Jag skulle bara vilja meddela att jag har haft en väldigt fin kväll. Tack livet för den.
Idag har jag haft 12 barn i först drop in-verksamhet, vilket betyder att man pysslar och fikar och sånt, sen i musikalverkstad, vilket betyder att man dansar och sjunger. Och nu är jag kanske den tröttaste människan i världshistorien om jag själv får gissa litegrann. Dra åt skogen vad 12 ungar kan hålla låda! De pratar, springer, skriker, sjunger, står på huvudet, knuffas, retas, slåss, leker och klär ut sig på en och samma gång, allihopa, samtidigt. Och de flesta av dem lyssnar ju när man säger till dem att de ska sluta med sina diverse aktiviteter och istället göra det som vi egentligen ska göra, men de lyssnar ju aldrig alla samtidigt. Det är ju alltid nån som inte hör för att den just nu ligger på golvet och gör bakåtkullerbyttor, och så fort man får den att lyssna så är det nån annan som visar vad den har i örat för den bredvid, och när den är klar med det och med på tåget så måste nån kissa och nån annan tycker att det är dags för en lekpaus. Trots detta har vi målat fantastiska teckningar, en superfin liten fruktsallad har tillverkats (eller ja, hackats då) och ätits, och vi har dansat och sjungit. Men nu vill jag sova i tre dygn. Tur att det här bara ska hända en gång i veckan. Annars vettefan hur det skulle gå. Men. Känslan när 12 ungar sjunger en sång och gör en dans som man koreograferat till sången, den är ju ganska oslagbar. Gud vad söta de är. Precis då i alla fall.
Idag har jag lärt mig följande:
1. Det finns människor som väljer att inte gå in och lyssna på min musik eller ta reda på mer om mig för att jag kallar mig feminist i de presentationer jag har om mig själv, på tex min facebooksida.
2. Det finns även människor som tycker att man signalerar att man inte räcker till som man är om man i sin artistpresentation skriver ut att man är feminist.
3. Det tar stopp i min hjärna när jag försöker bearbeta ovanstående information.
4. Jag vill från och med nu presentera mig som feminist i alla sammanhang jag befinner mig i, någonsin.
5. Jag är tydligen fortfarande i nån slags trotsålder.
Kära vänner! Nu är dagen snart här! Dagen då min skiva faktiskt släpps och blir verklig och börjar finnas! Det är knappt så jag tror att det är sant, det känns som att det här har varit en dröm så länge, en dröm som tagit sån tid att förverkliga, att jag inte riktigt kan föreställa mig att den blir sann nu. Men det blir den!
Och självklart blir det en releasefest med tillhörande spelning på denna ljuva dag! Jag har fått tag i en fantastisk lokal, som heter Götahof och är en gammal ordenslokal i Vasastan i Göteborg. Där ska jag få vara med familj, vänner och bekanta och alla andra som vill och fira hela kvällen lång! Om du vill komma på denna tillställning så finns det mer info om den här. Och jag tycker såklart att alla ska komma! Jag släpper bara min första skiva en enda gång i livet hörrni!
Jag insåg precis att jag har så litet hopp om att öppenheten i Sverige ska öka och att vi ska bli ett land som välkomnar nya människor och kulturer att jag började gråta av lycka och nästan chock när jag fick se den här bilden:
Det finns människor som vill framåt. Som gör det de kan för att öppna upp, släppa in nykomlingar och få dem att känna sig välkomna. ICA Ladan Kaxås, ni är underbara.
Jag sitter på ett café i Skövde. Varför då, undrar ni kanske nu, och det ska jag berätta: jag är hitbjuden för att se musikalen Cats! Min kompis Yvonne har regisserat och koreograferat den och har nu bjudit hit mig på musikal och middag, som en försenad födelsedagspresent. Ypperlig gåva! Dessvärre är det nåt slags sjukdomsfall i ensemblen så Yvonne är på teatern för att hjälpa dem att rodda om nåt av numren.
Så jag sitter på café. Ett trevligt, gemytligt café med gott kaffe och göttig chokladkaka. Och jag trivs i min ensamhet. Med ett litet, litet undantag. Vid bordet bredvid sitter ett sällskap på fyra personer, två killar och två tjejer. Och när man är fyra personer kan man tänka att de skulle prata ca, inte exakt men i alla fall på ett ungefär, 25% var av tiden. Men, så är icke fallet. Fallet är inte ens i närheten av så. Fallet är nämligen att en av killarna har pratat ca 80% av tiden som jag har suttit här. Och han har pratat högt. Ni vet, sådär så att inget av de andra sällskapen här inne behöver bekymra sig om att nån hör nåt av vad de säger, för det är bara hans röst som går igenom. Jag vet numera att han är (eller har varit) militär men vill vidareutbilda sig nu och att han har gift sig nyligen och varit på bröllopsresa. Personen han har varit på resa med finns också med i sällskapet, men vad hon tycker om nåt har inte framgått. Förutom att hon gillade hotellets strawberry daquiri på bröllopsresan. Det har hon sagt. I övrigt har han pratat och pratat och pratat och pratat. Nu senast i ca 20 minuter om hur paret de reste tillsammans med enbart fokuserade på vad saker kostade och hur mycket pengar de fått i bidrag till sin bröllopsresa. Det gillade han inte. Och det kan jag iofs förstå, det är inte vidare kul att höra om nu och var det säkert inte då. Nu har han dock bytt ämne till att han ser fram emot den sista Johan Falk-filmen. På nåt sätt förvånar det mig inte att han gör det. Det stämmer liksom in på bilden av vem jag sitter här och tror att han är.
