Igår förmiddag kände jag mig ensam, liten och uppgiven. Nyheterna om Palestina och Israel och om hur människor lider bara överväldigade mig och jag kände inte att det fanns någonting jag kunde göra. Så jag bloggade lite, lite om det, delade det, och fick hjärtan, ord om att andra kände igen sig, och en uppmuntran om att vi som vill ha fred på jorden aldrig får sluta kämpa. Och så vips, så var jag inte ensam. Eller alls lika uppgiven. Och det är så himla enkelt, men ibland väldigt svårt att komma ihåg, att vi bara måste sträcka ut handen till andra människor. I alla situationer vi befinner oss i, kan vi sträcka ut en hand till någon annan, och skapa lite kontakt. Jag vet att vi inte är närmare lösningen på en enda världskonflikt genom att jag känner mig mindre ensam, men om jag zoomar ut lite från min egen känsla, så jo, lite lite lite lite närmare är vi ändå. För om vi som vill ha FRED PÅ JORDEN vägrar låta oss slås ned och tystas av de som vill ha krig på jorden, så kommer vi kunna stå tillsammans till slut, och vara med och bidra till freden. Och jag vet att det är svårt, så otroligt svårt, och kanske kommer jag under min livstid aldrig få uppleva att det är fred på alla platser på jorden samtidigt, men jag kan inte sluta hoppas, tro och kämpa för att det ska bli så. För det finns liksom ingen annan väg? Att skapa fred är ju det enda alternativet.
Ett peacetecken känns liksom fånigt. Men kanske är det inte så fånigt ändå, att bara visa med handen att man önskar sig fred.