Idag är det fem år sedan Alexander dog. Fem år sedan. Så himla konstigt. Jag tänker inte så ofta på det längre, kanske för att jag inte kommer någon vart i tanken. Det går liksom bara runt. Hans död är så ogreppbar, så mycket som ett kaos som bara tog tag i livet och vände det rakt upp och ner. Jag tänker hellre på den sista gången jag träffade honom. Hur han skrattade i soffan hos Maria, hur brett hans leende var och hur sval luften var som kom in genom fönstret vi öppnade när festen kom igång.
Och så idag, så fick jag bud om en släktings död. En som varit sjuk och inte gick bort så oväntat men som ändå lämnar ett stort tomrum såklart.
Dessutom tänkte jag ju själv på hur kort eller långt mitt eget liv kanske ska bli, bara en stund innan det här budet kom. Det är lite för mycket död i min hjärna just nu. Men så är det väl vissa dagar, när man har och har haft den omkring sig mycket. Och det har jag ju. Det tänker jag inte heller på särskilt ofta, men så är det ju. Kanske att vi alla får ungefär lika mycket död omkring oss i våra liv totalt, bara utportionerat olika. I så fall borde det vara lugnt i några år nu.
Jag har ju, som min mamma berättat för mig, sagt sedan jag var 4 år att jag ska bli sjungerska när jag blir stor. Och det har varit sant, jag har alltid velat det, inte alltid vågat satsa på min dröm, men till slut kommit fram till kanten där jag vågade kasta mig ut och bara köra. Jag är inte bara sångerska, jag spelar också teater och skriver musik. Lite av en allkonstnär inom scenkonst, typ. Men trots att jag velat detta så länge, och tänkt det så länge, så har jag även någonstans haft en undermedveten, eller omedveten, idé om att jag nån gång kommer bli en ”vanlig” arbetare. En sån som jobbar på kontor, i butik eller med nåt annat som anses vara ett vanligt jobb. Och jag är övertygad om att det kommer sig av att båda mina föräldrar var vanliga arbetare och att jag därför har den livsbanan som omedveten mall, vare sig jag vill eller inte. Så jag har fått kämpa för att kunna se en lång tid framåt där jag fortfarande är scenkonstnär av något slag, och fortsätter utvecklas som det.
Och dessvärre, har jag upptäckt, så är det lite samma sak numera med livslängd och att bli gammal. Jag har så himla svårt att se framför mig att jag kommer bli gammal. Jag tänker mig att mitt liv kommer vara fantastiskt och härligt, och numera alltså fyllt av kulturjobb hela vägen fram, men jag ser inte riktigt att det kommer bli jättelångt. Och jag har absolut ingen dödslängtan, jag vill inget hellre än att leva leva leva, men det har slagit mig att jag bara inte tror att jag kommer bli 100 år gammal direkt.
Den här tanken slog mig extra mycket när jag läste en artikel i helgen. En artikel om att forskare kan ha hittat en medicin mot cancer, en medicin som angriper något som alla cancerceller har gemensamt, och som tidigare varit svårt att nå, och som därför skulle kunna fungera som en allmän medicin, alltså en som verkar mot i princip alla typer av cancer. Och då blev jag först glad, för att ingen människa borde behöva dö i cancer. Sen blev jag ledsen över att den här medicinen, som forskarna tror skulle kunna vara på marknaden om 3-4 år om alla fortsatta tester går som de hoppas, inte fanns när min mamma var sjuk. Och sen slogs jag av tanken att då kanske inte jag kommer dö av cancer. Något jag alltså gått omkring och trott, ibland uttalat som en tanke i mitt huvud, men mest nånstans i bakhuvudet tror jag. Jag har accepterat att eftersom cancer är något som finns i båda mina föräldrars släktled, och min mamma förlorade sin kamp relativt snabbt, så kommer jag också drabbas. Och så kanske det fortfarande blir. Jag kanske går omkring och tror rätt. Men den här medicinen alltså. Den hoppas jag på. Jag vill leva länge, jag vill ändra hur jag ser på min livslängd, och jag vill att cancer ska kunna botas i 100% av fallen. Hoppas hoppas.
Hej på er! Det var ett tag sen nu. Igen. Sorry för det! Till mitt försvar så har jag en massa halvskrivna inlägg som jag inte har hunnit färdigt när jag hållit på med dem, så jag har tänkt på er, jag har tänkt blogga, men jag har, som så ofta nu på sistone, inte riktigt haft tid. Hur folk som Blondinbella lyckas blogga trettio gånger om dagen övergår mitt förstånd. Men, hur som helst. Här är jag nu, och jag vill egentligen bara säga att jag är så tacksam för all pepp jag får för mitt feministiska arbete! Jag vet att det egentligen inte är mycket, jag är inte särskilt bildad på ämnet ännu, och jag delar väl rätt ofta bara ut rallasvingar som vem som helst med feministisk kompass skulle kunna dela ut, men jag får mycket uppmuntran, och det gör mig glad. Kanske är det så att folk behöver de där rallarsvingarna som avstamp in i sina egna feministkamper, vad vet jag.