Idag skulle jag bara vilja påminna världen om att det spelar ingen roll om jag, eller vilken kvinna som helst, har legat med alla i hela världen varje dag i våra liv, eller om vi flörtat eller visat våra kroppsdelar eller varit fulla eller velat ha sex med just den personen nån annan gång eller vad som helst, precis vad som helst. Precis vad som helst kan ha hänt fram till precis nu.
Skulden för ett övergrepp ligger på förövaren. På den som förgripit sig på en annan människa ligger skulden. Och i min mening, i ett mycket större perspektiv, även på samhället som fostrar individer på det sättet. Men oavsett perspektiv har offret för sexuellt våld, precis som med vilket våld eller brott som helst, aldrig aldrig aldrig skuld i det.
Aldrig aldrig aldrig aldrig. Det är inte ett brottsoffers fel att hen blivit utsatt för ett brott. Självfallet gäller detta alla, oavsett könstillhörighet. Det är ju bara det att i den här världen vi lever blir det alldeles för ofta tydligt att det är sämre att vara kvinna än man. Så jag skriver ur det perspektivet. Mitt perspektiv. Jag är trött på att få ont i hjärtat och magen när jag hör om hur kvinnor först blivit utsatta för fruktansvärda brott, sedan misstrodda och nerlusade med samhällets syn på det som skett. Jag är trött på att tänka på var och hur jag går på kvällar och nätter i mitt älskade Göteborg. Jag är trött på att anpassa mig nån endaste tid på dygnet, av den enda anledningen att jag föddes med fitta istället för kuk som könsorgan.
Jag vill vara fri och jag tänker kämpa för att bli det. För att samhällsnormerna som säger hur en kvinna respektive en man ska och får vara, rivs ner och ersätts av rättvisa. För det är där det börjar. Det är där vi skapar olika spelregler för pojkar och flickor, som sen ska bli män och kvinnor, som förväntningar skapas, som beteenden belönas eller bestraffas, som orden sägs om och om igen och till slut får fäste. Där skapas bilden av pojkar som sen blir män som varelser som inte kan hjälpa att de drar i håret, knuffas och jagar flickor de enligt utsago är förälskade i. Det är där vi flickor lär oss att acceptera och ignorera beteenden som stör våra liv, det är där vi lär oss att våra kroppar inte enbart är våra egna, att pojkar måste få hållas. Sen är det långt till de sexuella övergreppen, det är det. Och många, många män skulle aldrig någonsin, oavsett vad de gjorde på skolgården som barn. Men några gör det. Och då tror både han och hon att det delvis är hennes fel. Hennes kropp är ju inte hennes. Hennes nej var ju ett ja nyss, hennes emotstretande får slås ner med våld.
Det här stycket är såklart mina åsikter. Det är så jag tror och tycker att sexuella övergrepp åtminstone delvis blir till. Sen tillkommer självklart även andra faktorer. Men, det jag vill säga nu är att oavsett om man håller med mig om hur sexuella övergrepp uppkommer som fenomen eller inte, så vill jag att vi enas om att det aldrig i livet är offrets fel. Det måste bli självklart nu. Eller ja, helst nyss men nu är det som det är. Från och med nu, ok?
HALLÅ! Idag är det EN MÅNAD kvar tills min skiva släpps! Fattar ni det eller? En månad. Det är ju ca hur häftigt som helst. I alla fall det häftigaste som har hänt mig, det vill jag lova. Det ska bli så kuuuuul! För er som undrar så kommer det snart mer info om releasefesten, men att den är på Teater Aftonstjärnan är ju bokat och klart. Men tid och allt sånt kommer. Snart.
Sen har jag fått mera jobb oxå, så nu slipper jag tro att jag ska dö hungerdöden under januari och februari. Istället kommer jag eventuellt att dö stressdöden, men jag tror inte det. Jag tror att det kommer gå bra. Jag ska sjunga med fina små barn och det i sig sänker ju stressnivåerna i min kropp.
Dock behöver jag ju fixa spelningar, det är ett projekt som ännu ligger kvar i sin startgrop, mest på grund av att jag inte har haft tid. Så har ni nån lokal som står och väntar på att jag ska komma dit och spela och sjunga så säg till, för då kommer jag som ett litet skott!
Ni vet när det hettar i ansiktet för att man är så exalterad? Så känns det idag, när jag tänker på mitt liv och allt som ska hända. Det, mina vänner, är inte fy skam.
Susan Grey i Bletchley circle, som finns att se på SVT Play, jag kommer sakna dig! Jädrar anacka vilken bra och spännande serie, och vilken ljuvlig skådespelerska! Tack för detta, kära England, ni värdland för denna produktion. Jag skulle gärna tacka någon människa mer specifikt, men jag vet inte vad nån heter eller så, så England får äran.
Aftonen har spenderats hos Roséns, som målade om sin sons rums väggar. Och det fina i kråksången är att de inte bjöd dit mig för att hjälpa till, utan för att titta på. De känner mig, kan man säga. De minns i princip lika tydligt som jag när det här hände. Så jag tittade på och njöt av ett glas vin. Sen kollade vi på engelskt drama och bet i soffkuddarna av spänningen.
Idag har jag suttit vid mitt köksbord och blundat med nån stilla liten tår på kinden och känt hur min mammas hand kändes i min då när hon var så liten och sjuk. Sett den framför mig, hur tunn och trött den var, och sett var pigmentfläckarna satt. Jag har känt hur sval hennes hud var, och len. Så len och mjuk. Och jag har känt hur hon klämde så svagt och så litet om min hand när hon såg hur ledsen jag var över att hon var sjuk och snart skulle försvinna från mig.
Mamma. Det är lättare nu men du fattas mig. Varje dag.