska nå ut längre med min musik. Det är liksom jackpot på alla punkter. Tänk att ni finns, ni som gör detta, gillar mig och min musik och som också vill se en öppnare, friare värld. Ni ger mig kraft och mod att fortsätta. TACK!
Taggar: aktivist, Anja Erika, anja erika band, anjaerika, Antirasism, antirasist, engagemang, glädje, jag vet vem du är, jagvetvemduär, Musik, musiker mot rasism, ny musik, Öppenhet, sd är rasister, Tacksamhet, vänlighet
Kommenterer:
När jag skrev Nangijala var jag mitt i den djupaste sorgen efter mamma. Jag fick ta paus i skrivandet för att jag inte kunde formulera tankar om sorgen, om mig själv eller om mamma. Det var stort och svårt och ganska ofta svart. Men att skriva Nangijala och att sedan sjunga den för mig själv hjälpte mig ofantligt mycket. Och så nu. Nu på sistone har det hänt något. Nangijala har fått ett eget liv och jag får numera ofta mail från människor som hört den och vill använda den i begravning för sina närmaste, som sjunger den som tröst för sig själva, som spelar den på repeat för att den hjälper dem att andas, och som vill använda citat från texten i tex dödsannonser. Och jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor. Jag känner så mycket för alla dessa människor som går igenom den djupaste, svåraste sorgen precis just nu. Jag sörjer med dem och påminns om när min egen sorg var så stor och överväldigande. Men att Nangijala hjälper dem genom det. Att min låt, min text till min mamma, hjälper människor, att de vill ha den med vid sina begravningar och minnesstunder. Det gör mig så stolt och så varm i hjärtat. Tänk att jag får göra det för andra människor. Att jag får hjälpa dem, utan att känna dem, utan att veta vilka de är. Det är så stort. Så vackert och så otroligt hedrande. Tusen tack till er som hör av er, varenda en av er finns i mitt hjärta.
Fotograf: Christian Strömqvist, www.stromqvistdesign.com
Jag har ju ett barn jag. Ture heter han och han är utan konkurrens universums underbaraste unge. Allvarligt talat. Igår när jag kom hem från jobbet ropade jag inåt i lägenheten, och Patrik, som var med Ture i sovrummet, sa till honom att gå och hälsa på mamma. Så kröp han runt hörnet in mot hallen med planetens största smajl, började skratta när han såg mig, och satte sig ner och applåderade! Fattar ni hur lycklig man blir av det? Det går liksom inte beskriva hur hjärtat bara slår trippelsuperdupervolter och tacksamheten att man får ha denna fantastiska person hos sig knockar en. Ture är min unge, vår unge. En underbar liten människa som försöker härma ljud, försöker stå, försöker gå och vill äta själv. En liten knickedick som snor fjärrkontroller, nästan gör volter i sängen när han får leka naken där en stund, och som liksom gnuggar hela ansiktet mot mitt när han är trött och inte riktigt vet vart han ska ta vägen. Han fyller mitt hjärta med så mycket kärlek att det är overkligt. Jag vill aldrig inte vara med honom. Jag vill alltid finnas där för honom när han behöver det, och inget annat i mitt liv är viktigare. Det är en hisnande känsla, att ha någon annan som betyder allt. Verkligen allt. Helt fantastiskt. Att skaffa barn, för den som vill och kan och vågar, rekommenderas å det varmaste. Ingen skugga alls över er som inte vill, såklart. Men ni som vill. Gör det. Det är grymt. Man får applåder för att man kommer in genom dörren.
Jag bloggar ju inte längre, tydligen. Det är inget jag bestämt och kanske inte nåt permanent, för helt plötsligt idag så bloggar jag ju igen, men livet har liksom kommit emellan. Jag har inte riktigt tid med allt och då har det blivit enklare och snabbare och mer direkt att skriva grejer och lägga ut bilder på fejjan och instagram. Så den stackare som läser det här rekommenderas att följa mig där också eller istället, i alla fall om ni vill höra av mig med hyfsat täta intervaller! =)
Men idag så är jag alltså här. Och det är ju för att jag har fått min unge. Eller alltså, honom fick jag ju för fem månader sen, och livet har ju varit en helt makalös bergochdalbana sen dess, men just idag så måste jag skriva någonstans hur sanslöst tacksam jag är. Jag är så tacksam för att han finns, för att Patrik och jag är hans föräldrar och ska få vara det så länge vi lever, så tacksam för att denna lilla, lilla person ler när han ser mig och lutar sig mot mig när han är trött, lugnas när jag vaggar honom när han är ledsen och bara är och lever och utvecklas här med oss varje dag. Jag kom på mig själv med att längta tills imorgon, nu när jag skulle gå och lägga mig, för då får jag vara med honom igen. Hänga med världens finaste lilla barn. Det går liksom inte uttrycka sig utan att rada upp klyschor längre, för varenda en känns helt sann och verklig. Min värld är vackrare för att han finns, att se honom titta upp ur vagnen på en trädkrona och bli helt förundrad över den gör att jag också ser den på nytt igen. Ni hör ju, allt, allt, allt som är klyschigt och töntigt med att vara förälder är sant. Jag är en blöt fläck av känslor som inte ens kan tänka på alla hemskheter som mitt barn kanske kommer utsättas för, för då är det kört. Jag är en blöt, tacksam fläck av känslor som har fått det finaste jag hade kunnat tänka mig. Ture Ture Ture, åh vad jag älskar dig. Så mycket att Arja Sajonmaa får vara med på ett hörn. Jag vill fan tacka livet. Tack.
