Hallå, jag har precis lagt upp min första video på youtube! (Vet att jag är ca ett decennie efter alla andra, men bättre sent än aldrig osv!)
Hösten 2001, när jag var 19 år, flyttade jag till London. Jag ville lära mig dansa, se nåt nytt och få prata engelska dagarna i ända, och slog ihop dessa tre intresseflugor till en och flyttade in hos en familj i sydvästra London som behövde en au pair. Och idag tänker jag på en tv-reklam som den brittiska matvarukedjan Sainsbury’s hade då, och som avslutades med deras slogan, läst av en ärtig, trevlig brittisk man:
”Every little counts!”
Så sant, så sant. Sainsbury’s sa det, snabbt och lätt 2001, efter varje kampanj om billigare mjölk, hundmat eller spraygrädde. Every little counts. Och jag tänker på det nu för att jag tänker på hur glad varenda liten like gör mig, när jag skriver statusuppdateringar, delar artiklar eller citerar någon som jag tycker har sagt något bra. Varje liten gillamarkering gör mig glad, för varenda en säger att någon har läst och tyckt mer eller mindre som jag. I och för sig befinner sig de flesta av dessa människor i ungefär samma sfärer som jag, och problemet med att inte nå de som verkligen behöver nås kvarstår. Men ändå. Jag har flera vänner som för några år sedan nog inte skulle ha gillat allt jag skriver (och jag skulle nog inte ha skrivit mycket av det då heller), men som nu gör det. Så även vi som är i samma lilla guldfiskskål och simmar runt påverkar varandra, och alla har ju något litet forum någonstans där man rör sig utanför sitt vanliga rum. Och då kanske det sprids lite, lite längre.
Rum, guldfiskskålar och sfärer. Och every little counts. Det är fredagsfeeling á la Erika det.
Hej och hallå! Idag har jag ont i handen pga operationen igår, men har ändå skrivit en låt som kanske inte är bra än men som nog kan bli. Det får räknas som ett gott dagsverke som nyopererad.
Kunde inte undgå att tänka på Grey’s anatomy när de opererade igår. Musik i högtalarna, läkaren och sköterskan snackade (med mig och varann) och vi hade liksom hur trevligt som helst. Samtidigt som en av oss tre i rummet skar i en annan. Mycket konstig situation egentligen.
Nu håller vi tummarna för att operationen är en great success och att jag slipper ha ont i handleden i framtiden. Hej så länge.
Om en timme ska jag operera handen. Det är jag lite nervös för, eftersom jag använder den för att spela gitarr med. Men som den är nu går den bara använda till det ibland, eller i kombination med massa värktabletter, så det är lika bra att få det här gjort. Men. Och här kommer det verkliga problemet. När man ska operera sig, så ska man kvällen innan samt samma morgon duscha med en antiseptisk duschgel och ett antiseptiskt schampo, som man köper på apoteket. Detta har jag självfallet gjort. Det är så att infektionsrisken ska vara så liten som möjligt, och det vill man ju att den ska vara. Men när man har tvättat sig med de här produkterna får man inte smörja in sig, någonstans på kroppen, även om det man vill smörja in hellre än nåt annat (ansiktet) sitter ganska långt från det man ska operera (vänster hand). Man får inte, det kan tydligen minska antiseptismen på huden.
Detta i kombination med att jag igår glömde min försvarets hudsalva, som mina läppar är gravt beroende av, hemma hos Tobbe och Amanda, och att jag dessutom några dagar innan det slarvade bort min reservförsvarets har gjort att mina läppar nu lever på lånad tid med hjälp av nån jädra skräpläppsalva (vitamin e-bla bla bla) som jag har hemma som absolut sista akutlösning. Vilket alltså, tillsammans med den antiseptiska duschen, är anledningen till att jag går genom stan som Göteborgs i särklass torraste fnöske.
(Och – att det här att inte smörja in sig oxå skulle gälla läpparna går jag alltså inte med på. Det är en omöjlighet.)
