Kära vänner! Jag är ledsen att jag inte bloggar oftare, men det är så mycket annat som tar tid i livet, det är svårt att hålla alla bollar i luften samtidigt! För den som saknar daglig kontakt med mig föreslår jag att ni följer mig på instagram eller facebook, för där uppdaterar jag oftare!
Men, nu är jag ju här, så nu kan jag lika gärna skriva av mig lite! Till att börja med så är jag väldigt glad över den nya designen på min hemsida, eller vad tycker ni? Det är FeministFotografen Sofia Kits som har tagit bilderna! Henne kan man också följa på instagram här! Och hennes hemsida finns här.
Och sen, som vanligt, så är jag förbannad på lite allt möjligt i samhället. Tex ddag läste jag om att det för en tid sedan startats en facebookgrupp för endast kvinnliga lajvare, och att det ganska snabbt dykt upp bekännelser, eller vad man ska säga, om sexuella övergrepp. Att män förgripit sig på kvinnor under lajv, och skyllt på ”det var min karaktär som hade sex med din”, eller äldre män som flörtat med yngre lajvande tjejer, som inte vågat säga emot eller berätta för någon. Och det här är ju bara ett exempel. På att kvinnor inte är fredade någonstans. Som en kommentar jag läste i frågan: ”Hade de sagt ”men det var min karaktär som mördade hans karaktär” om ett mord ägt rum?” Och exakt så är det. Inget annat brott ursäktas på det sätt som mäns våld mot kvinnor, och då särskilt det sexuella våldet, även om ”vanligt” våld också är svårt att få upp på dagordningen som någonting som räknas ordentligt i vårt rättsväsende och samhälle. Kvinnor får utstå så in i helvete mycket skit endast för att vi är kvinnor, och män kommer undan med det. Och så fort diskussionerna kommer igång så kommer fyrtio tusen miljarder män och blir kränkta över att vi diskuterar mäns våld mot kvinnor, för det gäller ju inte alla män. Nej, men är det verkligen viktigare hur du känner inför att bli teoretiskt ihopklumpad för ett samtals skull, än att det faktiskt dör kvinnor varje dag som följd av mäns våld mot kvinnor? Är det viktigare att du får skrika ut att du är en god man, än att kvinnor slipper bli våldtagna av män? Är det inte en jävla motsägelse att du, just DU som är en s.k GOD MAN inte då skriker allt vad du har att vi måste stoppa detta? Att detta våldsmonopol som den manliga delen av befolkningen utövar över den kvinnliga måste få ett slut, både för kvinnors skull men också för de män som misstänkliggörs mot sin vilja, och trots att det inget gjort? Kan du inte skrika om det istället? Skriva med versaler, spy ut det över internet, prata i ditt lunchrum, skriva insändare och facebookstatusar? Kan du inte använda ditt utrymme till att faktiskt göra skillnad, så att du en dag slipper klumpas ihop med män som våldtar och slår? För så länge som det kommer an på kvinnor att skydda sig mot detta våld så måste vi få klumpa ihop er män, för hur i helvete ska vi kunna veta vilka av er som våldtar och vilka som inte gör det? Det är ett under att några kärleksrelationer överhuvud taget inleds med den riskfaktor det innebär att vara kvinna och träffa en ny man.
Ja, det tänker jag på. Till exempel.
En annan sak jag tänker på är att jag ska föda barn om tja, ca 0-4 veckor. Det är ju spännande kan man säga. Att ungen där inne är färdigbakad och kan bestämma sig för att komma i princip när som helst nu, och en månad framåt. Sällan är man med om något som man har mindre kontroll över. Men när man väl står i det, som jag och Patrik gör nu, så finner man sig ju i det. Det blir liksom sanningen, att nu är det inte vi som bestämmer, och då är det bara så. Vi har packat en väska och tvättat en massa små små kläder, och köpt en vagn och skaffat en spjälsäng och ja, allt vi har kunnat komma på. Så nu väntar vi.
Och en tredje sak jag tänker på är att om man verkligen inte kan leva utan att se och höra ett liveframträdande av mig så finns i alla fall en liten chans nu på söndag, den 22 februari, för då är jag solist i Lundby nya kyrkas gudstjänst. Det blir ett par egna låtar och nån tolkning. Kl 11 börjar det, och enligt alla källor så är det ju gött med kyrkkaffe också!
