Våldtäktskultur är, bland annat, att möta tre snubbar på vägen hem i lilla Vimmerby och börja tänka ut strategier och arbeta upp ilska och försvar, utifall att. En jämställd värld där ingen kvinna känner såhär och ingen man utsätts för att oskyldigt vara någons orsak till skräck och försvarstänk, är ett måste. Det är ett måste.
Jag har verkligen tänkt på det här med kritik av det jag skriver här på min blogg. Vad jag ska göra med den, och om den spelar någon roll. Och det beror såklart på vilken roll jag vill spela, och vad syftet med inläggen är. Vill jag debattera eller bara säga vad jag tycker? Vill jag övertyga nya människor om att det jag tycker är viktigt och vettigt, eller räcker det att få ur mig mina åsikter, och så får de som vill läsa, må så vara om det bara är redan övertygade feminister? Jag vet inte riktigt. Självklart vill jag att världen ska bli mer feministisk, och ett sätt att uppnå det skulle ju vara att skriva på ett sätt som tilltalar även de som ännu inte börjat tänka i de här banorna.
Men det känns nästan ännu viktigare för mig, i alla fall i min blogg, att skriva exakt det jag tycker, vara så arg som jag faktiskt är och uttrycka min frustration, för att visa andra kvinnor (och män också för den delen) att man får tycka så här, man får uttrycka sig såhär och att vi är många som känner just det här. Jag upplever nämligen ofta att människor säger just det till mig, att de får bränsle till sin egen feministiska (och över huvud taget politiska) utveckling av att läsa mina upprörda inlägg om det ena och det andra. Och att de tar små steg mot att själva också våga säga vad de tycker, sprida den här sortens åsikter och helt enkelt sätta tydligare gränser för vad som är okej och inte i deras vardagliga liv. Och då är min blogg ändå inte särskilt välbesökt, och jag skriver inte heller några världsnyheter som ingen människa tänkt förut, utan det handlar om att en ganska hög procentandel av de som läser det jag skriver hör av sig på olika sätt och hejar på och tackar för det jag skrivit och hur jag uttryckt mig. Och nu var inte tanken att det här skulle bli ett inlägg där jag klappar mig själv på axeln för att jag skriver så bra, utan jag funderar som sagt på vad syftet är med att och hur jag skriver, och vilka jag riktar mig till. Och det är väl det. Att jag hellre dels helt enkelt får ur mig min egen frustration, dels stärker andra som behöver hjälp och kraft att komma igång eller komma vidare i sin feminism, än skriver för att försöka få med vad som i huvudsak är män som inte insett feminismens fördelar. Även om det skulle göra mycket nytta att göra både och. Men jag orkar inte tänka på de här männen. Jag vill tänka på mig, andra kvinnor och hur vi kan göra för att bli starkare i våra liv och åsikter. Männen, de som inte är med på feministtåget än alltså, måste med förr eller senare, men just i min blogg, just nu, får de hänga på som bihang i så fall.
Nyss tänkte jag på hur jag och min kompis Rebecka tog så mycket plats i kvällens gruppumgänge, vi pratade, skämtade och skrattade högst typ hela kvällen. Jag tänkte på det lite och undrade vad de andra som var där kanske tyckte. Sen tänkte jag på alla gånger i mitt liv som jag befunnit mig i sociala sammanhang där män och killar tagit all plats som funnits, och slutade således tänka på om nån tänkt nåt om mig och Rebecka. Vi måste fostra om oss själva eftersom samhället misslyckats. Och sluta be om ursäkt, om det så bara varit inför oss själva. Vi får ta plats och skämta mest och vara roligast i ett gäng. Vi får det.
Det finns en diskrepans i samhället som behöver överbryggas snarast möjligt. Den ligger mellan kvinnor som vägrar bli behandlade som en andra klassens medborgare längre, och män som ännu inte begripit att dessa kvinnor menar allvar och därför fortsätter i gamla hjulspår.
Vi ser det om och om igen, kanske allra tydligast i rättsväsendet, eftersom det faktum att det systemet förväntas bygga på just rättvisa gör det så mycket tydligare när det inte är rättvist utan människor särbehandlas på grund av sin könstillhörighet.
