Det är lite konstigt med fars dag när ens pappa är död. Och när man inte riktigt vet hur det känns. Jag kollar fejjan och twittan nu på morgonkvisten och det jag ser är antingen ”Grattis pappa!”, ”Saknar dig pappa” eller ”Så tacksam för min fina pappa”.
Men jag tänker att det måste ju finnas fler som jag. Vare sig papporna lever eller är döda måste det ju finnas fler som inte vill eller kan fira, som inte vet hur de ska uttrycka de känslor de har inför sin pappa och som kanske liksom jag lite oresonligt tycker att fars dag är en rätt meningslös dag som bara går ut på konsumtion.
Att jag tycker att jag själv är oresonlig beror på att jag inte alls har samma inställning till mors dag, för den relationen var inte svår, utan henne kan jag sakna och hylla i mitt minne en söndag i maj och årets alla dagar.
Så egentligen är det ju inte själva fars dag jag vänder mig emot. Det är ju att min pappa och jag hade en konstig relation som inte gick eller går att hylla hur mycket man än vänder och vrider på det.
Och så tänker jag att det här är ju inget jag skriver på facebook eller twitter mitt i allas fina ord om sina fäder, så jag får helt enkelt anta att det finns fler som känner som jag, men som inte heller kanske direkt skyltar med det. Men så gillar jag inte tanken på att relationer som kanske är helt värdelösa ska behöva firas för att samhället och Sveriges butiksägare har bestämt det, så då skriver jag det här i alla fall.
Det är jobbigt att ha en dålig pappa. Jobbigt när han lever och jobbigt när han dör. Jobbigt alla årets dagar och väldigt konstigt just på fars dag. Och ingen som känner så är ensam, hur mycket det än känns så. Här sitter jag, 30 år gammal, med en avliden pappa, och vet inte hur jag ska känna eller vad jag ska säga.
Jag är barnvakt! Åt en av världens finaste ungar, unge herr Rosén. Vi har haft en fin kväll och han har varit så mycket mönsterbarn man kan vara när man är 7 månader och endast kan kommunicera med gråt eller skratt typ. Så han var lite ledsen när han var trött. Och han gråter i sömnen när han tappar nappen eller är törstig. I övrigt, finfina tider! Tex gick en stor del av hans vakna tid ikväll åt till att beundra sig själv i spegeln, sen titta på mig och skratta, och så långsamt föra ansiktet mot sin spegelbild tills näsan nuddade spegeln.
Det bästa med kvällen är dock att hans ömma föräldrar hade gjort separata bruksanvisningar för gröten och vällingen och mätt upp vatten i förväg, och att modern under de sex timmar hon varit skild från sin son har smsat fyra gånger och ringt en. Fadern har ringt två gånger.
Behöver jag tillägga att denna son är deras förstfödde?
Tobbe och Amanda, jag älskar er. Och eran unge.
Jag blir ta mig fan tokig snart. Min hjärna imploderar och jag lägger mig ner och ger upp.
MÄN I VÄRLDEN: SLUTA VÅLDTA KVINNOR OCH BARN!
Det är mitt budskap idag. För världen är så jävla upp och ner, så vriden och så felkonstruerad när detta är något som pågår, som tillåts pågå, världen runt, varje dag.
NI FÅR INTE GÖRA SÅHÄR! NI MÅSTE SLUTA!!!!
Och säger ni ett jävla pip om att män också våldtas och är utsatta då kan ni dra åt helvete för då fattar ni fan ingenting. Detta systematiska förtryck av kvinnor är så djupt rotat, går så långt att vi inte ens behöver benämna mäns utsatthet i samma meningar. För det är inte samma sak.
Alla, män som kvinnor, måste kämpa för en jämlik, sexismfri värld. Ingen får fortsätta cementera könsroller, ingen slipper undan, ingen får ”inte bry sig” och ingen får motarbeta kampen. För det är för allas frihet vi gör det här!
Och idag, mer än nåt annat, för att kvinnor och barn ska slippa bli våldtagna och ovanpå det dessutom skämmas för det.
Alla ska fan med på det här tåget. Ingen slipper undan. Ja, jag tittar på dig. Hjälp till nu för helvete.