Nu har en vän till mig blivit utsatt för sexuellt ofredande. I kollektivtrafiken i Göteborg, en helt vanlig jävla dag, mitt på dagen, på en full buss. En jävla jävel till man har juckat mot hennes kropp tills han fick stånd och sen smitit när hon upptäckte vad han gjorde och reagerade chockat. För inte så länge sedan hörde jag om en tjej som blivit utnyttjad när hon sov. Jag själv har vid ett tillfälle i mitt liv vaknat av att en man (som sov över hos mig) gned sig mot mig och sa ”titta vad du har gjort med mig” och tryckte min fot mot sin kuk, och vid ett annat tillfälle blivit utsatt för ett närmande från en äldre släkting. Och gemensamt för allt det här är att det är män som utfört handlingarna och kvinnor som känt skam efteråt. Jag hatar att vårt samhälle är uppbyggt så att offer för sexuella övergrepp och ofredanden känner skam och skuld. Jag hatar att män får lära sig att de får ta sig friheter, att de får göra saker mot andras vilja och att de inte får lära sig vad samtycke är, vad det är att känna in och känna av en annan människa, och jag hatar dessutom att det sexuella i dessa handlingar gör att det är svårt att skilja på brott och sex, så att det blir kallat för sexbrott, när det egentligen inte alls har något att göra med det som är sex mellan (oftast) två människor, det som är fint och på alla inblandades villkor. För det är inte samma sak. Ett nytt ord borde uppfinnas för det sexuella våldet, så att det inte blandas ihop med frivilliga sexuella handlingar. Och en ny jävla samhällsordning MÅSTE uppfinnas nu, så att kvinnor en gång för alla kan få bli fria från sexuella ofredanden, sexuellt våld och hot om sexuellt våld. Det är en skam att det inte redan är utrotat.
(Och – givetvis finns det män som lärt sig exakt vad som är vad och som vet hur man beter sig, men att vissa män inte gjort det utgör ett ständigt hot mot kvinnors frihet i samhället.)
(Och – givetvis ska allt sexuellt våld utrotas, inte bara mäns mot kvinnor.)
(Och – än idag känner jag skam och oro för att skriva offentligt att en äldre släkting en gång gjort närmanden mot mig, för att jag är rädd för vad folk ska säga och tro. Världen är fan sjuk. Och jag måste få skriva det, säga det, berätta det. Jag tänker ju för fan på det än idag trots att det var 15 år sen nu. Du som gjorde det, jag hoppas att du också skäms än idag och är glad att jag vågade visa att jag inte tyckte om det du gjorde. För det var fan inte ok, hur lite det än var och hur tidigt jag än stoppade det. Du gjorde fel och jag kan aldrig se på dig utan att minnas och äcklas. Det har du gjort mot mig. Bara så du vet.)
Jag vet inte vilka som läser min blogg. Jag vet att ni oftast inte är så många men att ni ibland förökar er plötsligt för att sedan återgå till ert normala antal. Men jag vet inte säkert vilka ni är, ens ni som återkommer varje dag. Eller vilka liv ni lever nu eller har levt innan. Så jag vill, bara för att göra det lilla motstånd jag kan här hos mig, säga till er som läser det här, att om någon eller några av er någonsin har blivit utsatta för sexuellt våld av något slag, så var det inte ert fel. Det är inte ditt fel. Det spelar ingen roll vad folk säger, vad folk skriver i debattartiklar eller hur folk dömer i domstolar. Att en eller flera människor har våldfört sig på dig är inte ditt fel. Hur det gick till är inte ditt fel, vad som hände innan eller efter är inte ditt fel. Och människor som hävdar att det på något sätt är ditt fel, har fel. Alltid.
I natt hade jag den värsta mardröm jag haft i hela mitt liv. Inte en sådan så att jag vaknade svettig och med ett ryck och skrek, men en sådan så att jag vaknade trött, matt och ledsen. Och så känns drömmen så sann också, att jag kan inte riktigt skaka av mig den.
Jag drömde att jag tvingades bo i en lägenhet med två personer jag inte kände. En kvinna och en man. Mannen var ett ärkesvin, lägenheten ett äckligt tillhåll och jag och kvinnan fick inte gå någonstans utan hölls inlåsta i lägenheten. Och hon, men inte jag, blev våldtagen och slagen av den här mannen, och jag kunde inget göra.
Som alltid i drömmar var det ologiskt och konstigt, och jag vet inte varför jag inte kunde göra något, men jag vet att det fanns hot mot mig också, att om jag inte gjorde som mannen sa så kunde jag hamna där den andra kvinnan var. Lite som att det fanns tre trappsteg, och jag hade hamnat i mitten utan att vare sig jag eller den andra kvinnan visste varför, men hon var helt klart längst ner. Och han hade satt sig själv överst.
Och ledsenheten över drömmen kommer ju av att jag typ har drömt om världen. Att jag bor och lever i en värld där kvinnor runt omkring mig hotas, misshandlas och våldtas och när vi försöker göra något åt det så hotar patriarkatet oss på diverse sätt. En lägenhet, Sverige eller världen, det är samma sak i olika format. Kvinnor lever sina liv längst ner på stegen.
