Tänk om du inte hade dött. Jag vet att det är en så vemodig tanke, för den kan ju aldrig ta slut eller få nån slags riktning. Men jag tänker den ändå. Tänk om.
Du hade varit med när jag släppte min skiva.
Du hade varit så stolt över Ellinor, som är så begåvad att det nästan gör ont att se henne på scenen.
Du hade sagt nåt i stil med ”jag fattar inte hur man kan rita så det ser ut exakt som i verkligheten” när du såg Elins teckningar.
Du hade gett oss tre råd när vi inte riktigt vet vart vi ska i livet.
Du hade gett mig böcker som du läst ut, för att du tyckte att jag också skulle läsa dem.
Du hade älskat Saga och Elsa så mycket att det inte går att skriva ner. De är så fina mamma. Så fantastiskt fina.
Du hade kunnat hälsa på mig i Turkiet och bli brun som en pepparkaka.
Du hade varit med på min 30-årsfest förra året och du hade blivit så glad över att jag har så många underbara vänner.
Du hade gråtit på det bröllop jag hoppas att jag ska få ha nån dag.
Du hade bara funnits. Precis som vilken mamma som helst.
Älskade mamma, jag saknar dig.
Åh, nu kom sorgen över att mamma aldrig kommer få uppleva mina barn över mig. Världens bästa momma, och hon får inte vara med.
Förra inläggets innehåll fortsätter att värma i min mage, det känns så fantastiskt fint att min musik äntligen finns på ställen där folk kan lyssna och sprida den om de vill.
Dessutom ska jag ju spela på ett Soppkök Göteborg snart, vilket känns otroligt kul och viktigt. Inte för att mitt spelande i sig kanske är så himla viktigt, men för att kanske några (av er?) kommer dit, som annars inte hade vetat om det eller tagit sig iväg mitt i allt annat som händer i livet. Jag hoppas det i alla fall. Mitt datum är inte spikat än, men jag kommer spela antingen den 10 mars eller den 7 april. Och Soppkök Göteborg tar gärna emot alla möjliga sorters hjälp, se deras facebookevent för mer specifik info.
För dig som inte vet vad Soppkök Göteborg är finns mer info på deras facebooksida
Idag hände nåt så underbart fint som att tidningen Faktums chefredaktör Aaron Israelson uppmärksammade min låt, skrev om det på twitter och länkade till den. Såhär såg det ut:
Jag blev så glad och stolt att jag nästan sprack.
Och om ni inte vet vilken låt det gäller så är det den här
Tänka sig.
Igår morse vaknade jag lyckligt ovetandes om vad som hade hänt på Oscarsgalan under natten. Jag vaknade och läste en text om Maria Sveland, som i och för sig handlar om hur hon ser det som att feminismen hela tiden tar två steg fram och sedan ett tillbaka, men det var ändå en text om henne och hennes böcker, hennes kamp, och jag kände mig stärkt. Hon finns och gör skillnad. Andra kvinnor (och män) har funnits före henne och kämpat och gjort skillnad och gjort att vägen åtminstone är lite kortare och enklare att gå på nu än den varit förut.
Sen, under dagens lopp, blev jag upplyst om den där Oscarsgalan. Om att Seth Macfarlane, som var kvällens värd, hade inlett galan med en sång om kvinnliga skådespelares bröst och hur vi alla har sett dem på film. Han rabblade namn efter namn, flera av de som nämndes satt i publiken och många verkade ha svårt att förhålla sig till det hela. Charlize Theron höll för ansiktet och tittade bort, tex. Och jag förstår inte hur detta kan få hända. Varför förminskas kvinnors insatser i filmer på OSCARSGALAN till att ha handlat om deras bröst? Varför sjungs en sång som i allra bästa fall kan tolkas som att Seth är en högstadiekille som står och tjuvkikar genom ett nyckelhål in till tjejernas omklädningsrum? Varför sjungs det om när Jodie Fosters rollfigur blev våldtagen, om när Hillary Swanks verklighetsbaserade karaktär inte bara våldtogs utan även mördades? VARFÖR är det en rolig sak att sjunga om? Varför ska dessa skådespelare pekas ut med nåt som i alla fall jag inte kan tolka som nåt annat än (ett ”skämtsamt”) skammens finger för att de gestaltat människor på film?