Ja hej! Nu är jag hemma och har ju så varit i snart en vecka, men eftersom jag fick chockstart med vikariat på heltid på mitt gamla rytmikjobb, så har jag inte riktigt hunnit med att varken fatta att jag är hemma eller meddela mig i detta medie. Men så är det i alla fall! Och nu sitter jag hos Roséns och har ätit middag och får kolla på Så mycket bättre, så livet är gott.
PÅ SÖNDAG KOMMER JAG HEM!!!! Vi firar med en ödlebild tänkte jag, det är det nya nu ju.
Hej Anna.
Jag förstår att din kloumn (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-ar-inte-fel-att-dricka-infor-barnen_7295857.svd) är skriven utifrån dig själv, kolumner brukar vara det. Så jag ska försöka att inte döma dig alltför hårt, du är ju trots allt bara en människa med en åsikt, som du uttrycker. Men, du uttrycker den i Svenska Dagbladet, en av Sveriges största tidningar, så jag väljer ändå att se det som att det är ok att kritisera din text och det du tycker. För jag tycker nämligen inte riktigt som du. Och det har sina förklaringar; jag är uppvuxen i en missbrukarfamilj. ”Stopp och belägg!” hör jag dig och kanske även andra ropa nu, ”det går inte jämföra missbruk med normalbruk!!” och det kanske, kanske är sant. Men vem avgör vad som är vad?
Men jag tar det från början.
Jag är alltså uppvuxen med en missbrukande förälder och en medberoende förälder. För en lekman kanske ordet medberoende låter konstigt, men det är alltså att ha ett slags beroende det med, fast till människan som har själva missbrukarproblematiken. Man växer ihop, personens missbruk får allt, eller i alla fall alldeles för mycket, fokus i ens liv, och man anpassar sitt liv efter människan och missbruket. Man tar även på sig skuld för personens beteende och ser det som ett svek att lämna människan i fråga, eftersom den då inte kommer klara sig. Att vara medberoende drabbar även barn i missbrukarfamiljer, och är en av anledningarna till att många som vuxit upp bland missbruk utvecklar dem själva. Man är van vid missbrukets mönster, man har det i sig, både från att ha sett sin missbrukande förälder och att ha varit medberoende av det.
Så är jag uppvuxen. Men, en av missbrukets (både det ursprungliga och medberoendets) grundpelare är ju förnekelse. Så under lång tid i mitt liv erkändes det inte att vi hade en missbrukare i familjen. Han ”drack ju inte varje dag” och ”kunde ju hantera att bara dricka öl” och ”spelade ju på hästar för att det var kul”. Så i våra förnekande ögon var vi alltså en vanlig familj. Såhär skulle man ha det, det fanns inget annat liv. När pappa blev full passade man sig och hoppades att inget man sa skulle få honom att tända till och börja bråka. När han ville se på trav hoppade man ur soffan fortare än kvickt. När han pissade på sig i sängen för att han varit så packad att han inte vaknade av sin kropps signaler, då tvättade mamma madrassen och lakanen och låtsades som ingenting. Det här var livet.
Det var även livet att så fort jag kom hem från skolan gå till skafferiet för att se efter hur många öl som druckits ur hans sexpack sen sist jag kollade. Det var livet att sitta med mamma i källaren när hon tvättade, strök och sydde, för att slippa vara i den syrefattiga luft som omgav honom och hans ångest. Och senare, när jag flyttade hemifrån, var det livet att när han ringde höra på en millisekund om han var full eller inte. Och det var livet att ha dåligt samvete för att ha lämnat min lillasyster i röran därhemma, men av ren självbevarelsedrift inte kunna komma hem för att vara med henne, för då, när man sett hur livet kunde vara på ett annat ställe, så sa hela kroppen nej till att nånsin vara i eländet igen.
Och Anna, jag vet att den kolumn du skrev inte riktar sig till missbrukare. Självklart ska inte missbrukare dricka inför sina barn, de ska ju inte dricka alls, det vet ju alla.
Men, vem bestämmer vem som missbrukar? Vem gör hembesök och ser efter så att ingen har gått överstyr i just den här familjen, så här får de dricka nubbe till sillen? Att du skriver ”Det råder i min värld ingen tvekan om att det är plågsamt att växa upp som barn till en alkoholist” säger mer än vad du tror om din kunskap på området. Det säger nämligen att du inte har någon. Du vet inte hur det är, och det unnar jag dig i och för sig. Men du vet inte. Du gör ett försök till att skriva en sympatirad för oss som haft eller har helvetet i famlijen, för att visa att du visst tänker på missbrukarbarnen? För att särskilja dig och de dina, normalbrukarna, från de som absolut inte får ta åt sig av din kolumn, alltså missbrukarna? Jag vet inte varför du gör det faktiskt. Du vet inte hur det är att vare sig missbruka eller leva med någon som gör det och du är därför inte lämpad att tala om för andra att ”Det är inte fel att dricka inför barnen.”
