Idag har jag levt i tio Ã¥r utan en levande mamma. Jag tänkte först skriva ”utan mamma” men det stämmer ju inte. Hon är med mig, hon finns hos mig, men hon lever inte längre. Det är sÃ¥ underligt. Döden är sÃ¥ otroligt underlig. Att man finns, sen finns man inte. Hur kan min mamma, som var och är en sÃ¥ stor del av mitt liv, inte finnas längre? Inte vara här pÃ¥ jorden och odla sina blommor, skratta sitt varma, mjuka skratt, ringa för att höra hur jag har det och bara.. ja, finnas? Jag fattar det inte, samtidigt som det är helt uppenbart. Tydligt i hela min tillvaro. Det har gÃ¥tt tio Ã¥r. Tio Ã¥r, och jag har vant mig. Ofrivilligt. Jag har ofrivilligt vant mig vid att inte ha henne här, vid att ha ett hÃ¥l i mitt liv, i mitt hjärta, i min innersta kärna. Jag har vant mig och förstÃ¥tt med hela den människan jag är, att tiden inte läker alla sÃ¥r. Det blir inte bättre, för det finns inget att bli bättre ifrÃ¥n, det finns ingen väg tillbaka, eller framÃ¥t. Mamma är och förblir död och det kommer för evigt göra ont i mig att det är sÃ¥.
Jag läser de här orden och ser att det kan tolkas som att jag är konstant ledsen och att livet är nattsvart. SÃ¥ är det inte, verkligen inte. Mitt liv har inte varit nattsvart en enda dag sen mamma dog, för är det nÃ¥got hennes alldeles för tidiga död lärde mig, in i märgen lärde mig sÃ¥där sÃ¥ att jag vet det för evigt och med hela mig själv, sÃ¥ är det att livet är kort och till för att levas. Jag skrattar högt och känner lycka ut i tÃ¥rna och fingerspetsarna. Jag tar vara pÃ¥ smÃ¥ stunder av obeskrivlig lycka när mina barn ler mot mig, dansar, lär sig spela munspel eller säger ”jag älskar dig”. Jag tittar pÃ¥ mitt liv med min sambo, vÃ¥ra barn och vÃ¥rt blÃ¥a hus utifrÃ¥n och undrar hur jag kunde bli sÃ¥ lyckligt lottad att jag fick precis allt jag vill ha. Ja, inte precis exakt allt, för jag har inte min mamma kvar, och det skulle jag gett nästan vad som helst för att fÃ¥ ha, men sÃ¥nt är livet för mig och det gÃ¥r inte ändra pÃ¥. Och det är den största sorgen jag upplevt hittills i mitt liv. Jag kommer sakna henne varje dag sÃ¥ länge jag lever, och att det gÃ¥tt tio Ã¥r idag, sen jag ringde Tobbe och sa ”jag tror att min mamma kommer dö idag”, det är obegripligt och samtidigt väldigt pÃ¥tagligt och verkligt.
Tack för de 29 åren jag fick ha dig levande med mig mamma. Du är med mig på vårt egna sätt varje dag, men åh vad jag saknar att kunna ringa dig, träffa dig, krama dig och skratta med dig. Hålet efter dig här i mitt liv är stort och tomt.