Men vi låter oss inte tystas. För vi är många.
Våldtäktskultur är, bland annat, att möta tre snubbar på vägen hem i lilla Vimmerby och börja tänka ut strategier och arbeta upp ilska och försvar, utifall att. En jämställd värld där ingen kvinna känner såhär och ingen man utsätts för att oskyldigt vara någons orsak till skräck och försvarstänk, är ett måste. Det är ett måste.
Min vän Marie håller i kurser för småbarnsföräldrar. Kurserna heter ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” och utgår från en bok med samma namn, och syftar så vitt jag har förstått till att ge en vidare bild av hur man kan och får vara som barn, och vad man som förälder kan göra för att undvika att ens barns levnadsutrymme ska begränsas av det kön hen har. Idag fick jag en notis om att en av hennes kurser startar idag kl 9.30. Precis innan jag såg det hade jag läst en text på politism.se, en text av och om en kvinna som blivit våldtagen och som sedan dess levt med skam och skuld över det hon utsatts för, och som dessutom helt tappat tilltron till män i och med övergreppet. Läs gärna texten, den är viktig.
Jag tänker att de här två sakerna, Maries kurser om att vidga synen på hur barn får och inte får vara, och att den här kvinnan blivit våldtagen och inte kan lita på män, hör ihop på ett sätt som är så oerhört viktigt att vi förstår och börjar agera efter. Vi fostras in i samhället, av samhället, (för tro inte för en sekund att du som förälder är ensam om att fostra ditt barn) till våra roller som män och kvinnor och dessförinnan flickor och pojkar. Vi får lära oss vad som är okej och inte, vilket är helt olika beroende på vilket kön man fötts med, och vi får tidigt lära oss var skulden placeras vid övertramp och övergrepp.
Pojkar får slåss. Pojkar får tävla. Pojkar får dra flickor i håret och jaga dem över skolgården. Flickor ska vara överens. Flickor ska prata med varandra. Flickor ska förstå att pojkarna egentligen är kära i dem när de blir jagade och dragna i håret. Och man kan bagatellisera det här. Men det är inte bagateller. Det är viktigt. Vilka vi är och blir formas delvis där. Att pojkar kommer undan med saker, att skulden läggs på flickorna redan där, det formar oss. Och om vi då kan få hundra möjligheter, andra alternativ för hur man kan vara som barn och människa, då skulle även det förändras. Då skulle kanske inte pojkar dra flickor i håret för de har fått lära sig att det finns andra sätt att visa sina känslor (om det nu är det det handlar om). Och flickor skulle först inte bli tillsagda att acceptera hårdragandet, och sedan, om det ändå skedde faktiskt veta att det här är inte okej, jag kan säga ifrån och säga till, och den som har gjort det här kommer få stå till svars för det.
Det är viktigt. Lika viktigt att flickor får vara stora, starka, snabba och arga som att pojkar får vara små, snälla, mjuka och mysiga. Att ge alla barn hundra möjligheter skulle leda till färre våldtäkter och våldsbrott, det är jag övertygad om. Heja Marie.
Hej världen! Alla vuxna människor som har en hjärna som går att tänka med vet att det finns människor i alla olika samhällsgrupper och könsuppdelningar som utövar våld mot andra. Det finns kvinnor som slår barn, det finns barn som slår andra barn, det finns män som slår män och det finns alldeles säkert transor som slår bögar oxå.
MEN DET ÄR INTE DET VI PRATAR OM NÄR VI PRATAR OM ATT STOPPA MÄNS VÅLD MOT KVINNOR!
För då pratar vi om just det. Mäns våld mot kvinnor. Inget annat. Då pratar vi om ett utbrett våld som systematiskt förstör livet inte bara för de kvinnor som blivit utsatta, eller bara gäller de män som utövar detta våld mot kvinnor. Utan det påverkar ALLA kvinnor och ALLA män eftersom ALLA kvinnor tvingas leva under hotet att de någon gång kan bli attackerade av en man, och därför måste vara beredda på att ALLA män kan vara våldsutövare. Och det påverkar alla män på så sätt att de tvingas leva med vetskapen att så länge denna kultur lever kvar så kommer kvinnor vara rädda för dem, oavsett om de aldrig gjort en fluga förnär.