Jag vet inte om du vet det, men det finns redan krafter i vårt samhälle som uppmuntrar oss att dricka, med eller utan barn. Det finns en oerhört stark alkoholkultur, kopplad till varje högtid, ja, till varje helg egentligen, och den som avviker från normen att dricka får ofta stå ut med frågor om varför och därefter höra berättelser om hur den som frågade minsann också har haft en nykter period, eller tycker att ”det är ju helt rätt egentligen”, alternativt få höra något om ”moralisering” trots att man egentligen bara gjort ett personligt val att avstå. Man särskiljer sig om man som vuxen i Sverige väljer att inte dricka alkohol vid en högtid eller sammankomst. Jag som 30-årig kvinna får alltid frågan om jag är gravid, om jag tackar nej till alkohol på en fest eller middag. Så stark är normen att konsumera alkohol. Så vi behöver inte dig. Du är inte nödvändig i samhällsdebatten om alkohol inför barnen.
Det är däremot IOGT-NOTs kampanj Vit Jul och alla de uppmaningar, de som du opponerar dig emot, som sprids inför tex midsommar. För på sina håll i landet kanske inte själva kampanjen fungerar, det kanske dricks precis lika friskt som året (eller helgen) innan, men kanske, kanske att en 10-årig flicka som är så spänd inför helgfirandet att hon skakar ser kampanjen och i det ser att det finns någon som ser henne. Hennes situation. Hennes liv. Att det finns någon som står på hennes sida, även om hennes familj inte gör det just nu.
Du och din åsikt är överflödig, onödig och ett hån mot de barn som faktiskt lever i missbrukarfamiljer. Drick du din sprit inför dina barn, och tro du att det skapar samma känsla i dem som när du skämmer ut dig på ett köpcentrum. Men snälla, sprid inte åsikten i Svenska Dagbladet. Det är så urbota dumt, onödigt och själviskt.
Det sägs ju alltid i böcker, på film och typ överallt att när en katastrof inträffar börjar allt gå i slowmotion och man ser allt så himla tydligt och hinner tänka tusen tankar. Det är inte sant. Det är fiktion och i verkligheten ser det ut på ett annat vis. I verkligheten ser det ut så här:
Man står i godan ro och sandpapprar sin loftsäng som man tagit mod till sig och ska måla vit. Man har köpt färg och lånat pensel av händiga vännen som har allt sånt hemma. Man har även, vid ett tidigare tillfälle, köpt en mörkläggningsgardin som står i hörnet av rummet i väntan på att bli uppsatt ovanför fönstret. Man kommer åt mörkläggningsgardinen, som eftersom den är ihoprullad har formen av en lång stång, varpå den faller snett över en utan att man hinner fånga den. Den landar på den nyinhandlade färgburken som ställts på en pall i väntan på användning. Färgburken faller handlöst från pallen ner i golvet, locket lossnar och en halv liter vit färg rinner med ofattbar fart ut över golvet och skvätter på ens byrå.
Allt detta tar en och en halv sekund och ingenting hinner passera revy utan paniken, stressen, svordomarna och svetten kommer efter, om än i direkt anslutning till, katastrofen.
Sedan fortsätter man svära över sitt eget beslut att trotsa alla instinkter och ändå måla sängen själv, eftersom det ju inte kan vara så svårt, och det ska vem som helst klara. Ja, vem som helst klarar det säkert. Men vem som helst omgärdas inte av katastrofer som pekar och skrattar åt en och skriker ”vad var det vi sa?!?!?” Vem som helst kanske har positiva minnen och bilder av att vara en gör-det-självare. Jag är inte vem som helst. Jag är ingen gör-det-självare. Jag är motsatsen. En gör-det-duare. En jag-betalar-digare.
Men nu målar jag sängjäveln ändå. Det är inte socialt accepterat eller ekonomiskt försvarbart att anlita en målare för att måla min sängram. Jag förstår detta. Så jag gör det. Trots att hela mitt jag skriker nej.