Det blir vanligare och vanligare att kvinnor som utsätts för någon form av sexuell kränkning eller övergrepp anmäler. Det är bra. Det är fantastiskt, för det tyder på att i åtminstone vissa delar av samhället så håller stigmatiseringen och skamkänslan som genom historien medföljt offer för sådana här brott på att förändras.
Men så har vi den här diskrepansen. Och nu generaliserar jag hej vilt och antar saker och följer med mina fördomar. Fördomarna att det är i huvudsak män som dömer i de sexualbrottsmål som tar sig så långt som till domstol. Generaliseringarna och fördomarna bygger dock på statistik så jag tänker låta mig själv hållas. För här är den. Diskrepansen.
Männen som dömer i domstolarna och som ännu inte begripit att vi kvinnor inte accepterar särbehandling på grund av våra kön längre. Som tror att de får döma utifrån det faktum att förövaren var en man och offret en kvinna och att det då får påverka domen. Som tror att kvinnor får skylla sig själva när de exempelvis tidigare i sina liv varit aktiva sexuella varelser. Eller som tror att andra kvinnors sexuella preferenser och val även kan tillåtas användas som tolkningsmaterial i den dom de nu har framför sig. Här är diskrepansen i samhället, för de här männen sitter på makt och vägrar släppa gamla tankemönster och hjulspår, samtidigt som vi är många som gått vidare i samhällsutvecklingen och förstått att även kvinnor är människor och att en människa förtjänar att behandlas som en sådan när hon anmält ett brott.
Jag tror verkligen, verkligen att vi behöver en samtyckeslagstiftning. Men jag tror också att vi behöver antingen utbilda eller byta ut de män (ok, jag trycker in ett ”och kvinnor” här) som dömer i dessa mål, för det blir alltmer tydligt att det kryllar av kvinnohatare där, och så kan vi ju inte ha det. Det förstår ni väl? Vi kan inte ha människohatare som dömer i mål som gäller människor. Så enkelt är det.
Och här har ni artikeln som tände gnistan till just det här inlägget. En kort sammanfattning för dig som inte klickar: hon har anmält, han har erkänt, hovrätten sänker straffet för att många andra människor gör såhär när de har sex.
Fan ta er, era jävla svin.
Jag säger som Gudrun:
”Det är ett gigantiskt säkerhetspolitiskt problem som inget politiskt parti tar upp på ett riktigt sätt.”
Igår hade jag spelning. Det var en härlig tillställning, med en i princip fullsatt lokal, fin stämning och jag körde solo med guran, vilket jag var nervig för innan, men det gick ändå rätt så bra. Jag är ju inte, och kommer kanske aldrig heller bli, någon gitarrvirtuos, men jag känner mig ändå nöjd. Framför allt känner jag mig nöjd med att jag och publiken hade så trevligt tillsammans!
Men någonting som jag tycker är svårt, det är att prata om politik och politiska värden på scenen. Jag tycker att det är viktigt att försöka göra det, eftersom det är sällan man har en skara människor som lyssnar på det sättet, och nu när det finns så mycket att kämpa för (och mot) och fler och fler uttrycker t.ex rasistiska och homofoba åsikter världen över, så måste man ta sina chanser när man har dem. Men det är som sagt svårt. Kanske för att det blir mera envägskommunikation, och politiska samtal behöver vara just det, samtal och inte monologer, eller kanske för att jag vet att ställen jag spelar på och sammanhang jag rör mig i sällan besöks av människor med åsikter tvärt emot mina, utan det blir mest att jag säger något och alla som är där håller med.
Men jag tänker att jag ändå måste fortsätta. Kanske hitta fler arenor i mitt liv för att uttrycka mina politiska åsikter, men ändå fortsätta på mina spelningar. Så att det åtminstone alltid är tydligt vad jag tycker. Jag vill inte att någon, någonsin ska kunna undra vad Erika egentligen tyckte om rasism, feminism, allas lika värde och rättigheter eller någonting annat som är så viktigt för mig. Det måste vara tydligt, jag känner det så starkt. Jag kan inte dö som en sådan människa som inte åtminstone försökte. Så jag kanske får försöka hitta nya sätt att säga det på, så att det känns lättare och bättre. Eller försöka ännu lite mera med det svåraste jag vet; skriva sånger med politiska budskap. Så skulle det bakas in i själva mig, och inte behöva sägas mellan låtarna.