Måtte satan ta patriarkatet och köra upp det i röven snart. Helvete. Jag vill inte leva i den här skiten. Maria Sveland och andra med henne har gjort min väg kortare men just nu känns den fortfarande så oändligt lång.
Taggar: Feminism, Oscarsgalan, Patriarkatet
Kommenterer:
Ahahahahhahahaaaa nu kom jag att tänka på han som trodde att jag inte tycker att jag duger som jag är och därför måste kalla mig feminist. Hahahhahaha!! Och han som inte ville lyssna på min musik för att jag är feminist och talar om det. Hahahahhaha!! Som att det skulle vara nåt slags hot. ”Nu förlorar du en lyssnare minsann!” Jamen hejdå då, gå du och lyssna lite på Chris Brown istället.
Taggar: Feminism, Musik, Patriarkatet
Kommenterer:
Ojojoj, den här bloggstackaren har varit ensam den senaste veckan… Livet har så att säga kommit emellan med allt det som jag gör förutom att släppa skiva! Men när vi ändå är på det temat igen en liten sväng så vill jag säga tack till alla som lyssnat och hört av sig, jag blir så otroligt glad av era fina ord.
Men vad är det för liv som kommer emellan då? Jo tex att jag ju ibland spelar gamla goa visor för pensionärer som sjunger med i lite olika stor utsträckning. Det har jag gjort förra veckan. Mycket trevligt.
Och så tex att jag ju även håller på att utbilda mig till aerobicinstruktör, så i helgen har jag varit på tre dagars intensivutbildning där vi tränat och fejjat och stått i så jag var helt slut som människa efteråt.
Och så jobbar jag ju på ett vanligt jobb oxå, med barnen och sången och allt det där. Så där har jag ju oxå varit.
Idag har jag inte så mycket mer på hjärtat än att säga hej och förlåt, men jag hoppas att jag ska hinna och därmed oxå vilja skriva mera alldeles snart igen.
Innan vi säger tack och hej för idag bara: kom ihåg att den individualism vi lever i nu, med låga skatter, rut- och rotavdrag, försämring av a-kassan, utförsäljning av det offentliga och vinstuttag i tex vård, skola och omsorg, är politiska val som görs av den regering vi röstat fram. Vill vi inte ha det såhär kan vi rösta på andra partier nästa gång. Vi kan få ett samhälle med ett starkt socialt skyddsnät igen. Med högre skatter. Med större andel av våra pengar som går till det gemensamma och som ger fler möjlighet till åtminstone lite mer lika förutsättningar i tillvaron. Vi kan det. Det känns långt borta nu, men det går. Och då måste vi bestämma oss först för om vi tror på den sortens samhälle, och allra allra minst gå och rösta på ett parti som vi tror vill jobba för det.
Jag har haft så fullt upp både fysiskt och mentalt med att min skiva skulle släppas igår att jag inte har hunnit skriva en rad om det! Men nu är det gjort. Nu finns min skiva, i verkligheten, på Spotify och på iTunes! (och på andra tjänster, tex Wimp) Det känns helt makalöst och releasefesten igår var en av de bästa kvällar jag nånsin har haft. Tack alla som kom, som hejade på på håll och som spred och sprider till andra att jag finns! Ni är underbara!!
Vill man nu ha en skiva, så kan man beställa den fysiska skivan av mig, tex genom att maila mig: kontakt@anjaerika.se
eller så köper man den på iTunes, jag försökte länka nu men fattade inte hur man gör, men sök på anjaerika, istället för Bahamas
eller så lyssnar man här!!! Hur coolt är inte det, att min musik finns på självaste internet??? För alla att lyssna på, precis hur mycket man vill!
Nu ska jag sova en stund till, vaknade bara alldeles upprymd över gårdagen. Tänk, nu finns min skiva.
Det här blogginlägget måste ni läsa. För det är såhär världen ska se ut snart. Allt annat är oacceptabelt.
Älskar att få feministisk kraft såhär på måndagsmorgonen.
Igår bad en människa mig om råd angående en diskussion hen haft, för att hen tycker att jag har vettiga åsikter och uttrycker dem på ett bra sätt.
Idag skrev en människa jag inte känner att min låt Faktum är ”magi”.
Skulle jag trilla av pinn nu skulle jag göra det med ett leende på läpparna.