Taggar: arja sajonmaa, baby, Barn, Bebis, förälder, föräldraskap, Kärlek, Livet, Mamma, Tacksamhet
Kommenterer:
Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva det här, men jag tror på nåt sätt att döden är en jättekälla till liv.
Att döden kraschade min tillvaro för några år sedan är åtminstone en av anledningarna till att jag nu för tiden lever livet till fullo så mycket som jag bara kan, och även till att jag uppskattar livet så innerligt mycket. Jag vet hur det känns att sitta mitt i döden, liksom. Och därför känner jag livet så otroligt mycket också. Det och att jag såklart är och alltid har varit en levnadsglad människa. Men det är mer nu. Jag älskar verkligen livet, och jag kommer så tydligt ihåg hur jag och mina systrar bestämde oss för att välja livet, verkligen, verkligen leva, då när döden var som närmast. Det är som att det mest levande livet och döden ligger alldeles intill varann i känsloregistret och när man drabbas av stor sorg kan man antingen hamna i, eller välja, döden, eller så väljer man livet. Och jag väljer livet. Varje dag väljer jag livet, och är så tacksam för det.
Det låter lite som hallelujah-moments, men det här är det allra bästa med att vara jag, så jag ville dela med mig av det. Det här livet kan vara det enda liv jag får. Jag vill leva leva leva.
Taggar: Dagens tankar, Döden, Kärlek, Livet, Sorg, Tacksamhet
Kommenterer:
Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Taggar: Cancer, Döden, Facebook, föreställning, Instagram, istället för Bahamas, Kärlek, Livet, Mamma, Media, Minnen, Missbruk, Nangijala, Pappa, Recension, Sorg, Spelning, Tacksamhet, teater
Kommenterer:
Det är inte så intressant att läsa kanske, men jag skulle vilja säga tack för veckan innan jul. Till er som kom på spelningarna, fixade spelningarna, bytte Ärtans däck i en stockholmsförort, erbjöd tak över huvudet, applåderade, skrattade och grät, till er som hörde av sig före eller efter spelningarna med lycka till eller tack eller vad som helst, till er som spelade med mig, till er som bjöd in mig till Radio Jämtland, och er som lyssnade. Det var en fin vecka i mitt liv, och jag fick möta så många nya och gamla vänner och bekanta! Tack för det!
Och – jag vet vem jag är även utanför scenen. Jag vet att jag är jag och är värdefull utan mina prestationer. Men när jag får vara på scenen så vet jag vad mitt syfte är. Jag vet att den är min plats och att det är där jag ska vara, ofta.
Tack livet och människorna för en fin vecka!
Taggar: Dagens tankar, istället för Bahamas, Jul, Kärlek, Livet, Mamma, Musik, P4, P4 Toppen, Resa, Spelning, SR, Sveriges Radio, Tacksamhet
Kommenterer:
Jag ska säga er, att ibland slår det mig att jag faktiskt är fantastisk. Att det är fantastiskt att jag är där jag är i mitt liv, gör det jag gör och jobbar dag för dag för att komma ännu närmare mitt mål. Jag vet inte om det låter förmätet, men så får det vara i så fall.
Min mamma dog. Sen dog min pappa. Och jag blev så trasig och full av sorg att jag knappt ens kommer ihåg vad som hände i mitt liv under det första året. Och ändå. Tog jag tag i det, gick och pratade med någon om min sorg, blev än mer besluten om att min musik måste få komma ut på skiva, trots att skivbolaget som först ville hjälpa mig släppa den inte hade tid att vänta ut min sorgeprocess utan tyckte att jag skulle söka mig någon annanstans. Trots att jag och mina systrar helt plötsligt var föräldralösa, hade ett hus vi inte ville ha, badade i papper om att min pappa hade levt ett jättetrassligt liv, som vi var tvungna att ta hand om och försöka få nån ordning på.
Trots att min mamma, som var en av de närmaste människorna i mitt liv, inte längre fanns.
Hade jag sett någon annan resa sig på det sättet jag har gjort hade jag knappt fattat hur det var möjligt. Och ibland måste man se sig själv utifrån och klappa sig själv på axeln precis så mycket som man förtjänar. Det är faktiskt helt fantastiskt att resa sig starkare och mer målmedveten efter det trauma jag gick igenom.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här, mer än att det är vad jag tänker på idag, och att jag är stolt över mig själv, att jag har klarat det här och tar kraft ur det som hänt istället för att brytas ner av det.
Taggar: Dagens tankar, Döden, istället för Bahamas, Livet, Mamma, Minnen, Pappa, Skivsläpp, Sorg, Tacksamhet
Kommenterer:7 Kommentarer
Hallå hallå! Vad härligt det är att min hemsida finns och är så fin. Och att jag får blogga här också, på en sida som känns så mycket som jag! Hurra hurra!
Jag skulle även vilja rikta en väldig massa tacksamhet till min storasyster som hjälper mig med saker som jag inte kan nånting om, och gör så att tex min twitterprofil är superfin och numera på samma tema som min hemsida. Och hjälper mig designa skivomslag och annat viktigt. Skulle jag gjort det själv skulle det typ blivit en streckgubbe.. 🙂
Vi firar samt tackar syrran med en blomma!