Missförstå mig rätt, det finns även systematiska förtryck av andra samhällsgrupper, förtryck som påverkar dessa gruppers liv precis lika mycket. Men nu, precis nu, handlade det om mäns våld mot kvinnor. Och i just den diskussionen behöver vi inte ta upp att det även finns annat våld. För mäns våld mot kvinnor är ett tillräckligt stort ämne i sig, det behöver inte blandas ut. Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem, och den som istället vill prata om att ”kvinnor också kan vara våldsamma” eller i synnerhet ”det finns kvinnor som slår män också” bör vara tyst, läsa lite statistik och sen, om hen vill, starta en stor eller liten kampanj för att ÄVEN kvinnors våldsamheter bör minska. Men inte innan ALLA kvinnor i HELA VÄRLDEN är befriande från hotet om våld från MÄN.
Detta är mina åsikter, som jag är väl medveten om att jag uttrycker som att de är sanningar. Men det är för att jag tycker att de är det. Jag undanbeder mig kommentarer som ”kan inte bara alla sluta utöva våld” ”kvinnor våldtar män oxå!” osv. Vill man skriva en sån kommentar så kan man börja med att läsa mitt inlägg från början igen, och vill man sen fortfarande skriva den kommentaren så kan man göra det på sin egen blogg eller status eller twitter eller instagramma en bild om att allt våld är fel. Det här inlägget handlar om mäns våld mot kvinnor och att det måste upphöra.
Jag är så jävla trött på att leva mitt liv i förtryck. Och då är jag ändå en vit arbetar/medelklasskvinna. Jag har det så jävla bra jämfört med så många andra. Men just därför, för att jag har det så bra och lever ett liv som tex innehåller tid att sitta och tänka och tycka och skriva om sånt här, så måste jag göra det. Alldeles för många lever liv utan dessa privilegier. Det måste vi ändra på.
Idag skulle jag bara vilja påminna världen om att det spelar ingen roll om jag, eller vilken kvinna som helst, har legat med alla i hela världen varje dag i våra liv, eller om vi flörtat eller visat våra kroppsdelar eller varit fulla eller velat ha sex med just den personen nån annan gång eller vad som helst, precis vad som helst. Precis vad som helst kan ha hänt fram till precis nu.
Skulden för ett övergrepp ligger på förövaren. På den som förgripit sig på en annan människa ligger skulden. Och i min mening, i ett mycket större perspektiv, även på samhället som fostrar individer på det sättet. Men oavsett perspektiv har offret för sexuellt våld, precis som med vilket våld eller brott som helst, aldrig aldrig aldrig skuld i det.
Aldrig aldrig aldrig aldrig. Det är inte ett brottsoffers fel att hen blivit utsatt för ett brott. Självfallet gäller detta alla, oavsett könstillhörighet. Det är ju bara det att i den här världen vi lever blir det alldeles för ofta tydligt att det är sämre att vara kvinna än man. Så jag skriver ur det perspektivet. Mitt perspektiv. Jag är trött på att få ont i hjärtat och magen när jag hör om hur kvinnor först blivit utsatta för fruktansvärda brott, sedan misstrodda och nerlusade med samhällets syn på det som skett. Jag är trött på att tänka på var och hur jag går på kvällar och nätter i mitt älskade Göteborg. Jag är trött på att anpassa mig nån endaste tid på dygnet, av den enda anledningen att jag föddes med fitta istället för kuk som könsorgan.
Jag vill vara fri och jag tänker kämpa för att bli det. För att samhällsnormerna som säger hur en kvinna respektive en man ska och får vara, rivs ner och ersätts av rättvisa. För det är där det börjar. Det är där vi skapar olika spelregler för pojkar och flickor, som sen ska bli män och kvinnor, som förväntningar skapas, som beteenden belönas eller bestraffas, som orden sägs om och om igen och till slut får fäste. Där skapas bilden av pojkar som sen blir män som varelser som inte kan hjälpa att de drar i håret, knuffas och jagar flickor de enligt utsago är förälskade i. Det är där vi flickor lär oss att acceptera och ignorera beteenden som stör våra liv, det är där vi lär oss att våra kroppar inte enbart är våra egna, att pojkar måste få hållas. Sen är det långt till de sexuella övergreppen, det är det. Och många, många män skulle aldrig någonsin, oavsett vad de gjorde på skolgården som barn. Men några gör det. Och då tror både han och hon att det delvis är hennes fel. Hennes kropp är ju inte hennes. Hennes nej var ju ett ja nyss, hennes emotstretande får slås ner med våld.
Det här stycket är såklart mina åsikter. Det är så jag tror och tycker att sexuella övergrepp åtminstone delvis blir till. Sen tillkommer självklart även andra faktorer. Men, det jag vill säga nu är att oavsett om man håller med mig om hur sexuella övergrepp uppkommer som fenomen eller inte, så vill jag att vi enas om att det aldrig i livet är offrets fel. Det måste bli självklart nu. Eller ja, helst nyss men nu är det som det är. Från och med nu, ok?