Det är inte så intressant att läsa kanske, men jag skulle vilja säga tack för veckan innan jul. Till er som kom på spelningarna, fixade spelningarna, bytte Ärtans däck i en stockholmsförort, erbjöd tak över huvudet, applåderade, skrattade och grät, till er som hörde av sig före eller efter spelningarna med lycka till eller tack eller vad som helst, till er som spelade med mig, till er som bjöd in mig till Radio Jämtland, och er som lyssnade. Det var en fin vecka i mitt liv, och jag fick möta så många nya och gamla vänner och bekanta! Tack för det!
Och – jag vet vem jag är även utanför scenen. Jag vet att jag är jag och är värdefull utan mina prestationer. Men när jag får vara på scenen så vet jag vad mitt syfte är. Jag vet att den är min plats och att det är där jag ska vara, ofta.
Tack livet och människorna för en fin vecka!
Idag har jag gråtit i min frukost. Det är jul, jag är med mina två systrar och mina fantastiska systerdöttrar, jag har en man som jag älskar som jag får träffa igen på lördag, och livet är så fint som det kan vara egentligen.
Men det är mitt liv det. Mitt liv är så fint som det kan vara, men många andras är så långt ifrån fina som nåt kan vara. Eller, jag vet ju inte allt om deras liv, men utifrån verkar det miserabelt. Spanska medborgare fråntas sina rättigheter att bestämma över sina kroppar, att demonstrera för eller emot saker de tycker om sina samhällen (se inslag om det här). Ungern fortsätter att inskränka medborgarnas rätt att skriva och säga vad de tycker, har kriminaliserat hemlöshet och attacker mot kvinnor och HBTQ-personer ökar (skriv på petition för att EU ska agera här). Ryssland får hålla i vinter-OS trots att de gjort det olagligt att vara människa på nåt annat sätt än heterosättet (och att tycka att man får vara människa på nåt annat sätt). Människorna som lever i Ungern, Spanien, Ryssland och många, många fler länder, har inte liv som är så fina som de kan vara.
Och jag känner mig hjälplös och liten igen. Men så tänker jag att den känslan är ofruktsam. Hämmande. Lamslående. Så jag väljer att tänka på vad jag KAN göra. Jag kan engagera mig i politik, även om det känns som att det är långt från Göteborg till Madrid eller Budapest och att inget jag gör här hjälper. Men det kanske det gör. Om jag röstar i Europaparlamentvalet i maj 2014 så kanske det hjälper. Det hjälper åtminstone mer än om jag inte gör det. Och jag kan sprida all kunskap jag får på området, så att fler får veta och kanske också engagerar sig. Jag ska självklart även rösta i vårt riksdagsval i september. Och däremellan och dessförinnan kan jag skriva, säga, ropa och kanske även sjunga vad jag tycker, så att världen åtminstone får en röst till som säger nej till rasistiska regeringar, diskriminerande lagar och inskränkning av mänskliga rättigheter. Det kan jag göra. Och det kan du också. Du kan göra något litet, nu idag, som gör skillnad. Allt är bättre än inget.
Hej, egentligen vill jag att Gudrun Schyman ska bli Sveriges nästa statsminister, men i brist på total feministisk upplysning hos svenska folket så kommer en socialdemokratisk/vänsterpartistisk/miljöpartistisk/feministisk regering på andraplats, som det enda jag önskar mig i julklapp den här julen. Partierna som ligger till vänster om mittenstrecket (vet inte riktigt hur jag ska benämna S längre, eftersom de glider omkring lite på skalan, men ni fattar tror jag) måste få bilda regering nästa år, och det är av yttersta vikt att vi får in ett feministiskt parti tillsammans med dem, så att feminismen kan få komma in som en tvärgående pil och genomsyra all annan politik på samma sätt som miljöfrågorna också borde få göra och gör i större utsträckning sedan Mp bildades och kom in i riksdagen. Alltså. Stödrösta inte på vänstern eller sossarna om ni egentligen tycker att F! är ert parti. Rösta då på F! helt enkelt.
(obs att jag egentligen inte ens vet hur F! resonerar kring vilka de vill samarbeta med om de kommer in i riksdagen, jag bara antar att det ska bli såhär som jag tänker.)