Den som lever (och kommer på framtida spelningar) får se.
Jag är ju andra generationens invandrare. Min mamma föddes i ett annat land, flyttade hit, och fick mig. En generation, två generationer, invandring. Enkelt. Och jag undrar om Sverigedemokraternas nya motion i riksdagen (<– OBS! Ej själva motionen, utan en artikel om den) kommer att påverka mig på något sätt om den skulle gå igenom. Om jag kommer mista mitt medborgarskap kanske, och tvingas flytta tillbaka till det land som min mor en gång lämnade med sina föräldrar, för att söka ett bättre liv i Sverige.
Motionen föreslår nämligen ”att den sökande ska ”bedömas bli en tillgång för Sverige” för att få svenskt medborgarskap. Den sökande ska dessutom ha godkänts i tester om svensk kultur, historia och svenska språket och svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen för att bli medborgare. Detta medborgarskap riskerar man även att bli av med: ”Om den nya medborgaren på något sätt bryter mot denna ed, eller på annat sätt visar sig vara skadlig för Sverige genom terrorbrott, annan grov brottslighet eller bedöms ha starkare lojaliteter mot främmande makt än till Sverige ska medborgarskapet kunna fråntagas denne.”
SVÄRA TROHET OCH LOJALITET TILL KUNGEN – jag är körd. Det är kört.
GODKÄNTS I TESTER OM SVENSK HISTORIA – hade VG i slutbetyget i gymnasiet, men minns fan inget av det längre. Fan.
BEDÖMAS BLI EN TILLGÅNG FÖR SVERIGE – jag har gått på a-kassa jättemånga gånger. Jobbar med kultur. Tjänar oerhört lite pengar. Vill inte bidra till nationalekonomin genom att köpa ett hus som banken sen äger. Det är kört.
Jag tror nu egentligen inte att SD’s förslag gäller mig eftersom jag har förvärvat mitt medborgarskap genom att tryckas ut ur min mammas kön innanför Sveriges gränser istället för utanför, men man vet ju aldrig. Man vet ju aldrig hur långt åt helvete det kommer gå och hur mycket makt SD kanske kan komma att få, och då kanske förslagen revideras, då kanske reglerna stramas åt ännu mera, och då kanske jag plötsligt står där utan medborgarskap. Statslös. Får flytta till ett land jag varit i en eller kanske två gånger i mitt liv, där jag inte kan språket och skulle få mycket svårt att hitta min plats i samhället.
Hur i helvete ska det gå? Vad ska jag göra då? Kommer Finland att ta emot mig eller kommer jag ses som en paria även där, en som inte integreras, som pratar svenska så fort hon får chansen, som hyllar deras gamla förtryckarstat genom att fira midsommar?
Som tur är säger Anders Sannerstedt, som verkar veta rätt mycket, att SD’s förslag är uppåt väggarna och inte kan gå igenom och att inte ens SD själva tror det utan bara vill attrahera väljare som är nära SD-kanten och kan trilla över med rätt slags rappakalja om invandring, men tänk på att de här människorna sitter i vår riksdag. Tänk på att de gör sådana här saker för att ATTRAHERA VÄLJARE. Tänk på att det finns människor som trillar över kanten med hjälp av det här förslaget. Att det ska bli svårare att få bo i Sverige och att vi borde ändra vår grundlag för att det är så jävla viktigt att hålla folk härifrån. Tänk på det och gör sen det du kan för att fler ska fatta att det här är befängt, idioti och en unken jävla människosyn. Ska någon förlora medlemskapen så är det Mikael Jansson och David Lång, som skrivit motionen.
Tänk även på att mitt skämt här ovan, min spelade rädsla om att bli förvisad till Finland, är verklighet för hur många människor som helst, varje dag.
Tänk på det och gör något. Det är viktigt.
Tjolahopptjolahej! Vet ni vem som just ringde mig då? Jo Britt ringde. Och inte vilken Britt som helst, utan Britt från Speldags som ville erbjuda mig två veckors turné i vår! Jag tackade givetvis ja, nåt annat vore ju att betrakta som ett hjärnsläpp utan dess like. Det var väl goda nyheter hörrni!? Härliga tider! Och så är det fredag dessutom. Ingen hejd på härligheterna.