Till exempel så delade jag en bild i helgen, en väldigt snyggt formulerad tanke kring varför vi ska säga feminism och inte jämställdhet om det som faktiskt är feminism, och den har delats FEMHUNDRAFEMTIOFEM GÅNGER på fyra dagar. Och ni kanske är social media-äss som får femtiotusen likes på allt och tycker att femhundra delningar inte är nåt, men för mig är det rekord. Det är den typen av rekord som gör att jag måste gå in på bilden varje dag nu för att se hur det går för den, för antalet växer och växer och växer. Och bilden, ja den ser ut såhär:
Man kan se bredvid den gråklädda personen att hon som gjort bilden har en hemsida som heter lilija.com, och där kan man gå in och se mer av hennes grejer. Så jäkla smart och snyggt gjort!
Så mycket mer än så har jag inte att säga idag. Mer än en sak kanske. Om ni har tips på ställen jag borde spela på till hösten, med min föreställning, så hör av er! Jag vill spela hur mycket som helst och ska försöka fylla hösten till bredden!
Ha det gött hörrni, nu ska jag snart spela för pensionärer.
ps. Vi samlade in 6500 spänn till F! på F!ESTA! Tjoho! ds.
Jag har spelat igen! I söndags hade jag föreställning på 2Lång, en kväll som jag ordnade med Patrik, som körde ett visset, och Tobias Carlsson och Johan Lövdahl, som läste ur sin nya diksamling Perioderna. Och det blev en så himla fin kväll! Tack alla som kom, för det.
Och jag tänkte att jag skulle bjuda på ett par hemmasnickrade recensioner, för er som inte har sett föreställningen och kanske undrar vad folk tycker egentligen. Det här är alltså andra människors instagram- eller facebookbilder, från i söndags, och från premiären.
Jag vet inte om ni fattar hur mycket det betyder att ni säger de här sakerna om och till mig. Jag blir så otroligt glad och tacksam. Och känner att jag gör rätt sak nu. Är på rätt ställe i livet. Tjo!
Hallå ja! Jag är med och gör ett gästinslag i en podcast! Jetzt heter den och görs av medlemmar i Teater Nu! Det tycker jag att ni ska lyssna på. Här gör man det.
Hej alla mina små kycklingar! Förlåt för min sämsthet på bloggfronten på sistone! Jag har så mycket i huvudet och så mycket att göra att jag liksom glömmer bort att blogga mitt i allt. Men jag har det gött! (om det var så att ni tror att jag har det dåligt vara för att jag inte bloggar eller så) I helgen är jag på kollationering i Vimmerby och träffar alla jag ska jobba med i sommar, tex. Väldigt trevligt. Och i veckan har jag två föreställningar av istället för Bahamas, en solo i en kyrka på tisdag, och så en på 2Lång på söndag (23:e alltså). Ska bli kul!
Ja, det var väl det. För övrigt vill jag bara säga att jag älskar alla människor i mitt liv som säger nej och stopp till orättvisor och idioter. Det borde alla göra nån gång då och då. Det plus att vi måste bygga ett humanare samhälle som skapar färre idioter.
Hallå ja! Jag har varit på Scenkonstdagarna! Och bara att jag har varit där, vågat ta kontakt med folk, minglat med alla möjliga människor, blivit behandlad som precis vilken scenkonstnär som helst, och vågat står för det jag gör, min föreställning, fått prata om den och fått fin respons, gör att jag känner mig superstolt över mig själv och som en helt egen lite succé så här på lördagskvällen!
För er som inte vet vad det är så är det Riksteatern Väst, Kultur i Väst och Västra Götalandsregionen som samarbetar för att göra utbudsdagar med teater, musik och dans. Det är första gången de samarbetar så, och första gången jag över huvud taget söker till någon utbudsdag med min föreställning (inte så konstigt eftersom den är sprillans ny) och jag fick en plats på den öppna scenen, inte på någon av de ordinarie scenerna. Men jag lyckades få och hålla publikens intresse ändå, trots att mitt framträdande skedde under en kaffepaus och folk mycket väl skulle ha kunnat gjort annat under tiden. Så jag känner mig så glad och nöjd. Och som ni som följer mig i andra sociala medier redan vet, så är det framför allt tanterna som har gjort min helg. De har varit så trevliga, så intresserade och så öppna och fina att prata med! Och detta är alltså tanter som sitter i styrelser för riksteaterföreningar runt om i Västra Götaland, så chansen att de bokar in mig till hösten känns rätt så stor, eftersom vi kom så bra överens.
När man gör det som är rätt för en själv så känns det rätt. I hela kroppen. Och man vågar mer än man trott var möjligt.
Tack och hej från en tjej som är lite hög på livet idag. <3
Denna morgon är jag så fylld av feministisk tillförsikt! Det händer nu. Om femtio år kommer jag berätta för mina barnbarn om hur 2014 var året då F! kom in i riksdagen för första gången och vi på allvar började en samhällsförändring för att se alla människor, oavsett biologiskt och upplevt kön, härkomst, funktionalitet och klasstillhörighet som fullvärdiga medborgare. Då vi fick upp på agendan att kvinnor är i runda slängar hälften av befolkningen och exakt lika mycket människor som män. Och året då jag äntligen kände mig lika hemma i politiken som när jag var 10 år och pappa berättade vad solidaritet var och att det fanns partier som jobbade för det, och partier som inte jobbade för det och jag direkt visste vilka slags partier jag ville skulle få bestämma. 2014 är året, känner ni det?